Den andra och sista hunden

När mamma redan var över sjuttio mötte hon sin hjärtehund, en Jack Russell-terrier.  Hon hade trott att hon inte tyckte om Jack Russells - "Dom är så ettriga!" - och hon hade aldrig tyckt om att hundar gick lösa sen pudeln Sambo blev överkörd. Men med Uffe var det annorlunda. Han var lugnare än de flesta Jack Russells och inte heller någon slagskämpe. Förnuftig och ignorerade oftast andra hundar. Så han gick alltid lös - och sprang aldrig iväg, jagade eller gjorde nåt annat dumt. 

Uffe var grannens hund och daghund hos mamma och pappa i början. Men han bestämde sig snabbt för att mamma var hans människa i livet. När hans familj kom för att hämta honom om kvällarna ville han inte gå hem.  Lite senare skulle hans husse och matte skiljas. Uffe skulle med husse och mamma skulle kanske aldrig mer få se honom. Hon var tyst och mycket ledsen. Men hussen hade mycket att hantera efter skilsmässan. Vårdnaden om barnen, det nya boendet i lägenhet och jobbet. Uffe kom ikläm på flera sätt. 

En dag ringde mamma och pappa. Uffe skulle bli deras på riktigt. Från den dagen var han och mamma oskiljaktiga. Han var alltid med. Promenader var tråkiga och onödiga om hon stannade hemma. Utan henne fick man nästan släpa honom. Han lunkade motvilligt efter med slokande öron och svans...tills man vände hemåt. Då lyfte svansen och öronen, det blev spänst i stegen och farten ökade. 

När jag tänker på mamma nu tänker jag oftast på Uffe också. Mamma med honom i knät framför TVn eller vid bordet. Mamma och han på promenad i naturområdet nära deras hus. Hassel, björkar och ekar. Kohagar och stigar. I minnet går hon bredvid mig, i sina egna tankar. Han travar framför, också tyst nöjd. Stannar, markerar, luktar ibland. Alltid med ett öga på henne. På en favoritbild från de sista åren seglar de tillsammans. Blå himmel och sol. Mamma i sittbrunnen i keps och solbränna med ögonen vid horisonten. Ena handen på rodret och den andra på Uffes rygg. Han ligger tätt hoprullad intill hennes sida. Ögonen är slutna.

Jag skulle helst vilja helst lämna dem där i minnet, lyckliga och tillsammans. Eller på promenad över ängarna. Hoppa över den mörka tiden när hon blev allt sjukare och till slut inte längre kunde gå ut med honom. Glömma hur han försökte skippa promenader helt. Hur pappa fick krypa in under sängen och dra fram honom när det var dags att gå ut. Hur han fick en ny dagfamilj - en snäll som han tyckte mycket om - när operationerna och behandlingarna blev fler och fler. Hur mamma saknade honom intensivt men pappa inte riktigt orkade ta hand om både honom och mamma. Hur hon in i det sista undrade om han inte kunde få komma hem en stund... 

Jag vill inte minnas hur pappa inte ville ta hem honom igen när mamma var borta och han själv blivit sjuk. Hur han var rädd att Uffe bara skulle leta efter mamma. Hur han ändå saknade honom nästan lika mycket som mamma. Pratade om honom, köpte kalendrar med valpbilder och klappade alla hundar han mötte.

Uffe dog innan pappa. Jag vill tro att de är tillsammans igen, han, mamma och pappa också. På promenad över gärdet, i solen vid sjön, på baksidan av huset med en kopp kaffe eller glas vin. En sval sommardag som aldrig tar slut.

Hundarna, kärleken och sorgen

Lillhunden som vallar getter med mig i Colorado

Burre var gammelmorfar Luddes stövare. En jakthund. Skarp. När pappa var nio bet Burre honom i ansiktet när han kom för nära matskålen. Det var inget tal om att hunden skulle tas bort eller hade fel. Pappa gjorde aldrig om sitt misstag. 

Pappa sa att han sprang iväg och blev överkörd av tåget. Han ljög. Hunden brann i själva verket inne. Ludde såg hjälplöst på, hörde hunden yla inne på rummet men kunde inte rädda honom. Jag kan känna hans förtvivlan. Ett illamående i maggropen. Det gjorde nog pappa också. Kanske var det därför han ljög. Var det av omtanke om mig, det känsliga barnet? Eller ville han själv inte minnas hur det egentligen var? Ludde drack mer efter det sa pappa. Men det finns alltid en ursäkt, finns det inte? Pappa ville aldrig ha hund. De hade inte tid, det var för mycket ansvar. Mamma och pappa jobbade för långa timmar. De ville segla. Hunden skulle behöva gå iland för ofta. Jag grät av längtan men de var obevekliga. Det dröjde tills de var i 70-årsåldern innan de hade hund igen.

Mamma hade också en hund som barn. Sambo, en pudel. Han kom på tåget, en svart luddig boll i en korg med en lapp där det stod att han gillade blodpudding och pannkakor. Alla mormors historier om honom. Allt bus som han hittade på. Hur han stal hennes förkläde. Hon fick jaga honom runt köksbordet för att få tillbaka det. Förklädet, med ett tandhål, fanns kvar. Han ville att hon skulle gå och lägga sig klockan nio. Stod i trappan till övervåningen och gnällde tills hon kom upp. Han hatade veterinären och började sloka redan halvvägs dit. Slutade äta när han var hos hundvakten. Låg i hallen och väntade på att hans människor skulle komma hem. Sambo blev påkörd när han fortfarande var ganska ung. Min morbror var ute och gick med honom. De såg mamma. Sambo blev glad och slet sig. Och bilen kom…

När jag var nio skaffade grannen en hundvalp. Donna, en golden retriever. Jag var där jämt. Flyttade nästan in. Donna var liten och ganska späd för en golden. Pälsen mörkt röd, rävliknande. Hon brukade sitta på grannens tomt och titta efter mig. När hon såg mig sprang hon över allmänningen och hälsade översvallande. Pussades. Promenaderna över gärdet med henne, gässen, lukten av fältet och solen som stod lågt. En stor vänskap för ett ensamt barn. Mitt lånade hundliv.

Sandys ögon

Min första egna hund fick jag när jag var runt trettio. Sandy. Drottningen. Labradorhuvud och blond päls, husky-ögon, ett brunt och ett blått inringade i svart mascara, och en låg och lång massiv bassetkropp. En magnifikt svepande svans. Energi för tre hundar. Hon stod på ett kill shelter i Knoxville, Tennessee, med ena foten i sin matskål och tittade på oss. Det sa bara klick – och var sista gången i livet hon inte åt sin mat. Hon rymde oavbrutet de första månaderna hos oss. Bet av flera koppel när vi försökte binda henne vid affärer för att köpa en smörgås eller så. När S tog med henne till puben, blev engagerad i samtal och glömde att hon var med bet hon av kopplet igen. Han fann henne borta vid baren lapandes spilld öl på golvet. Hon kröp ur halsbandet och klättrade ut genom ett bilfönster också. När vi skulle flytta sprang hon ut genom de vidöppna dörrarna när vi bar ut möbler. Vi sprang efter, ut på gatan – hjärtat i halsgropen. Hon satt inne i flyttbilen och tittade på oss med sitt blå öga. 

Hon var som tur var en mycket vänlig hund. Speciellt emot de hemlösa. Slitna män och kvinnor som väntade på att serveras mat hos frälsningsarmén i Knoxville, om hörnet varje dag. Det blev rutin att gå dit och hälsa på alla i den kön, pussa dem och acceptera kramar och klappar. Hon var även hundrastgårdarnas sociala mittpunkt. När hon kom började partyt. Ibland drog hon med sig tio, femton hundar i vild jakt. En gång i Boston sprang hon in i en bänk och bröt en tand.

Tusen historier. Hon svalde en halv tennisboll en gång. Den kom upp tre dagar senare, i vår säng, klockan fem på morgonen. Hennes vana att slänga sig på sidan på gatan när hon ville åt ett annat håll än oss. Senare, den hjärtslitande smärtan hon levde med. Vår sorg och våra ansträngningar att skapa livskvalité åt henne. Men hon ville alltid ut på promenad, alltid gå ett kvarter till. Alltid äta maten som erbjöds. En enorm livsglädje ända till slutet. Sandy. När jag skriver detta väller sorgen upp, både att hon är borta och att personen jag delade henne med inte finns i mitt liv längre. Jag har levat så många liv, älskat så många människor och djur.   

Och till slut Lillhunden, min västgötaspets. Som jag skrivit om här. Min bokstavskombinations- och kardborrehund. Femton år av ständigt vara skuggad. Av morgonpromenader klockan 6 - som alltid var efterlängtade. Hundratusentals kast med liten boll. Dina läten - morrande, knorrande, gnyenden - och skallet som kunde driva en till vansinne. Din sträva muskulösa lilla kropp med den mjuka underullen, alltid inom räckhåll för mina händer eller fötter. Dina gammelmanssuckar om natten när du var äldre och inte kunde hitta ett bekvämt sätt att sova i din memory-foam-bädd. Sorgen och lättnaden när du var borta, hade flutit bort från mig en decemberdag, hemma i lägenheten. Jag behövde inte längre oroa mig för dig men det blev tomt efter dig. Fritt och tomt.

Hundarna var inte våra barn - inga "furbabies". Men de var familjemedlemmar. En del av familjehistorien. Livet, sorgen, relationerna. Kärleken.

Hejdå, älskade lillhunden!

 Lillhunden, min ride or die, skugga och kardborrehund, fick somna in på Annandagen (som inte är en helgdag i USA, utan en vardag). Han var femton år. Ändå tills slutet var han mentalt jättepigg och alert, ville leka och springa. Det gjorde beslutet svårt att ta. Jag tittade på honom där han skuttade runt - visserligen lite vingligt men helhjärtat, som han gjorde allt i livet - och tänkte att "den här hunden har massvis med liv kvar i sig." Det kändes så fel att låta honom gå då.

Men sanningen var att hans hjärta ville så mycket mer än kroppen riktigt orkade med. Hans artros började besvära honom mer och mer. Jag fick bära honom upp och nedför trapporna; han vinglade som sagt en hel del. Föll och snavade när vi var ute. Uppförsbackarna blev jobbigare och jobbigare. Eftermiddags- och kvällspromenaderna gick i lustakt och var mycket korta. Sen i augusti kämpade vi dessutom med ett sår på ena framtassen som inte ville läka ihop. Det satt mellan tårna och skavdes upp så snart vi var ute och gick. Sen blev det infekterat. Tassen svullnade och blev som en tennisboll. Vi tvättade med sårschampoo, gav antibiotika (som han blev resistent emot), använde tratt när det behövdes (eftersom han låg och tuggade på tassen om natten och tidiga morgonen) eller en socka som man fäste med ett kardborreband. Sockans kardborreband skavde upp ett annat sår på insidan av frambenet. Operation var inte aktuellt på en så gammal hund.

Till slut, efter att tassen blev infekterad tre gånger sen Thanksgiving och efter att min Philadelphiaresa slutat i katastrof när han fick tillbaka infektionen första natten hos sin hundvakt - en äldre dam som verkligen ställde upp och gjorde sitt bästa - så tog jag Beslutet. Jag tvivlade i omgångar på att det var rätt. Men såhär i efterhand känner jag att jag gav honom ett bra liv och ett värdigt slut.

Åh, Lillhunden! Du var alltid extra allt. Högljudd, envis, rätt nervös och med starka åsikter om precis allting. Sånt du gillade - som människor, bollar, morötter, träning, gräsmattor, den första frosten och promenader - och sånt du inte gillade - skateboards, bilresor, labradorer, fyrverkerier, att få öronen rengjorda till exempel. Jag hade drömt om att ha en hund att träna med och som kunde följa med överallt men du var så högljudd och så svår att få att varva ner när du var ute - livet igenom - och tyckte så illa om bilresor att det istället blev så att vi fick hålla benhårda rutiner och vara hemma mer. Jag fick anpassa mitt liv till dig. 

Du var egentligen tänkt som en Coloradohund som jag skulle träna och jobba med när jag bodde på en ganska lantlig plats med extra tid och utrymme att ha en aktiv hund. Jag köpte dig i samma veva som jag blev klar med min avhandling och vi flyttade dit. Men mitt Coloradoliv tog slut fort och du fick anpassa dig till ett liv som pendlarhund och mest bo i lägenheter livet igenom. Det gjorde du bra. Du bodde i Indiana, Colorado, Texas och San Diego och åkte på många roadtrips - som du hatade! - mellan dessa platser. Varje morgon väckte du mig lite innan kl. 6 genom att dyka in i sängen, bestämt slå framtassarna i mitt bröst och slicka mig ivrigt i ansiktet tills jag inte hade nåt annat val än att masa mig upp. Sen gick vi ut på långpromenad i morgonluften och gryningen.

När du blev äldre så lugnade de värsta av dina rädslor ner sig (det hjälpte att du blev döv med åren). Du blev mer och mer människokär och på de där morgonpromenaderna satte du i system att vandra nedför storgatan i La Mesa och hälsa (dvs. skälla glatt och högt) på alla som var utomhus och som skulle kunna tänkas vilja umgås. Du fick alla att skratta där du skuttade fram. Livet igenom var du å andra sidan misstänksam mot andra hundar - det gjorde det också svårt att ha dig med till ställen. Fast du gjorde ett par viktiga undantag, till exempel för din "flickvän" Penny i grannhuset som du blev överlycklig av att se. Du var helt enkelt en stor personlighet. Av meddelandena på sociala medier och från kompisar runt om i USA som träffat dig kan jag se att du gjorde avtryck på alla du mötte.

Med dig går det sista av mitt "gamla liv" i graven. Jag har inte städat bort dina grejer än. Om du skulle titta förbi på vägen till Regnbågsbron så vill jag att dina leksaker och din bädd ska vara kvar så du känner dig hemma (hann inte heller innan jag var tvungen att resa). När jag kommer tillbaka från Sverige så får jag ta tag i det. Då kommer det nog också kännas lite mer verkligt att du inte längre är där. 

Älskade Lillhunden, jag hoppas att du springer fritt nu, i de första solstrålarna på stora öppna gräsytor med frost i gräset. Jagar dina tennisbollar och leker vilda lekar med din storasyster. Du får titta efter mamma och pappa - de ser nog efter dig (trots att de säkert klagar på hur ouppfostrad och bortskämd du är...). När din aska kommit ska jag ta den med till mitt sommarhus i Kolmårdsskogarna. Du ska få vila där - jag önskar att du hade kunnat komma med mig dit! Jag tror du hade trivts med att speta runt på skogstomten, bada i sjön och gå på långa strövturer i skogen. Nu får du vara med mig i anden. Tack för rutinerna, kramarna, skratten, dramat, lärdomarna, sällskapet. Allt. Jag älskar dig!

Flytten till Texas - del 1

2022 - hej från Texas. Tänkte att jag skulle rapportera lite om de senaste dagarna och vår "roadtrip" från San Diego och hit. 

Efter julen packade vi ju ihop oss, städade och flyttade ut en del av mina grejer ur lägenheten. En kollega ska bo där i vår och även om han inte har med sig så mycket prylar ville jag ändå se till att han inte blev helt översvämmad av mitt bråte. 

På ett sätt kändes det otroligt skönt att flyttstäda! Vi  bodde ju i den lägenheten - två rum, ett badrum - under hela 2020 och halva 2021, under det värsta av pandemin. Det året jobbade vi bägge hemifrån. Jag hade inget eget kontor utan bara ett hörn i lägenheten som jag jobbade ifrån. Rättade, satt i möten, föreläste, läste, skrev. Det fanns inte många ställen att gå till - universitetet och alla caféer och bibliotek var stängda. Kunde inte komma ifrån varandra, varken dag eller natt. Vår enda ventil var egentligen att åka till stranden en gång i veckan. Så lagren av jobbrelaterade papper, böcker, kort, räkningar, etc. växte sig högre trots att vi försökte hålla efter dem så gott det gick. 

När S. flyttade i höstas blev jag nästan omedelbart otroligt fullbokad på jobbet och städade aldrig ur lägenheten ordentligt. Den här flyttstädningen kändes alltså som en slags arkeologisk utgrävning av vårt pandemiår - jag vände upp lager på lager, rensade och slängde. Sen gick jag igenom alla mina kläder och delade i tre högar - en till loppisen i närheten, en att lämna i San Diego och en att ta med mig till Austin och Sverige. Det blev fyra kassar till loppisen - sånt som blivit omodernt och sånt som blivit för stort och satt illa. Ju mer jag städade och rensade, desto lättare kände jag mig (fast samtidigt lite trött och stressad förstås eftersom vi skulle iväg). Nu är jag iallafall redo att komma tillbaka till lägenheten framåt sommaren och börja på ny kula. 

Själva resan gick bra! Det regnade när vi lämnade San Diego (det hade regnat där hela julen igenom) och regnade in i Arizona. Men vägen och vyerna är vackra i den delen av landet! I Arizona fick vi se en serie regnbågar som bara blev intensivare och intensivare tills de kulminerade i en dubbelregnbåge som nog var den mest lysande jag  nånsin sett! Som tur var körde S. så jag kunde koncentrera mig på att fotografera. 

Första natten sov vi i Willcox, Arizona. Resan till Austin tar nitton timmar totalt. Det finns väl de som skulle köra det på två dagar men ingen av oss är jätteförtjusta i att långköra och dessutom har vi ju en tretton år gammal hund som INTE gillar att åka bil. Så både för hans och vår egen skull tog vi tre dagar på oss.

I Willcox finns det nästan inga restauranger med vegetarisk mat. Definitivt inga som egentligen funkar med min speciella matplan (inget socker, inga mjölkprodukter, inget vitt mjöl, etc.). Men man kan ju inte svälta - det fick bli vego-pizza från Pizza Hut... 

Nästa dag fortsatte vi mot Austin men jag kör två inlägg så det inte blir för långt.

Himmel över Arizona

Vi körde genom Tucson-området - där ser man såna här kaktusar. Känns väldigt Vilda Västern...

On the road again...

Framåt kvällen klarnade det upp

Stenigt landskap

Framme i Willcox - Holiday Inn

Willcox har vackra solnedgångar

Lättad hund på hotellet! (slapp buren något mer den dagen)

Första veckan samt fina jobb- och vänskapsrelaterade händelser

När jag vaknar den här morgonen är det svalare än det varit på hela veckan, en mjuk fuktig dimma utomhus. Vi promenerar mot parken som vanligt.

Jag har överlevt den första veckan av att undervisa i person. Den första veckan är alltid överväldigande - i år mer än nånsin. Jag har ju inte varit på universitetet, runt större folkgrupper, på över ett och ett halvt år. Men nu är jag där igen! Hundratals ungdomar - med munskydd inomhus, utan utomhus. Bländande solsken, liv och rörelse, nya intryck och över 30 grader varmt. Är helt slut när kvällen kommer.

De studerande och jag enas om att det känns både bra, spännande och roligt, men samtidigt lite nervöst att vara där igen. Roligt att undervisa i person, träffa de man sett på kamera men aldrig i levande livet. Träffa de kollegor man senast träffade våren 2020. Roligt med energin och dynamiken som uppstår i ett "vanligt" klassrum. Konversationerna. Känslan av normalitet. 

Nervöst pga rapporterna om breakthrough-Covid-infektioner, om att även vaccinerade kan bli ordentligt sjuka och kanske hamna på sjukhus. Om att sprutornas effekt kanske börjar avta. Artiklar om Israel som ju var ett av länderna där man tidigast och till högst procent vaccinerade och som nu har nya vågor av sjuka och nytt tryck på sjukvården. Samtidigt . . . jag tittar på San Diego County´s officiella statistik för de senaste 30 dagarna. 32,422 personer har officiellt testat positiva för Covid (av dem är ca. 3000 vaccinerade). Bland helvaccinerade den senaste månaden så har bara 12 personer hamnat på sjukhus (drygt 600 ovaccinerade eller delvis vaccinerade) och endast 2 dött av Covid. Med andra ord, även om vaccinerade personer kan bli infekterade av Delta-viruset så är det - om jag läser statistiken rätt - väldigt liten risk att man hamnar på sjukhus eller dör av det. Så trots att jag har personer omkring mig som är väldigt oroliga för hur hösten blir så känner jag mig relativt trygg med den statistiken. 

Jag börjar bli lite vanare vid mitt nya singelliv också. Det värsta med pendlandet är som jag skrev känslan av att sitta ensam när alla andra har nån - har varandra. Så jag har tagit tag i mitt ganska eftersatta umgänge och det har känts bra. I tisdags var jag ute och åt lunch med en bekant som nog kan bli en vän så småningom. Hon är landskapsarkitekt och egen företagare, frånskild mamma, ledare av volontärorganisationer, gillar yoga och ursprungligen från Boston! 

Vi åt på en favoritrestaurang om hörnet. Samtalet blev långt, roligt och mer ett sånt man har med vänner än med ytliga bekanta. Igårkväll textade hon igen och sa att hon var på väg ut - vill jag följa med? Hurra! Men då var jag ute med ett annat gäng, på ölkväll med kollegor och studerande. Ändå. Den där känslan av att folk hör av sig och vill hänga med en!

 På ölkvällen sa de studerande dessutom fina saker om mina kurser och det de lärde sig, även under den värsta pandemin och även i dödstysta Zoomklassrum fulla med svarta fyrkanter där jag knappt trodde de höll sig vakna ens. Sånt lever man länge på som föreläsare.

När jag kom hem relativt sent på kvällen hade jag dessutom fått ett email i min inkorg. Det var från en studerande som bad om ett rekommendationsbrev till ett stipendium. Tjejen ifråga tog en av mina kurser för två år sen. Hon är en riktig stjärna, otroligt välformulerad, smart, ambitiös och duktig - har alla förutsättningar att lyckas. Men hon har främst arbetat med andra i fakulteten. Ibland kan jag bli trött av att skriva rekommendationsbrev - vissa perioder blir det väldigt många och ibland för ungdomar som inte har så bra förutsättningar att få stipendier eller komma in på vidareutbildningar. I det här fallet blev jag både väldigt glad och stolt att just jag fått hennes förtroende. Glad dessutom att hon vågar satsa, ta för sig, ta sig vidare och dra utomlands. Till saken hör att hon är den första i sin familj att studera vidare, en minoritetsstuderande och en tjej. Nu ska jag bara skriva det bästa och mest hjälpsamma brev jag kan åt henne!

Och den här disiga morgonen när jag och hunden är på väg från parken så händer nåt annat fint - plötsligt kommer det en tjej som ser bekant ut nedför gatan med två hundar i koppel. Vi stannar till och hälsar. Hon är en kollega med ett deltidsjobb på min institution. Jag har träffat henne men aldrig pratat ordentligt. Nu visar det sig att hon som jag är europé. Hon har varit inblandad i projekt internationellt inom mina intresseområden, arbetar med liknande teman och har just flyttat till området med sin man. Vi pratar i cirka fem minuter och upptäcker snabbt flera paralleller och förbindelsepunkter. Nu ska vi träffas på happy hour nästa vecka. 

 Jag tror...jag tror...törs inte säga 100%, men jag tror jag har träffat nån som kan bli en vän. Ett sånt där möte som är tillfälligt men samtidigt känns förutbestämt. 

Vänner. Smarta tjejer som satsar. Studerande som blir glada när de ser mig. Bekräftelse att mina kurser betyder nåt för någon. Åh.

Nervös och förväntansfull inför första dagen - 35 grader varmt ute (med hund som anar oråd).

En soluppgång åt öster över Mt. Helix

Fredagsblommor från Farmer´s Market

Paus ett par dagar, bergen och en bok

 En ledig vecka till innan terminen drar igång igen. Mycket att göra, många deadlines. Men jag kände att jag behövde mer vila än jag fått i sommar med det intensiva schema jag haft så jag bokade in hunden på hundhotell och drog iväg till bergen ett par dagar. Vilandet gick - som så ofta den här sommaren - inte helt som jag tänkt mig. Dagen innan jag skulle åka dog batteriet i min bil. På resdagen var jag tvungen att börja med att få den bogserad (eftersom AAA som kom ut för att starta bilen ansåg att den inte skulle vara säker ens en kort sträcka) till service. Där var de snälla mot mig och gav mig en lånebil så jag kunde dra iväg som planerat. Men istället för att "komma bort från allt" var jag tvungen att checka in om min bil, bestämma om de nödvändiga reparationerna osv. Dessutom pysslade vi med huslånet så jag fick dessutom skriva på papper etc. via email.

Men annars var det fint i bergen! Och den andra dagen lugnade allt ned sig - signaturerna på lånet blev avklarade, jag fick tillbaka min egen bil och kunde släppa taget om den vanliga världen en stund. Men jag antar att det helt enkelt inte är den rätta tiden för full avslappning just nu. Hoppas att den kommer. 

Iallafall blev det mycket god och färsk mat, en del meditation, fina samtal med goda vänner, en morgonpromenad i bergen och sen läste jag ut en till roman som jag köpte i Sverige tidigare i sommar: Björnkvinnan av Karolina Ramqvist. I den blir författaren besatt av en historia om en fransk kvinna på 1500-talet som följer med sin förmyndare till Kanada och blir strandsatt på en öde ö. Men berättelsen vecklas ut väldigt gradvis och varvas med funderingar på hennes - författarens - eget liv som mamma, kvinna och författare.

Det är väldigt torrt nu - men inga bränder (än).

Ökenväxter...

Natt och månljus

Solen tittar fram bakom berget på morgonen nästa dag

Korpen satt och ropade på stolpen. Den har ett väldigt melodiskt läte

Surdegsbröd och egenodlade grönsaker. Tyckte det blev ett så vackert stilleben!

För mig kändes boken kanske lite väl navelskådande. Berättelsen om 1500-talskvinnan blev nästan en bisak i sammanhanget av författarens funderingar. Och samtidigt var dramat hållet på ett så hårddraget psykologiskt plan att väldigt lite egentligen hände. Berättelsen hade ingen naturlig början, mitt, slut eller dramatisk höjdpunkt. Trots det så var det inte svårt att fortsätta läsa till slutet och jag tycker i allmänhet om greppet att tydliggöra själva konstruktionen av berättarskapet samt hur berättaren själv känner sig när historien rullas upp. Så, ja, inte toppbetyg men trots det ändå läsvärd! 

 Idag tar vi det lugnt hemma. Vår nya hundpromenerare kom förbi och träffade hunden - jag har en dag i veckan när jag kommer vara borta ganska mycket. Då tar jag hjälp av en "dog walker" så att han inte behöver vara ensam alltför många timmar i rad. Jag har handlat mat och börjat jobba på en ny sats kombucha och - håll i er nu! - fruktkefir eftersom mina vänner gav mig både en scoby och kefirgryn. Mer probiotisk tarmflora kan ju bara vara bra för immunförsvaret i höst tänker jag. Nästa projekt är att försöka få min nyinförskaffade robotdammsugare att funka... Försöker jobba upp energin för att ta tag i det projektet också!

Strandutflykt, mors dag och mammas hund

I USA är det mors dag idag. Vi åkte ut till stranden ett par timmar imorse. På vägen såg vi att alla lunchrestaurangerna var proppfulla med familjer som firade. Många har ju inte kunnat fira några högtider på över ett år med sina familjer så jag misstänker att de försöker ta igen det nu! Vi har skickat blommor och kort till svärmor som ju bor i Buffalo - i andra "hörnet" av USA. Vi ringde henne dessutom innan vi åkte och pratade en stund.Vi hoppas att vi ska kunna träffa henne igen någon gång i sommar. 

S. kom tillbaka från sin veckolånga resa till Colorado i fredags, lite trött och sliten och med en fartböter i bagaget. Men allt hade gått bra och nu är han färdig med sin termin och kan vila ordentligt. Själv jobbar jag på - har flera uppgifter kvar att rätta samt mina magisterarbeten som aldrig tar slut. Men om några veckor ska vi tillbaka till Colorado. Vi har hyrt ett hus uppe i bergen som vi ska semestra i. Vi har även bokat en natt i Glenwood Springs och om de varma källorna är öppna hade jag tänkt att besöka dem där, sitta i varmvattnet och lösa upp en del av spänningarna från läsåret som gått. 

Min egen mamma hoppas jag fick fira amerikanska mors dag tillsammans med sin hund i himlen någonstans. Mammas älskade Jack Russell fick flytta till hennes vänner när hon gick bort. Pappa tyckte inte att han kunde ta hand om en hund just då. Där hade han - hunden - det väldigt bra med hund- och kattkompisar, en ny husse han fäste sig vid, skogspromenader, en stor trädgård, gos och bus. Men nyligen upptäcktes det att han hade fått cancer i bakbenet som hade spritts för mycket. Häromveckan fick han somna in. 

Jag har sällan sett en hund som var så mattekär som den hunden. Han ville knappt ens vara mer än någon meter från mamma. Satt hon ner så satt han i hennes knä. Var hon inte med så ville han inte gå på promenad. Man fick lirka och dra för att få med honom ut. Det sista halvåret när hon var sjuk vek han knappt från hennes sida. Han var så ovillig att gå ifrån henne att han inte ens ville ut och kissa. Han gömde sig längst in under hennes säng. Pappa fick krypa in och hämta honom när det var dags att gå. Och hon var lika förälskad i honom. Han var hennes första egna hund sen hon var tonåring. Jag är säker på att om han fått välja så är de tillsammans igen nu.

De här muminmuggarna fick jag av min syster i födelsedagspresent. De är av emalj och avsedda för strandutflykter. Hon tycker det känns för riskabelt när jag tar med porslinsmuggar till stranden och ställer på stenarna ;).

Lördagsbestyr - yogaklass, lunch ute och veterinären

Så skönt med lördag, hörrni! Jag gav mig själv ledigt idag efter många många möten igår. Undervisade yoga i parken på morgonen. Det var varmt och soligt och lugnt där. Sen var vi och åt lunch på D.Z. Akins som är det judiska bageriet här i närheten. Vi satt ute. Jag hade en fri matdag så jag åt "bagel benedict" med lax, fruktsallad, drack en Corona och åt en mandelkaka till kaffet. San Diego börjar vakna till liv igen. D.Z.Akins är ett favorithak för pensionärer - inte bara men många av gästerna iallafall - och i den åldersgruppen har alla fått sin andra spruta redan (om de ville ha den naturligtvis). Stort.

Vad gäller den fria matdagen så har jag ju fortsatt med min matplan men kör en "ät-vad-du-vill-dag" (inom vissa gränser) en gång i veckan. Igår natt drömde jag att jag åt en massa saker som INTE är med i matplanen så jag tyckte det kunde vara dags. Åh, vad det kändes fint att sitta där. Sorlet från ett uteställe. Eggs benedict. Solen i ansiktet. Som att vi var tillbaka i 2018 eller 2019 igen. Igår och i förrgår vaccinerades två av mina närmsta vänner här i USA. Bägge har immunförsvarsnedsättningar och jag känner mig SÅ glad å deras vägnar. Att kunna andas lite friare igen.

Han jag bor med. Ganska nöjd med tillvaron.

På eftermiddagen hade jag bokat tid för vår vovve på en senior checkup hos veterinären. Han och S. hade just slagit sig till ro i sovrummet för att sova middag i vanlig ordning när jag blev tvungen att fiska ut hunden och ta honom till bilen. Instinkten att hålla mig kvar i den där känslan av "lugnt och normalt" och "som förr" var plötsligt överväldigande. Det var nära att jag ångrade mig och ställde in alltihop för tänk om de skulle hitta något fel på min hund . . .

Lillhunden tycker INTE om att åka bil och inte att gå in till veterinären heller.  Och själv har jag har samma känsla när jag tar in bilen på service eller hunden för att kollas - "tänk om dom hittar nåt fel." Men Lillhunden mår rätt bra! De kollade honom och tog blod- och urinprov. Han har förvisso blivit döv och har rätt dåligt mörkerseende men hjärtat, lungorna och muskulaturen är fin. Det enda noterbara är en liten cysta på bakbenet. Den ska vill hålla ögonen på och se om den växer. Nu är vi hemma igen och min hund sover djupt i tryggheten i sovrummet. Och jag hoppas att det normala fortsätter lite längre . . .

Trött Lillhund, hemma från veterinären

Dessa är typiska för San Diego. Heter Birds of Paradise här tror jag

På måndag har vi en till sån där dag för vila och avslappning. Jag tänker ta en time-out uppe i bergen. Det ska bli fint och det kan jag behöva! Hoppas ni har en fin helg också!

Omställning...uppdatering

Hur går det såhär tre dagar in i mitt challenge undrar ni säkert. Ja, det är rätt tufft hittills får jag säga! De två första dagarna var ju detox dagar. Smoothies med chiafrön, extra protein, bär och spenat till frukost, och kalla och varma grönsaker till lunch i stort sett. Mycket vatten - en del med citron - för att rensa ur systemet. Första förmiddagen tror jag kroppen gick in i shock - jag blev alldeles yr. Sen kände jag mig okej men jag blev HUUUUUNGRIG! Vi hade blivit varnade för att vi kanske skulle känna av en del huvudvärk och trötthet den andra dagen men det tyckte jag inte var så farligt. Däremot känner jag mig lite huvudvärkig och dimmig idag.

Idag har jag fått börja äta mer igen. Åt en smoothie till frukost som nog var det bästa hittills med dieten! Avokado, frusen banan, en handfull valnötter, proteinpulver och frusna blåbär och vatten. Det var som att äta glass till frukost! Nu har jag tagit en långpromenad och sen ätit äpple med mandelsmör. En eller en och en halv timma kvar till lunch - som INTE är ett "detox" lettuce wrap idag, tack gode gud! 

I övrigt har jag tagit två yogaklasser och dagens snabba långpromenad. Den stora frågan för mig är ju om jag kan få lite bättre styr på astman genom att skippa mjölkprodukter och socker och motionera lite mer. Och jag tycker nog att det har känts mindre flåsigt och andfått på morgonpromenaderna - de jag tar med S. och hunden - än vad de gjort de senaste veckorna. Men det är väl fortfarande för tidigt att veta definitivt. Astman går ju i allmänhet fram och tillbaka. 

What else? Hunden klagar på att jag inte äter havregrynsgröt till frukost. Han brukar ju alltid få slicka skålen i vanliga fall och det får han inte nu. S. blev traumatiserad för en stund sen. Jag stod just och förberedde mina äppelklyftor med mandelsmör i köket och han kom in och försökte norpa en bit äpple. När det är allt jag får äta innan lunch! Och när jag bara fått grönsaker dagarna innan! Så jag röt åt honom som ett lejon och han slog en snabb reträtt ut ur köket. Men han har faktiskt en jädra massa annan mat han kan och får äta om han är hungrig. 

Här kommer några bilder på min detox mat och en från flåspromenaden den här förmiddagen. Det var morgondimma över San Diego - molnen som rullar in på havet är typiska för maj och juni (de kallas May Gray and June Gloom) men de var tydligen på besök i februari i år också...

Hoppas ni har en fin vecka med god och stärkande (och riklig!) mat! 

Den här fänkåls- och zucchinisoppan tyckte jag var riktigt god. Jag piffade upp den en smula med färsk basilika, timjan och vitlök (receptet vi fick var med kycklingbuljong men det äter ju inte jag så kryddade lite extra).

Fler program att titta på till jul och hundbekymmer

*Update* Lillhunden är helt återställd! Äter, skäller och vallar med full styrka och energi igen 😍

 Julstämningen och lugnet lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag fick klart en stor grupp uppsatser och essäer i torsdags iallafall. Sen deltog jag i två något komplicerade möten på fredagen. De var inte direkt problematiska men iallafall ett av dem gnisslade en smula. Det får min empatiska (HSP) sida att gå i spinn och börja problemlösa. Fortfarande minst fem grejer på att göra-listan och sen kommer ju sluttentorna in nästa vecka också. 

Men det som får mig att sitta här vaken klockan halv tre på natten är inget av det ovanstående utan att Lillhunden varit sjuk i ett dygn. Han har kräkts och inte fått behålla maten. Jag försökte med kokt ris runt lunchtid igår men det gick inte heller. Nu vid midnatt var vi uppe för hans mage kurrade så högt att vi vaknade. Testade avkok på havregrynsgröt i det läget (helt enkelt havregrynsgröt blandat med vatten till en sörja). Han ville bara ha några skedar men det fick iallafall magen att tystna. Två och en halv timmar senare har han fortfarande fått behålla det så vi får hoppas att det värsta är över nu. Han har alltid haft en rejält känslig mage men det har varit ganska lugnt det senaste året. Jag oroar mig ändå för numer är han ju en 12-årig farbror och jag får för mig att varje liten krämpa är något stort och allvarligt fel. Storhunden hade väldigt svåra magproblem mot slutet så det är väl de minnena som spökar också. Med henne var vi uppe många nätter. 

Nåja. Som tur är har jag inget överhängande att göra imorgon. Undervisar yoga i parken på morgonen, sen blir det nog ordentligt med vila resten av dagen. Min syster skickade en adventsljusstake som kom i veckan så på söndag kan jag också tända tredje ljuset . . . om bara mina ljus från Amazon kommer i tid då . . . 

Tipsar om en mysig/stämningsfull svensk sändning till för den som vill ta en paus: Jonna Jintons youtube-video om isens sång. Jonna Jintons youtube-kanal överhuvudtaget föralldel men just den här var årstids- och adventsrelaterad. Sen har hon ju dessutom spelat in vackra Lucia-videor tidigare år. Om man inte tycker om SVT:s officiella varianter kan man titta på dem istället. 

 

Böcker och sommarpratare

Tiden har runnit iväg med mig sen slutet av förra veckan. Det var roligt men tröttande att vara ute och vara social igen. Dagen efter sov jag middag tre gånger . . . det hade väl också att göra med att det blivit varmt här.  I övrigt läste jag, gick promenader, lyssnade på sommarpratare och så lite yoga och meditation förstås.

Sommarprataren jag lyssnade på i förrgår var Björn Natthiko Lindeblad. Jag tyckte hans sommarprat var väldigt fint. Temat var förstås hur man relaterar till livets slut men han var väldigt bra på så sätt att han inte föreläste eller körde sina åsikter ner i halsen på lyssnaren utan berättade ett antal historier - vissa personliga - som fick en att fundera lite extra. Mycket tänkvärt (speciellt den här våren)!

Annars har jag lyssnat på Tegnell - som jag ju skrivit - och Greta Thunberg! Bägge var hörvärda, Greta lite mer än Anders . . . vilka har ni lyssnat på? Vilka kan ni rekommendera?

Böckerna jag läst inkluderade Where the Angels Lived: One Family's Story of Exile, Loss, and Return. Margaret McMullen berättar om upptäkten av en släkting hon inte visste att hon hade i Yad Vashem i Israel. Hon har själv vuxit upp som katolik men spårar sin familjs judiska påbrå tillbaka till Ungern på 1800-talet fram till 1940-talet när de ungerska judarna blev deporterade till Auschwitz. Berättelsen om det förflutna blandas med hennes egen samtida upplevelse av den ungerska staden Peyc där hon tillbringar ett år som Fullbrightprofessor tillsammans med sin man och son. Året är 2010 och Ungern under Orbán blir mer och mer högerextremistiskt och odemokratiskt. Ingen verkar vilja följa eller hjälpa henne spåra hennes släktingars liv. Samtidigt som hon upptäcker mer och mer om sin familjs bakgrund börjar hon förstå sin mamma - som hon alltid haft ett spänt förhållande till - bättre och bättre.

Jag tyckte boken var spännande både därför att jag är intresserad av familjehistorier/familjerelationer, Östeuropa och historien om Förintelsen. Ibland känns det som om allt man kan säga om Förintelsen redan sagts men McMullen lyckades lägga till ett nytt perspektiv. Det handlade om hur trauma påverkar familjerelationer, minnen (och glömska) och ens identitet i flera generationer - även när man inte ens vet om sin egen anknytning till det.

Härnäst tänkte jag läsa Ocean Huongs On Earth We're Briefly Gorgeous som jag fick starkt rekommenderad (den finns översatt till svenska såg jag!) och Deborah Feldmans Unorthodox - eftersom jag gillade TV-serien baserad på boken.

Annars ska jag och ge blod idag. Det blir första gången för mig. Jag tycker INTE om nålar så detta får räknas som mitt årliga försöka att tänja på mina gränser genom att göra saker jag egentligen är rädd för . . . och att bidra till den amerikanska allmänhälsan på de sätt jag kan.

Här är ett par bilder från veckan, av glassen vi åt på fjärde juli (när vi inte sov) och av Ulfie som gör yoga. Ulfie har slutat klia sig så uppenbarligen fungerar den nya lusmedicinen. Men han blir lite trött av värmen. På fjärde juli gav jag honom lugnande medicin - trazodone - så för första gången någonsin på den dagen sov han gott hela kvällen istället för att ha panik av alla smällare och fyrverkerier. Skönt!

Italiensk pistageglass och rysk gräddglass!

Redo för yoga!

Gammal kärlek, middagsplaner och nationaldagshelg

Igår var det sjutton år sen min man och jag blev tillsammans. Vi träffades första gången sommaren 2002 på en konferens i Sverige men då hade vi - iallafall jag - inte en tanke på att det skulle bli något mer än en professionell kontakt, kanske vänskap. Sen brevväxlade vi i ett år medan han var i Östeuropa och forskade och jag var i USA på min doktorandutbildning där. Det blev mer och mer brevväxlande så på vårkanten bestämde vi oss för att försöka ses när han var tillbaka i USA igen. Den första juli körde han från Rhode Island ned till North Carolina för att hälsa på . . . och sen blev det som det blev! :).

Första juni har alltid känts som en minst lika viktig årsdag som vår bröllopsdag. Igår firade vi med en utflykt till stranden och gott fikabröd från favoritbageriet (som tack och lov överlevde nedstängningen under våren!).

Här hänger vi på stranden

Det var grått - june gloom fortfarande - men det gör oss inget

Grått väder och högvatten gör att det är lugnt och tyst

Här är vi hösten 2003, haha! Jag är utklädd till Pappi
- det var på Halloween.

Imorgon ska vi göra något vi inte gjort på länge - äta middag hemma hos ett annat par! Det blir socialt distancerad pizza och drinkar i trädgårdssofforna hemma hos dem. Covid är ju på uppgång i Kalifornien och vi vill inte ta några risker. Jag är en smula nervös att inte minnas hur man uppför sig i sociala sammanhang. I tre månader har jag nästan bara umgåtts med min man och bara pratat med nära vänner - verkligen inte nya bekanta! Men det ska bli roligt och lite spännande också. Roligt med en ny kollega som dessutom är extremt kunnig inom sitt område - han har skrivit fem böcker - och driven i det han vill göra. Vi lär iallafall inte sakna samtalsämnen.

Dessutom är det ju storhelg i helgen som kommer i och med den fjärde juli. Guvernören - Gavin Newsom - har bestämt att alla barer och restauranger ska vara stängda i många av de hårdast drabbade delarna av staten . . . men inte i San Diego County! Inte så bra för oss - det tar bara drygt två timmar att köra hit från L.A. och Orange County som bägge har stängt allt. Det är alltså inte så svårt att räkna ut var de covidbärande mitten-kalifornierna som fortfarande vill fira nationaldagen ute kommer styra kosan på lördagkvällen . . . vi stannar alltså hemma . . .

Fast det gör vi i och för sig alltid på fjärde juli. Lushunden (imorgon ska jag sätta på den nya lusmedicinen och bli av med lössen) tycker INTE om fyrverkerier och smällare så fjärde juli är ofta rätt jobbigt för honom. Vi brukar sitta i ett mörkt rum med stängda fönster och trösta frampå kvällen. Fast i år hade jag lite framförhållning och fick lugnande medicin av veterinären så jag kanske ger honom den istället. Det är inte roligt att se honom så skärrad. 

Hoppas ni får en fin fredag och fin helg!