Hundarna, kärleken och sorgen

Lillhunden som vallar getter med mig i Colorado

Burre var gammelmorfar Luddes stövare. En jakthund. Skarp. När pappa var nio bet Burre honom i ansiktet när han kom för nära matskålen. Det var inget tal om att hunden skulle tas bort eller hade fel. Pappa gjorde aldrig om sitt misstag. 

Pappa sa att han sprang iväg och blev överkörd av tåget. Han ljög. Hunden brann i själva verket inne. Ludde såg hjälplöst på, hörde hunden yla inne på rummet men kunde inte rädda honom. Jag kan känna hans förtvivlan. Ett illamående i maggropen. Det gjorde nog pappa också. Kanske var det därför han ljög. Var det av omtanke om mig, det känsliga barnet? Eller ville han själv inte minnas hur det egentligen var? Ludde drack mer efter det sa pappa. Men det finns alltid en ursäkt, finns det inte? Pappa ville aldrig ha hund. De hade inte tid, det var för mycket ansvar. Mamma och pappa jobbade för långa timmar. De ville segla. Hunden skulle behöva gå iland för ofta. Jag grät av längtan men de var obevekliga. Det dröjde tills de var i 70-årsåldern innan de hade hund igen.

Mamma hade också en hund som barn. Sambo, en pudel. Han kom på tåget, en svart luddig boll i en korg med en lapp där det stod att han gillade blodpudding och pannkakor. Alla mormors historier om honom. Allt bus som han hittade på. Hur han stal hennes förkläde. Hon fick jaga honom runt köksbordet för att få tillbaka det. Förklädet, med ett tandhål, fanns kvar. Han ville att hon skulle gå och lägga sig klockan nio. Stod i trappan till övervåningen och gnällde tills hon kom upp. Han hatade veterinären och började sloka redan halvvägs dit. Slutade äta när han var hos hundvakten. Låg i hallen och väntade på att hans människor skulle komma hem. Sambo blev påkörd när han fortfarande var ganska ung. Min morbror var ute och gick med honom. De såg mamma. Sambo blev glad och slet sig. Och bilen kom…

När jag var nio skaffade grannen en hundvalp. Donna, en golden retriever. Jag var där jämt. Flyttade nästan in. Donna var liten och ganska späd för en golden. Pälsen mörkt röd, rävliknande. Hon brukade sitta på grannens tomt och titta efter mig. När hon såg mig sprang hon över allmänningen och hälsade översvallande. Pussades. Promenaderna över gärdet med henne, gässen, lukten av fältet och solen som stod lågt. En stor vänskap för ett ensamt barn. Mitt lånade hundliv.

Sandys ögon

Min första egna hund fick jag när jag var runt trettio. Sandy. Drottningen. Labradorhuvud och blond päls, husky-ögon, ett brunt och ett blått inringade i svart mascara, och en låg och lång massiv bassetkropp. En magnifikt svepande svans. Energi för tre hundar. Hon stod på ett kill shelter i Knoxville, Tennessee, med ena foten i sin matskål och tittade på oss. Det sa bara klick – och var sista gången i livet hon inte åt sin mat. Hon rymde oavbrutet de första månaderna hos oss. Bet av flera koppel när vi försökte binda henne vid affärer för att köpa en smörgås eller så. När S tog med henne till puben, blev engagerad i samtal och glömde att hon var med bet hon av kopplet igen. Han fann henne borta vid baren lapandes spilld öl på golvet. Hon kröp ur halsbandet och klättrade ut genom ett bilfönster också. När vi skulle flytta sprang hon ut genom de vidöppna dörrarna när vi bar ut möbler. Vi sprang efter, ut på gatan – hjärtat i halsgropen. Hon satt inne i flyttbilen och tittade på oss med sitt blå öga. 

Hon var som tur var en mycket vänlig hund. Speciellt emot de hemlösa. Slitna män och kvinnor som väntade på att serveras mat hos frälsningsarmén i Knoxville, om hörnet varje dag. Det blev rutin att gå dit och hälsa på alla i den kön, pussa dem och acceptera kramar och klappar. Hon var även hundrastgårdarnas sociala mittpunkt. När hon kom började partyt. Ibland drog hon med sig tio, femton hundar i vild jakt. En gång i Boston sprang hon in i en bänk och bröt en tand.

Tusen historier. Hon svalde en halv tennisboll en gång. Den kom upp tre dagar senare, i vår säng, klockan fem på morgonen. Hennes vana att slänga sig på sidan på gatan när hon ville åt ett annat håll än oss. Senare, den hjärtslitande smärtan hon levde med. Vår sorg och våra ansträngningar att skapa livskvalité åt henne. Men hon ville alltid ut på promenad, alltid gå ett kvarter till. Alltid äta maten som erbjöds. En enorm livsglädje ända till slutet. Sandy. När jag skriver detta väller sorgen upp, både att hon är borta och att personen jag delade henne med inte finns i mitt liv längre. Jag har levat så många liv, älskat så många människor och djur.   

Och till slut Lillhunden, min västgötaspets. Som jag skrivit om här. Min bokstavskombinations- och kardborrehund. Femton år av ständigt vara skuggad. Av morgonpromenader klockan 6 - som alltid var efterlängtade. Hundratusentals kast med liten boll. Dina läten - morrande, knorrande, gnyenden - och skallet som kunde driva en till vansinne. Din sträva muskulösa lilla kropp med den mjuka underullen, alltid inom räckhåll för mina händer eller fötter. Dina gammelmanssuckar om natten när du var äldre och inte kunde hitta ett bekvämt sätt att sova i din memory-foam-bädd. Sorgen och lättnaden när du var borta, hade flutit bort från mig en decemberdag, hemma i lägenheten. Jag behövde inte längre oroa mig för dig men det blev tomt efter dig. Fritt och tomt.

Hundarna var inte våra barn - inga "furbabies". Men de var familjemedlemmar. En del av familjehistorien. Livet, sorgen, relationerna. Kärleken.