Hänt i veckan Den här bloggen är en blandning av mitt liv numera mellan Sydkalifornien och Sverige, samt djupdykningar i mina minnen av att växa upp i Sverige på 80- och 90-talet och av ett brokigt liv i olika delar av USA.
Vi lärde oss att skriva haikus på min skrivkurs förra veckan. Ett väldigt roligt format.
Här kommer fyra sommarbilder från Södermanland och Östergötland med tillhörande haikus (ni får tänka er att de läses med sörmländsk dialekt och breda ä:n).
Det var då jag förstod cirkelns magiska betydelse. Om man går bort från en rad kan man fortfarande komma tillbaka in i den. En rad är en öppen formation. Men en cirkel sluter sig, och om man går bort från den finns det ingen väg tillbaka. Det är inte av en slump att planeterna rör sig i cirklar och att en sten som lossnar från en av dem obevekligt försvinner, bortförd av centrifugalkraften. Liksom en meteorit som bryts av från en planet lämnade jag cirkeln och har inte slutat falla. Vissa människor får sin död beviljad medan de snurrar runt, och andra krossas i slutet av sitt fall. Och dessa andra (jag är en av dem) behåller alltid en sorts svag längtan efter den förlorade ringdansen, eftersom vi alla är invånare i ett universum där allting snurrar i cirklar.
- Milan Kundera
I området där jag bor håller man det officiella firandet på midsommardagen, alltså idag på det riktiga sommarsolståndet. Och vi har riktig tur med vädret - solen strålar och uppslutningen är stor. Det finns lotteri, försäljning av korv med bröd och av fika, fiskdamm, minigolf. Överallt blommiga klänningar, blomsterkransar, sorl, picknickar på filtar. Ett gäng killar spelar fotboll. Och man dansar ringdanser runt midsommarstången.
Samtidigt finns det ett vemod. Känslan av att vara en meteorit, lösgjord ur den ursprungliga cirkeln. En gång var jag en del av den. Min barndoms midsomrar, när alla fortfarande levde och allt var självklart. Mormors och morfars sommarstuga hade ingen dusch. Vi kokade vatten på spisen, blandade och tvättade håret i en balja utomhus. Hällde det över varandras nackar. Vi ställdes upp för traditionsenligt midsommarkort med kusinerna, i matchande nya klänningar. Färskpotatisen till lunch skrubbades också på verandan på framsidan. Ibland regnade det och man fick sitta med det smutsiga kalla potatisvattnet och svampen under verandataket. Senare midsomrar med kompisar. Omsorgsfullt förberedda häften med snapsvisor och sånger. Grillkvällar, kvällsbad, sommarnattsfyllor som varade till småtimmarna.
Men jag har inte haft ett midsommarsammanhang på ganska många år - har oftast inte ens varit i Sverige. Jag firar ensam i huset i år. Äter matjessill med ägg, smält smör och potatis. Citronfromage med svenska jordgubbar. Dricker en GT på verandan. Det går spöken i sommarnatten. Liven jag inte levde. Barnen jag valde att inte ha springer med blomsterkransar. Den svensk jag inte gifte mig med bär på en kaffekorg eller sköter en grill. Morfar - som blev dement nästan omedelbart när han gick i pension och gick bort på långvården i Norrköping fem år senare - vilar middag i hängmattan medan nioåriga jag fnittrande smyger runt honom tillsammans med kusinerna. Pappa - som varit borta i tre år nu - höjer sitt snapsglas och sjunger "När glädjen tar ordet," hans paradnummer. Mamma - som varit borta i sju år - stämmer in med sin lite tunna röst. Jag samsas med morfars spöke i hängmattan. Promenerar, tittar lite på det stora midsommarfirandet. Ser mig själv och kusinerna springa runt, stolta över volangklänningarna. Fikar. Lyssnar på en ljudbok. Lyssnar på göken.
Han jag tycker om - som bor på en annan och kommer från en tredje världsdel - lyssnar på mina beskrivningar av firandet. Kommenterar "Det är otroligt att det finns en slags egen liten planet - Sverige, långt borta - som är sådär fridfull, där folk har sommarklänningar, dansar ringdans och äter gräddtårtor i fred just nu medan det är kaos och krigsutbrott på andra platser. Det är sant. Kollegor - ett par som en gång, innan kriget, hyrde en roddbåt och rodde på en flod i Kharkiv - samlar pengar till drönare till ukrainska försvaret på Facebook idag. En bekant lämnar ett gruppchatt där ingen frågar hur hennes familj i Iran har det, hur hon mår.
Ringdanser sedda ur fågelperspektiv - eller kanske drönarperspektiv. En sommaridyll som är som vattnet i sjön - varmt på ytan med kyligare stråk längre ned.
En ostkaka har försvunnit spårlöst. Jag blir våldsamt sugen på ostkaka, letar upp den när jag är i affären, lägger den i vagnen, betalar och packar den (tror jag) i en av mina tre kassar. Sen cyklar jag hem och packar upp maten och då finns den ingenstans. Jag letar överallt - i kylen, i frysen, i de tömda väskorna. I soffan där jag satte mig när jag kom hem, för att svara på ett par meddelanden. Ingen ostkaka. Håller jag på att bli galen? Har jag tappat minnet? Är det förklimakteriet? Har mössen stulit den? Eller skogstomten? Ingen vet.
Värmen kommer till slut. Jag solar mig på baksidan och upptäcker att en fästing satt sig i armhålan. Den har nog inte suttit så länge - den är liten och blodlös och lätt att dra bort. Men jag oroar mig ändå för borrelia och TBE. Jag har tagit en vaccindos mot TBE men inte de andra två. Kollar nervöst bitstället med jämna mellanrum.
På kvällen ropar göken. Jag hörde den för första gången från sydost i år tror jag. Södergök är dödergök men östergök är tröstegök så jag är inte helt säker på hur jag ska tolka det. Koltrasten sjunger och regnet smattrar ibland mot verandataket. Huset viskar, hummar, knäpper och sjunger lite, för sig själv eller för mig.
Jag läser en del också. Björn Natthiko Lindeblad tog jag mig för att läsa. Jag kan ha fel. Jag funderar på historierna och versionerna av sanningen vi hänger oss fast vid, som de enda rätta. Så här är det. Så här är jag. Och hur andra kan tolka exakt samma utveckling - det förflutna, nutiden, framtiden - så radikalt annorlunda och vara lika övertygade om att de har rätt. Det är så krig startar.
Utanför dånar världen. Här i den lilla världen har vi våra små dramer och äventyr. Jag antar att det är en förmån att kunna lägga märke till dem.