Att vara kvinna i (för)klimakteriet...

Jag flöt upp ur en djup sömn och slog upp ögonen i flödande solljus imorse. Natten innan hade jag sovit dåligt. Firade ju 50-årsdag på Duveholm med bästisen. Ett par glas vin, en knakande obekväm säng samt ett rum som aldrig blev svalt. Värmevallningar halva natten. Det har jag haft förut men inte då svetten forsar nedför ryggen och pannan. 

Men hemma i mitt eget hus, med mörkläggningsgardiner och ett rum där sängen tar nästan all plats - som en koj i en kajuta - och efter en onlineyogaklass somnade jag tidigt och sov ovaggad. Men jag var fortfarande lite suddig.

Efter frukost och kaffe tog jag tag i planen att olja verandan. Bestämde mig för att dra över bastuverandan också. Under tiden lyssnade jag på Yvonne Hirdmans sommarprat och funderade på det här med rollerna jag spelar och spelat i livet. Akademiker, lärare, kompis, romantisk partner, partner, dotter, syster. Tänkte på hur skönt det är att vara ensam ibland. Tvätta håret var femte dag; inte ha BH eller makeup eftersom det inte finns nån som bryr sig om hur man ser ut. Om man är tillräckligt professionellt klädd. Inte stämma av med nån om vilken ordning saker ska göras i - måla, olja, fixa fönster, vattna rabarbern, städa köket. Ha nattlinne, äta frukost och skriva artikel till lunch vissa dagar. Äta fil med müsli och hemgjord jordgubbssylt till kvällsmat andra. Slippa alla roller, scheman och krav en stund.

Jag oljade, lyssnade och funderade. Sen blev jag plötsligt akut kissnödig, sprang in på toan och drog ner shortsen - men glömde i hastigheten bort att jag hade satt telefonen i linningen så jag skulle kunna lyssna i mina öronsnäckor.  Telefonen landade på ett extremt olämpligt ställe...Men räddades av att det låg toalettpapper där eftersom jag sparar på septiktanken lite - som sagt, det är ingen annan här att ta hänsyn till.

Fiskade upp den igen, oskadd. Men. Jag skyller på sömnbristen och hormonobalansen. Man kan uppenbarligen inte komma ifrån det här med att vara kvinna i klimakteriet. Ens när man är ensam i ett hus i skogen...

Dörr som jag har målat…

 

Sommarliv

Sommarlivet, som jag drömde det. Nyckfullt och tillfälligt, som om världen tog slut vid horisonten, men ändå oändligt upprepade rutiner. 

Doften av tallar, nymalet kaffe och en lätt lukt av ruttna ägg från septiktanken. 

Vattna blommorna och rabarbern, gå till sjön. Titta på min lilla äng. Rödklöver, blåklockor och käringtand mot granar och granit. Smultron och blåbär. Utflykter till gården för att köpa en liter jordgubbar och klappa kaninerna. 

Handdisk, tömma vattnet utomhus. Sitta på verandan. Se solen vandra över himlen. Regnet smattrande mot taket. Jag borde verkligen ta bort barren däruppe någon gång. Och skura och behandla altanen så att den inte ruttnar. Göken som ropar på kvällen. Hälla upp en kopp kaffe till. Lägg märke till hur kvällarna sakta blir lite mörkare igen, eller är det bara väldigt regnigt i sommar? Sötman av att sakta ner, inte ha ett schema.

En vän kommer på besök. Vi har inte setts på nästan tio år men inget har egentligen förändrats. Hon älskar att vara här. Faller in i tempot. Långsam rörelse, egensinnigt och repetitivt. Kaffe och jordgubbar. Vi pratar om böcker och kärlek. Hon skickar bilder till vänner. Rapporterar deras svar. "Det där är verkligen en plats värd att leva för."

Men ändå - varje morgon öppnar jag min sovrumsdörr. Ljuset en gyllene flod som strömmar över matbordet, golvet. Toaletten, medicinen, vitaminerna, kaffet. Sedan ringer jag dig. Mitt skratt, ditt skratt. Mina tankar försiktiga spökfingrar som löper längs din ryggrad, dina överarmar tills du får gåshud och jag med. Dina ögon, mörka, klara, möter mina. "Där är du!" Varje dag. Du är fortfarande där. Fortfarande här. Fortfarande min.