Dålig tajming...

Samma sak varje år. Det har regnat en vecka i San Diego och det bidrar. I torsdags var vi och såg "the Grinch" på Old Globe Theater. Jag hade mina tvivel innan men den var otroligt fin. Dekoren och ljussättningen häftig, skådespelarna (även de pyttesmå) duktiga, storyn mysig, musiken fin. Grinchen oemotståndlig. Parken hade julljusen uppe. Regnet föll och vi drack varm choklad och äppelcider.

Ledigheten är nästan här. I veckan som kommer har jag bara en dag undervisning (hälften av mina studerande har meddelat att de tyvärr tyvärr inte kommer vara där). J har gäster från Ostkusten som kommer idag och är hemma och lagar mat till dem. Han har ledigt i veckan som kommer. Själv försöker jag beta av lite jobb innan vi ska åka och fira Thanksgiving i Arizona på onsdag (efter att gästerna åkt). Min väggklocka tickar och tiden saktar ner. Som den alltid gör vid just den här helgdagen.

Jag skulle vilja dricka lite glögg, ta en pepparkaka eller candycane och titta på "Ocean's 11," "The Italian Job" och the National Dog Show. Helgslappa. Istället har jag arton 25-sidorsuppsatser att rätta. Helgkänslan har infunnit sig. Helt olämpligt. Som vanligt.

Huset vilar

 Jag vaknar till sms från min kompis. Hon har åkt förbi min sommarstuga och kollat hur det ser ut med fönstren. Grannen, tillika ägare av en byggfirma, installerade de nya fönstren i veckan som gick. De gamla var ett restparti som knappt gick att öppna. Stänga dem var helt omöjligt om det inte stod en till person på utsidan och tryckte in dem så de kunde låsas från insidan. Inga haspar fanns. Men nu har jag nya, moderna fönster, som kan öppnas en springa eller ställas upp på vid gavel.

Här på den amerikanska västkusten sitter jag. Fortfarande lite förkyld men har fullt upp. För in mitterminsbetyg för en av mina kurser och rättar uppsatser för en annan. En kompis kommer på lunch. En äppelpaj i ugnen. Glad att det är helg. Stranden kanske? Eller Balboa Park. Ikväll ska jag bjuda min älskling på färska musslor. Moules frites. Han har aldrig ätit dem förut.

Under tiden ligger mitt hus i blek novembersol på andra sidan havet. Fönstren är stängda. Dynorna i utemöbeln inplockade. Verandan, farstun, bastufarstun och gäststugans trapp oljade. Askan tömd ur spisen. Vattnet avstängt och värmen neddragen. Trädgårdsslangen hänger på knuten. Löven har fallit. Ormbunkarna på baksidan har vissnat och blivit roströda. 

Huset finns där, tomt tills jag kommer dit igen, till våren. Ställer upp fönstren. Lägger ut dynorna i soffan. Tar den första koppen kaffe - och kanske ett singoallakex - i solen. Vattnar rabarbern som börjat spira. Planterar lite mer lavendel på trädgårdsplätten. Det spelar ingen roll att jag inte kan åka dit nu. Det känns ändå i hjärtat när jag minns att mitt hus är där och vilar. Vilar och väntar på mig.

Nedstängt…

Otay Mesa. På berget bakom ser ni muren mot Mexiko

En tråd på en lokal Facebookgrupp: "Skriv 'hungry' och hur många ni är i familjen om ni drabbats av de inställda SNAP-utbetalningarna och behöver hjälp." Trettio, fyrtio personer skriver i tråden, de som inte kan köpa mat och de som har något att ge bort. Jag ger bort ett par extra kartonger av mandelmjölk till en mamma med tvååriga tvillingar som inte har råd att köpa allergivänlig mat. Köpte ett flerpack på Costco häromdagen. 400,000 människor är beroende av SNAP i San Diego.

En bekants hyresgäst jobbar federalt och kan inte betala hyran - som i sin tur betalar för amorteringen på det huset. "Jag försöker få ihop mat till min familj," skriver han. Han jobbar inom fängelsesystemet men har inte fått lön nu på två månader. Inga marginaler.

På universitetet har vår studentorganisation en "matbank" och jag påminner mina studerande om att den finns. Man vet inte vem av dem som inte har råd med mat.

"Det känns som USA befinner sig i fritt fall," skriver min kompis i Sverige. 

Ja. Men det känns inte alltid så. Man är definitivt medveten om en krypande ekonomisk nedåtkurva. Matpriserna fortsätter att gå i höjden. Aktiemarknaden skakar. Man sparar och försöker ha marginaler. 

Samtidigt. Jag får lön och rättar uppsatser som vanligt. I Kalifornien sitter det fortfarande folk i alla restaurangerna och dricker vin på fredagkvällen. Solen skiner och palmerna vajar, som alltid. Barnen går trick-or-treating i fantasifulla kostymer. En helgresa till Colorado. En utflykt till stranden. En granne har redan satt upp en julkrans på dörren. Jag tappar en fyllning i en tand - får tid 48 timmar senare hos tandläkaren och får en ny. Helt betald av försäkringen. Imorgon har jag ett mammogram bokat. 

Normaliteten på ytan. Sprickorna under den...

 

Den andra och sista hunden

När mamma redan var över sjuttio mötte hon sin hjärtehund, en Jack Russell-terrier.  Hon hade trott att hon inte tyckte om Jack Russells - "Dom är så ettriga!" - och hon hade aldrig tyckt om att hundar gick lösa sen pudeln Sambo blev överkörd. Men med Uffe var det annorlunda. Han var lugnare än de flesta Jack Russells och inte heller någon slagskämpe. Förnuftig och ignorerade oftast andra hundar. Så han gick alltid lös - och sprang aldrig iväg, jagade eller gjorde nåt annat dumt. 

Uffe var grannens hund och daghund hos mamma och pappa i början. Men han bestämde sig snabbt för att mamma var hans människa i livet. När hans familj kom för att hämta honom om kvällarna ville han inte gå hem.  Lite senare skulle hans husse och matte skiljas. Uffe skulle med husse och mamma skulle kanske aldrig mer få se honom. Hon var tyst och mycket ledsen. Men hussen hade mycket att hantera efter skilsmässan. Vårdnaden om barnen, det nya boendet i lägenhet och jobbet. Uffe kom ikläm på flera sätt. 

En dag ringde mamma och pappa. Uffe skulle bli deras på riktigt. Från den dagen var han och mamma oskiljaktiga. Han var alltid med. Promenader var tråkiga och onödiga om hon stannade hemma. Utan henne fick man nästan släpa honom. Han lunkade motvilligt efter med slokande öron och svans...tills man vände hemåt. Då lyfte svansen och öronen, det blev spänst i stegen och farten ökade. 

När jag tänker på mamma nu tänker jag oftast på Uffe också. Mamma med honom i knät framför TVn eller vid bordet. Mamma och han på promenad i naturområdet nära deras hus. Hassel, björkar och ekar. Kohagar och stigar. I minnet går hon bredvid mig, i sina egna tankar. Han travar framför, också tyst nöjd. Stannar, markerar, luktar ibland. Alltid med ett öga på henne. På en favoritbild från de sista åren seglar de tillsammans. Blå himmel och sol. Mamma i sittbrunnen i keps och solbränna med ögonen vid horisonten. Ena handen på rodret och den andra på Uffes rygg. Han ligger tätt hoprullad intill hennes sida. Ögonen är slutna.

Jag skulle helst vilja helst lämna dem där i minnet, lyckliga och tillsammans. Eller på promenad över ängarna. Hoppa över den mörka tiden när hon blev allt sjukare och till slut inte längre kunde gå ut med honom. Glömma hur han försökte skippa promenader helt. Hur pappa fick krypa in under sängen och dra fram honom när det var dags att gå ut. Hur han fick en ny dagfamilj - en snäll som han tyckte mycket om - när operationerna och behandlingarna blev fler och fler. Hur mamma saknade honom intensivt men pappa inte riktigt orkade ta hand om både honom och mamma. Hur hon in i det sista undrade om han inte kunde få komma hem en stund... 

Jag vill inte minnas hur pappa inte ville ta hem honom igen när mamma var borta och han själv blivit sjuk. Hur han var rädd att Uffe bara skulle leta efter mamma. Hur han ändå saknade honom nästan lika mycket som mamma. Pratade om honom, köpte kalendrar med valpbilder och klappade alla hundar han mötte.

Uffe dog innan pappa. Jag vill tro att de är tillsammans igen, han, mamma och pappa också. På promenad över gärdet, i solen vid sjön, på baksidan av huset med en kopp kaffe eller glas vin. En sval sommardag som aldrig tar slut.

Sånt som händer i Utah

En man blir skjuten på ett universitet i Utah. Jag vet inte vem han är men när jag nämner det för min kurs - det har just hänt - går det ett sus genom gruppen. En kvinnlig studerande är spänd. Upprörd. Säger högt "Nu kommer de attackera oss allihop. Sätta militären på oss. Jag är så rädd!"

Jag tvekar. Vet hur hon drar den slutsatsen. Nationella gardet i Chicago och Washington.

Drar på svaret. "Ja..." säger jag till sist. "Fast innan vi går på de politiska analyserna tänker jag att vi ska pausa vid det faktum att en man har blivit skjuten först av allt." Hon tystnar.

      "Vem var han?" frågar jag dem. Känner mig - som ofta - som om jag lever i en delvis annan värld än dagens 20-åringar. Ett annat språk, en annan verklighet. 

De svarar. En konservativ influencer som reste runt till universiteten, utmanade den liberala eliten till debatter och la upp videos av debatterna. En ledande figur inom den nya unga högern. Gift med två barn.

Tjejen som var rädd flikar in "Han la bara upp bitarna där han lyckades vinna en poäng!" En kille, snett till vänster och långt fram i klassrummet blir arg. "Jag trodde vi skulle vänta med att döma i de första ögonblicken efter hans död!"

Jag säger "Det är sant. Det sa jag." 

För att vinna tid pratar jag lite om hur vi reagerar med amygdalan - ödlehjärnan - fight, flight, och freeze - när något dramatiskt händer, men att på universitetet måste vi försöka ta oss in i den analytiska delen av hjärnan - frontloberna - och hitta analys och balans innan vi tar diskussioner. Vet inte om det jag säger går in - eller är meningsfullt. 

      "Jag har inga självklara lösningar för hur vi tacklar politiska olikheter just nu," säger jag. "Jag föreslår att om det är speciellt jobbiga situationer så tar vi fem minuter och skriver ner våra tankar. Sen kommer vi tillbaka i slutet av lektionen till samtalet och förhoppningsvis har vi haft tid att smälta det som hänt och kan prata om det med mindre fight-och-flight och mer analys och empati."

Sen övergår jag till dagens föreläsning. Medan jag pratar ser jag hur killen till vänster messar - oavbrutet och irriterat - på mobilen. Emellanåt sneglar han över mot tjejen som pratade om nationella gardet. 

I slutet av föreläsningen håller jag kvar honom. "Du blev arg idag? Jag såg det? Vad hände?"

      "Nä, jag är inte arg. Fast jag blev irriterad. Hon avbröt ju mig. Och kritiserade honom fast han just dött. Och om det hade varit våld mot deras president Biden, då hade de minsann varit jätteledsna. De här liberalerna."

      "Du vet att jag är liberal va? Som europé och universitetslärare. Fast jag vill kunna ha utrymme för både liberaler och konservativa i mina klassrum."

      "Ja, fast du är en gammeldags liberal. Inte radikal som dom där. Och vi var ju tvungna att skicka in nationalgardet i de där städerna. Det var ju massor med brottslighet och igenstängda affärer. Hon borde sluta vara på Tiktok..."

      "Men governörerna hade inte bett om att nationalgardet skulle komma så det är en helt ny situation i landet. Och brottsligheten är ju på nedåtgående i Chicago. Och mina vänner som bor i DC tycker inte att det är en krissituation där.

Men vi skulle nog allihop må bra av att titta på nyheter från bägge sidorna av det politiska spektrumet - Fox och Truth Social eller Tiktok eller CNN eller NBC - och sen försöka jämka mellan olika nyheter."

      "...och de gjorde ju aldrig något åt BLM. De fick förstöra och bränna, och blev inte ens bestraffade..."

      "Som sagt, tror att vi allihop måste läsa på nyheter från alla politiska sidor. En sak till: kan du låta bli att messa på mina föreläsningar."

      "Jag ber om ursäkt. Jag har ett par privata grejer som händer." 

Vaken på natten. Borde jag ha sagt mer? Mindre? Hur når jag fram? Vad är min roll i det här? Kursen handlar inte om USA idag. 

Och tjejen, henne hann jag inte prata med. Hon försvann efter föreläsningen. Våldet som växer. Den stora otillräckligheten i att undervisa i dagens USA...

reaktioner från sociala medier - två kommentarer, från höger och vänster

 

Hundarna, kärleken och sorgen

Lillhunden som vallar getter med mig i Colorado

Burre var gammelmorfar Luddes stövare. En jakthund. Skarp. När pappa var nio bet Burre honom i ansiktet när han kom för nära matskålen. Det var inget tal om att hunden skulle tas bort eller hade fel. Pappa gjorde aldrig om sitt misstag. 

Pappa sa att han sprang iväg och blev överkörd av tåget. Han ljög. Hunden brann i själva verket inne. Ludde såg hjälplöst på, hörde hunden yla inne på rummet men kunde inte rädda honom. Jag kan känna hans förtvivlan. Ett illamående i maggropen. Det gjorde nog pappa också. Kanske var det därför han ljög. Var det av omtanke om mig, det känsliga barnet? Eller ville han själv inte minnas hur det egentligen var? Ludde drack mer efter det sa pappa. Men det finns alltid en ursäkt, finns det inte? Pappa ville aldrig ha hund. De hade inte tid, det var för mycket ansvar. Mamma och pappa jobbade för långa timmar. De ville segla. Hunden skulle behöva gå iland för ofta. Jag grät av längtan men de var obevekliga. Det dröjde tills de var i 70-årsåldern innan de hade hund igen.

Mamma hade också en hund som barn. Sambo, en pudel. Han kom på tåget, en svart luddig boll i en korg med en lapp där det stod att han gillade blodpudding och pannkakor. Alla mormors historier om honom. Allt bus som han hittade på. Hur han stal hennes förkläde. Hon fick jaga honom runt köksbordet för att få tillbaka det. Förklädet, med ett tandhål, fanns kvar. Han ville att hon skulle gå och lägga sig klockan nio. Stod i trappan till övervåningen och gnällde tills hon kom upp. Han hatade veterinären och började sloka redan halvvägs dit. Slutade äta när han var hos hundvakten. Låg i hallen och väntade på att hans människor skulle komma hem. Sambo blev påkörd när han fortfarande var ganska ung. Min morbror var ute och gick med honom. De såg mamma. Sambo blev glad och slet sig. Och bilen kom…

När jag var nio skaffade grannen en hundvalp. Donna, en golden retriever. Jag var där jämt. Flyttade nästan in. Donna var liten och ganska späd för en golden. Pälsen mörkt röd, rävliknande. Hon brukade sitta på grannens tomt och titta efter mig. När hon såg mig sprang hon över allmänningen och hälsade översvallande. Pussades. Promenaderna över gärdet med henne, gässen, lukten av fältet och solen som stod lågt. En stor vänskap för ett ensamt barn. Mitt lånade hundliv.

Sandys ögon

Min första egna hund fick jag när jag var runt trettio. Sandy. Drottningen. Labradorhuvud och blond päls, husky-ögon, ett brunt och ett blått inringade i svart mascara, och en låg och lång massiv bassetkropp. En magnifikt svepande svans. Energi för tre hundar. Hon stod på ett kill shelter i Knoxville, Tennessee, med ena foten i sin matskål och tittade på oss. Det sa bara klick – och var sista gången i livet hon inte åt sin mat. Hon rymde oavbrutet de första månaderna hos oss. Bet av flera koppel när vi försökte binda henne vid affärer för att köpa en smörgås eller så. När S tog med henne till puben, blev engagerad i samtal och glömde att hon var med bet hon av kopplet igen. Han fann henne borta vid baren lapandes spilld öl på golvet. Hon kröp ur halsbandet och klättrade ut genom ett bilfönster också. När vi skulle flytta sprang hon ut genom de vidöppna dörrarna när vi bar ut möbler. Vi sprang efter, ut på gatan – hjärtat i halsgropen. Hon satt inne i flyttbilen och tittade på oss med sitt blå öga. 

Hon var som tur var en mycket vänlig hund. Speciellt emot de hemlösa. Slitna män och kvinnor som väntade på att serveras mat hos frälsningsarmén i Knoxville, om hörnet varje dag. Det blev rutin att gå dit och hälsa på alla i den kön, pussa dem och acceptera kramar och klappar. Hon var även hundrastgårdarnas sociala mittpunkt. När hon kom började partyt. Ibland drog hon med sig tio, femton hundar i vild jakt. En gång i Boston sprang hon in i en bänk och bröt en tand.

Tusen historier. Hon svalde en halv tennisboll en gång. Den kom upp tre dagar senare, i vår säng, klockan fem på morgonen. Hennes vana att slänga sig på sidan på gatan när hon ville åt ett annat håll än oss. Senare, den hjärtslitande smärtan hon levde med. Vår sorg och våra ansträngningar att skapa livskvalité åt henne. Men hon ville alltid ut på promenad, alltid gå ett kvarter till. Alltid äta maten som erbjöds. En enorm livsglädje ända till slutet. Sandy. När jag skriver detta väller sorgen upp, både att hon är borta och att personen jag delade henne med inte finns i mitt liv längre. Jag har levat så många liv, älskat så många människor och djur.   

Och till slut Lillhunden, min västgötaspets. Som jag skrivit om här. Min bokstavskombinations- och kardborrehund. Femton år av ständigt vara skuggad. Av morgonpromenader klockan 6 - som alltid var efterlängtade. Hundratusentals kast med liten boll. Dina läten - morrande, knorrande, gnyenden - och skallet som kunde driva en till vansinne. Din sträva muskulösa lilla kropp med den mjuka underullen, alltid inom räckhåll för mina händer eller fötter. Dina gammelmanssuckar om natten när du var äldre och inte kunde hitta ett bekvämt sätt att sova i din memory-foam-bädd. Sorgen och lättnaden när du var borta, hade flutit bort från mig en decemberdag, hemma i lägenheten. Jag behövde inte längre oroa mig för dig men det blev tomt efter dig. Fritt och tomt.

Hundarna var inte våra barn - inga "furbabies". Men de var familjemedlemmar. En del av familjehistorien. Livet, sorgen, relationerna. Kärleken.

80-årsdagen

     ”Jag vill inte ha nån fest! Jag tänker sitta på Kebnekajse och dricka champagne själv på min födelsedag!”

Du upprepade det flera gånger. Jag minns inte varför. Frågade jag? Jag sa nog i alla fall att du inte måste, att man får göra som man vill på sin födelsedag.

I slutändan hade du ändå fest. Ni hyrde lokal ute i skärgården. Det var middag, kanske till och med dans. Vin. Jag minns långborden och stearinljusens fladdrande sken i augustimörkret. Du verkade ha roligt. Det var ju ofta så att du inte ville innan men ändrade dig senare.

Vi höll på att missa den festen. Vi hade kommit med färjan från Polen till Nynäshamn dagen innan, med sju jättelika väskor som fick hämtas med släpvagn. Vår boksamling, nu när vi gett upp lägenheten. Dagen innan hade jag kört en hyrbil från Hertz genom hela Polen, från Krakow till Gdynia. Det var manuell växellåda så vi kunde inte bytas av. Enligt Mapquest skulle det ta åtta timmar men det var första dagen av industrisemestern och vi fastnade i fyra timmar långa köer norrut. Landsväg. Jag körde utan paus i tolv timmar. Jag minns att de polska bilarna gjorde vansinnesomkörningar för att ta sig fram. Efter ett tag gjorde jag det också. Färjan gick bara varannan dag. Hade vi missat den hade vi missat din fest och även flyget tillbaka till USA.

Vi kom fem minuter för sent till färjan men den hade väntat eftersom tjugo bilar till satt fast i samma kö. S och en ung besättningsman släpade väskorna uppför trapporna på kajen. Jag fick inte hjälpa till. Vi sov åtskilda, jag i en smal koj i en hytt jag delade med någon främling. Vid det laget med slemhosta och lätt feber.

Jag minns ganska lite av själva festen. Skålar och tal. Ett presentbord. Era vänner. Släkten. Grannarna. Seglarkompisarna. Arbetskamraterna. Vinprovargänget. Samma ansikten som varit med sen barndomen. Alla fortfarande där. Vi gick hem tidigt. Flög till USA dagen efter. Jag var fortfarande mycket sjuk.

Systern och jag köpte en vandringsresa med övernattning åt dig på Kebnekajse. Så att du skulle kunna dricka champagne där. Gjorde en tårta formad som Kebnekajse också.

Igår, tjugo år senare, skulle du fyllt åttio.  Hade du velat ha fest då eller fortfarande helst firat ensam med champagne på ett berg? Hade du blivit glad för buketten jag köpte till dig på självplocket och satte i minneslunden?

Att vara kvinna i (för)klimakteriet...

Jag flöt upp ur en djup sömn och slog upp ögonen i flödande solljus imorse. Natten innan hade jag sovit dåligt. Firade ju 50-årsdag på Duveholm med bästisen. Ett par glas vin, en knakande obekväm säng samt ett rum som aldrig blev svalt. Värmevallningar halva natten. Det har jag haft förut men inte då svetten forsar nedför ryggen och pannan. 

Men hemma i mitt eget hus, med mörkläggningsgardiner och ett rum där sängen tar nästan all plats - som en koj i en kajuta - och efter en onlineyogaklass somnade jag tidigt och sov ovaggad. Men jag var fortfarande lite suddig.

Efter frukost och kaffe tog jag tag i planen att olja verandan. Bestämde mig för att dra över bastuverandan också. Under tiden lyssnade jag på Yvonne Hirdmans sommarprat och funderade på det här med rollerna jag spelar och spelat i livet. Akademiker, lärare, kompis, romantisk partner, partner, dotter, syster. Tänkte på hur skönt det är att vara ensam ibland. Tvätta håret var femte dag; inte ha BH eller makeup eftersom det inte finns nån som bryr sig om hur man ser ut. Om man är tillräckligt professionellt klädd. Inte stämma av med nån om vilken ordning saker ska göras i - måla, olja, fixa fönster, vattna rabarbern, städa köket. Ha nattlinne, äta frukost och skriva artikel till lunch vissa dagar. Äta fil med müsli och hemgjord jordgubbssylt till kvällsmat andra. Slippa alla roller, scheman och krav en stund.

Jag oljade, lyssnade och funderade. Sen blev jag plötsligt akut kissnödig, sprang in på toan och drog ner shortsen - men glömde i hastigheten bort att jag hade satt telefonen i linningen så jag skulle kunna lyssna i mina öronsnäckor.  Telefonen landade på ett extremt olämpligt ställe...Men räddades av att det låg toalettpapper där eftersom jag sparar på septiktanken lite - som sagt, det är ingen annan här att ta hänsyn till.

Fiskade upp den igen, oskadd. Men. Jag skyller på sömnbristen och hormonobalansen. Man kan uppenbarligen inte komma ifrån det här med att vara kvinna i klimakteriet. Ens när man är ensam i ett hus i skogen...

Dörr som jag har målat…

 

Sommarliv

Sommarlivet, som jag drömde det. Nyckfullt och tillfälligt, som om världen tog slut vid horisonten, men ändå oändligt upprepade rutiner. 

Doften av tallar, nymalet kaffe och en lätt lukt av ruttna ägg från septiktanken. 

Vattna blommorna och rabarbern, gå till sjön. Titta på min lilla äng. Rödklöver, blåklockor och käringtand mot granar och granit. Smultron och blåbär. Utflykter till gården för att köpa en liter jordgubbar och klappa kaninerna. 

Handdisk, tömma vattnet utomhus. Sitta på verandan. Se solen vandra över himlen. Regnet smattrande mot taket. Jag borde verkligen ta bort barren däruppe någon gång. Och skura och behandla altanen så att den inte ruttnar. Göken som ropar på kvällen. Hälla upp en kopp kaffe till. Lägg märke till hur kvällarna sakta blir lite mörkare igen, eller är det bara väldigt regnigt i sommar? Sötman av att sakta ner, inte ha ett schema.

En vän kommer på besök. Vi har inte setts på nästan tio år men inget har egentligen förändrats. Hon älskar att vara här. Faller in i tempot. Långsam rörelse, egensinnigt och repetitivt. Kaffe och jordgubbar. Vi pratar om böcker och kärlek. Hon skickar bilder till vänner. Rapporterar deras svar. "Det där är verkligen en plats värd att leva för."

Men ändå - varje morgon öppnar jag min sovrumsdörr. Ljuset en gyllene flod som strömmar över matbordet, golvet. Toaletten, medicinen, vitaminerna, kaffet. Sedan ringer jag dig. Mitt skratt, ditt skratt. Mina tankar försiktiga spökfingrar som löper längs din ryggrad, dina överarmar tills du får gåshud och jag med. Dina ögon, mörka, klara, möter mina. "Där är du!" Varje dag. Du är fortfarande där. Fortfarande här. Fortfarande min.

Haiku på sörmländska

Vi lärde oss att skriva haikus på min skrivkurs förra veckan. Ett väldigt roligt format. 

Här kommer fyra sommarbilder från Södermanland och Östergötland med tillhörande haikus (ni får tänka er att de läses med sörmländsk dialekt och breda ä:n).

 

Gulglittrande raps

Vinden i näsborrarna

Cykelpoesi

 

Tallarnas skuggspel

Mot mossans lätta fleecefilt

Öppning för vila

 

Blåmörk molnväta

Rosenskimrande kanter

Sensommaraning

 

Huggormens krökar

Tecknad i landsvägens grus

En blekt hieroglyf