Julgranen - en blandning av glädje och sorg...

Igår köpte och klädde jag granen. Andra advent känns alldeles lagom för det numera för mig. Jag vet att många som gått igenom förluster och skilsmässor struntar i att dekorera för det gör för ont eller blir ändå inte samma sak och förstår hur de tänker. Men jag älskar min gran - blir lycklig av att vakna och se den i vardagsrummet eller sitta med en glögg eller kopp te på kvällen vid den och tänka lite. Varva ner. Själv tänkte jag skippa granen den första julen (2022) efter separationen eftersom jag skulle åka till Colorado. Men resan blev nställd och jag kände plötsligt att jag verkligen inte ville vara utan julgran - så köpte en ganska liten gran ett par dagar före jul. Och på den vägen är det...

Min pappa däremot slutade med gran när mamma gick bort. Han tyckte det var onödigt när det bara var han och min syster i huset. De åkte oftast till släkten för julfirande hursomhelst. Så igår när jag försiktigt packade upp de gamla julgransprydnaderna - systern har fortfarande ingen gran - hade de inte varit framtagna sen julen 2017, den sista julen då mamma fortfarande levde. Hushållspappret de låg inlindade i luktade som hemma i Nyköping. Jag kan inte beskriva lukten men skulle känna igen den vartsomhelst. Den luktar hemma och barndom.

Lite vemodigt är det ändå att klä granen själv. Alla minnen kommer tillbaka. Hemma i Nyköping klädde vi inte granen förrän dagen före julafton. Då var allt färdigt och julfriden hade inställt sig. Då spelade vi julmusik, drack glögg, tände ljusen i änglaspelet och klädde granen som pappa hade burit in. Mamma ville alltid ha mindre julpynt i den - smakfullt och enkelt helst - men jag tyckte att ju mer som kom upp desto bättre. Allt vi hade skulle hängas! 

Senare klädde jag den tillsammans med min man och svärmor medan hundarna snodde runt fötterna. Förra julen hade jag fortfarande sällskap av Lillhunden.  Nu hör allt detta till mina tidigare liv. Jag vet inte vad mitt ex och min svärmor gör i år. Lillhunden sover i jorden i hörnet av tomten vid min sommarstuga. Mamma och pappa i en minneslund i Nyköping. Jag trampar ingen på svansen och kan bestämma helt själv hur många julgransprydnader som ska upp. Det skär lite i hjärtat...

Så julgranen får bli ett sätt att minnas jularna som gått och de jag älskat, som varit min familj. Liven jag levt hittills. Jag ställde fram Lillhundens "juldinosaurie" (en leksak) tillsammans med tomtenissen som jag fick av farmor min första jul. Hängde mammas och mormors gamla glasfåglar och pumlor tillsammans med mina nyare prydnader. Systerns papperstomte som hon gav oss första julen vi bodde i Tennessee (2005) hänger också där. Och änglahjärtat som svärmor specialbeställde till minne av storhunden - som dog samma år som mamma. Till och med mitt ex fick komma med på ett hörn - jag hängde upp grinchen - som vi brukade skämta var den enda julfigur han gillade - i granen.

Mamma (som inte hade mycket till övers för amerikanska granar med mångfärgade ljus heller) hade nog tyckt om min gran i år! Jag bytte ut de färgade mot varmvita ljus. Färgskalan går mest i rött, guld och vitt nu. Själv tycker jag den är väldigt vacker. Men jag hade plötsligt lite svårt att köpa trädet igår av en annan orsak: jag mindes H C Andersens lilla julsaga om granen. Började undra vad mitt trevliga, spretiga träd egentligen tyckte om att huggas och åka till Kalifornien - långt hemifrån. Få se palmer - prydas och stråla en kort tid - för att sedan hamna på tippen om ett par veckor. Det nöp till i hjärtat igen. Sorg, vemod och glädje blandat.  

Men det är en annan historia för en annan dag...

Lucia, en uppdatering och om att mamma sig själv...

 Vet inte om det finns nån kvar som kan tänkas titta in här! Men om utifall att så kommer en uppdatering och ett par tankar idag. 

2022 - ett enormt tungt år för mig! Och då hade jag redan ett par tunga år innan dess men det här har varit ett år av många avslut. Pappas död i våras, konflikter på min arbetsplats, husförsäljningen i somras och ovanpå det blev min syster nekad inträde i USA när hon skulle komma hit på höstkanten. Sen nu i höst har jag inlett processen att skilja mig. Det ska jag inte gå in alltför mycket på för det känns lite väl privat för bloggen men det ser iallafall ut som vi kommer klara att skilja oss utan oenigheter - a no-fault, amicable divorce. I Kalifornien tar det sex månader från ansökan är godkänd till att skilsmässan är slutgiltig så allt kommer vara klart framåt midsommar nästa år, peppar peppar. 

Ändå har hösten haft en del ljuspunkter. Fina studeranden och fantastiska vänner som stöttat och backat upp. Roliga sociala evenemang - teater, konserter, sammankomster. En del gick förstås i sorgens tecken även när jag försökte "rycka upp mig" och komma ut men en del kändes ljusare och bättre. 

En riktigt rolig grej var mitt första luciauppträdande sen jag var nitton! Som barn och tonåring sjöng jag ju i tusen körer och det innebar att jag alltid hade minst tre luciauppträdanden såhär års. Det har jag nog skrivit om förr i bloggen. I år såg jag en notis på facebook att SWEA San Diego letade efter sångare till sina luciauppträdande på San Diegos stora julmarknad, December Nights. Det kändes precis lagom att träna ett par söndagsmorgnar och sedan uppträdde tyckte jag så jag åkte dit, tränade två av tre söndagar och sjöng sedan på fredag- och lördagkvällen förra helgen! Väldigt nostalgiskt att stå där igen med linne, ljus och glitter. 

December nights är oootroligt stort och intensivt - över 300,000 människor samlas i parken, det finns ingen parkering på flera kilometers radium runt parken och folkmassorna är enorma. San Diego-borna kommer klädda för vinteraktiviteter i stickade jultröjor, toppluvor och andra julaccessoirer. Julljus, mat, uppträdanden, försäljning i ett stort kaotiskt potpurri. Och mitt i allt detta har House of Sweden sitt luciatåg som jag alltså var med i. 

MEN samtidigt hade jag lyckats bli sjuk igen en dryg vecka innan uppträdandet - en luftrörsinfektion som verkligen inte ville ge med sig. Inga andra symptom. Ingen Covid. Jag stannade hemma första veckan jag var sjuk men när det bara återstod lite hosta så gick jag tillbaka till slutköret av jobbet - undervisning, aktiviteter och, som sagt, luciauppträdanden. 

Det var nog inte det smartaste jag har gjort kanske...

Tänk att det är så svårt att vara mamma till sig själv. Hostan kom tillbaka mer intensivt förra veckan igen men jag tänkte fortfarande optimistiskt att den nog skulle gå bort av sig själv. Och körde på. Tills jag facetimade med en kompis (som för tillfället är i Schweiz) och hon insisterade på att jag borde gå till doktorn för "det där låter inte alls bra!"

När hon sa så sved det till i mig. Och jag saknade min mamma. Som ju hade oroat sig för om jag hostade i tre veckor. Liksom även min man och svärmor hade gjort innan vi hamnade i skilsmässa. Nu fanns det ingen där som gjorde det och jag insåg att om någon skulle "mamma mig" så skulle det behöva vara jag! Så jag ringde omedelbart doktorn och kom iväg nästa dag. Hos läkaren sa de att det rosslade i lungorna men såg inga tecken på bronkit eller lunginflammation på röntgen iallafall. 

De bestämde sig för att behandla aggressivt med kortison och sände hem mig med en stor dos sådana som jag tar nu. Kortisonet har lite jobbiga bieffekter - man blir väldigt skakig och uppvarvad av det och sover inte så bra heller så idag har jag kämpat med mitt mående en del. 

Jag försökte komma ihåg att vara snäll mot mig själv. Men glömde bort det när jag insåg att jag faktiskt egentligen har ett luciauppträdande med jullunch till imorgon! Jag tycker INTE om att ställa in det eftersom jag hade sagt att jag skulle vara där och de dessutom som jag förstod det hade lite dåligt med tärnor. Men på ett par timmars sömn, skakig och med en kråka i halsen är jag ju inte heller nån större tillgång i ett luciatåg... 

Dessutom så tänkte jag som sagt att jag fick försöka mamma mig själv! Så nu har jag skrivit och sagt att jag inte kan komma, lagat nyttig middag åt mig själv, gjort en kopp te och tänt ett ljus. 

Mamma hade nog varit nöjd... 

Julen 2021

 Jag var mitt i en dröm när väckarklockan ringde imorse. Det var något om att våga hoppa från en båt till en annan i ganska höga vågor. Det var kanske en meter eller en och en halv mellan båtarna, vattnet var grönt och skummande. Jag undrade om det verkligen var klokt att våga språnget. Innan jag hann bestämma mig blev jag avbruten av en vibration som upprepades flera gånger. Det var S.s mobil, klockan var kvart i fem och det var dags att gå upp och köra svärmor till flygplatsen! I skrivandets stund har hon landat hemma hos sig i andra ändan av landet - allt gick bra. Vi var hemligt nervösa. Många många flyg har ställts in både på grund av dåligt väder och på grund av att besättningarna varit sjuka i helgen. Men förbindelsen funkade, svärmor hade sin N95-mask på och skriver att mittensätena var fria mellan henne och grannarna hela resan.

Annars har det varit en lugn jul. Vi hade ju hoppats på lite soligt väder för hennes skull men San Diego har haft det i särklass sämsta vädret under hela året. 10-15 grader och regnigt i flera dagar. Tråkigt för svärmor men bra för oss - torkan är ett stort problem här.

Eftersom vädret var så dåligt höll vi oss inomhus ganska mycket. Läste romaner och tog eftermiddagslurar. Drack kaffe. Det blev ett par utflykter iallafall. Stranden en dag och Little Italy för att köpa ingredienser till vår italienska juldagsmiddag och äta lunch en annan. Några promenader. 

Juldagsmaten var tryffel-gnocchi med smörsås, olika sorters antipasti, mozzarella och tomater, och sallad. På julafton serverade jag en väldigt begränsad version av svensk julmat. Rökt och gravad lax, grönkålssallad, rödbetssallad och (vegetariska) köttbullar. En till omgång glögg som vi drack (förutom två flaskor som jag gav bort till vänner). 

På juldagen var vi på mässa. Katolsk eftersom svärmor är katolik. Eftersom vi ofta firar på olika ställen så vet man aldrig riktigt om musiken och prästen ska vara bra. Den här gången var prästen bra - fin predikan och musikalisk! Han sjöng acapella - Have Yourselves a Merry Little Christmas. Kantorn fick däremot  rejält underkänt. Kunde varken hålla tonen eller takten och glömde dessutom halva texterna. Synd, för det är ju mest för julsångernas skull jag gillar julmässan... 

Nu har vi satt igång att packa och städa. I övermorgon sätter vi oss själva och hunden (som redan anar oråd...) i bilen och kör till Texas. Det tar 19 timmar. Vi kommer stanna två nätter på vägen - i Wilcox, Arizona, och i Fort Stockton, Texas, tror jag. Kommer fram till Austin framåt nyårsafton.  Vi kommer troligtvis tillbaka hit i maj igen. Men dessemellan ska jag till Sverige i två månader också - februari och mars. Det är lite knepigt att packa kläder för tre årstider (det är 25-30 grader i Austin just nu...) och fyra månader...

Regnig morgon

Julbukett inomhus

Svärmor försöker få sin telefon att funka

Efter julmässan

Kapellet var fint

Julstjärna i fönstret

Alla fyra ljusen brinner

Trött vovve som firat jul och umgåtts

Besök från ett par tomtenissar

Vi hörs alltså troligtvis från Texas nästa gång! Och möjligen när det blivit 2022 också så jag passar på att önska god fortsättning och gott nytt år! Tack för att ni hänger med i mitt komplicerade liv! 

Luciaminnen

 En gång i tiden sjöng jag i fyra körer på en gång. Barbershopkören, skolkören, kyrkokören och musikskolans kör eller så. Dagarna runt Lucia var en enda virvelvind av framträdanden: hålla reda på var man skulle vara när. Var är glittret? Lucialinnet? Ljuset? Värma upp. Dricka te och äta skinkmackor i församlingshemmet. Skrapa bilfönster åt föräldrar som fick skjutsa i olika riktningar, huttrande i morgonfrosten. Snöfras under fötterna på kyrkgången. Mörkret i kyrkan när vi kom in. Spänningen när Lucian eller en av tärnorna svimmade under framträdandet för de hade andats in ljusröken och glömt att äta frukost i brådskan den morgonen. 

 Sångerna. Överstämman på Gläns över sjö . . . den är en slags kanon. Första versen i unison men i den andra, efter "barnen och herdarna" så plockar överstämman upp texten igen "herdar och baaarn . . . och klättrar vidare uppåt, fångar den första tonen på "strålande" och hoppar sen oktaven "STRÅÅÅ" för att komma ned och möta melodin igen. Jag lärde mig altstämman till "jul, jul" trots att jag är sopran för att kunna sjunga den med kompisar och för att jag tyckte "jul, jul" var så vacker. Helst a capella, med flera stämmor. 

Gymnasiets Lucia. Förfest med hemgjort vin som smakade rävgift och sambucashots som vi satte eld på. Krogen där jag träffade Honom som skulle bli det sista gymnasieårets stormande kärlek. Lång, blåa ögon, vågigt brunt hår. Jag kom hem klockan halv fyra, fyra på natten. Blåfrusen efter att ha hånglat i portarna långt efter krogen stängt och aldrig velat gå hem. Sen upp igen några korta timmar senare för klassens Luciaspex utanför klassföreståndarens dörr vid sexsnåret på morgonen. Sex killar, kanske fem tjejer. En del hade aldrig ens gått och lagt sig. "Natten går tunga" lät väl aldrig så kraxig som då . . . 

Tillbaka i nutid: Igår tittade jag på Luciatåget från Jukkasjärvi på SVT. Vackert - jag blev rörd till tårar precis som nästan alla andra utlandssvenskar jag vet. Sångerna. Hundskallen och utomhusljud i bakgrunden. Älskade instrumentaldelarna med cellon och sopransaxen också. Sen kände jag en slags lättnad å stjärngossarnas vägnar. Vilken tur att de fick ha snygga blå rockar och röda halsdukar. Jag känner alltid med tonårskillarna som obekvämt tornar där i bakgrunden i illa sittande särkar, med sina slokande strutar på huvudet. De sjöng bra också!

I övrigt gjorde vi en strandutflykt. Det var rejält högvatten och vi fick sitta en bit längre upp på stranden. Jag samlade stenar, fotade och tog ett ganska kallt men uppfriskande luciadopp. S. läste ut en bok. På eftermiddagen ägnade jag mig åt lite julpyssel. Jag slog in portionsrussinförpackningar i presentpapper och hängde i granen, la vackra släta stenar i min adventsstake som jag fick från syster i Sverige i veckan. Jag försökte även baka pepparkakor men det gick inte bra. Jag har ingen aning om vad som gick snett med degen men mina hjärtan är för tjocka - överjästa - och skrovliga som elefanthud. Jag får nog slänga degen och försöka med ett annat recept . . . Hursomhelst, en ganska trivsam helg. Hoppas ni hade en fin helg och har lyckats bättre med julbaket!

Glad tjej med mycket försiktiga föräldrar.

Fler program att titta på till jul och hundbekymmer

*Update* Lillhunden är helt återställd! Äter, skäller och vallar med full styrka och energi igen 😍

 Julstämningen och lugnet lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag fick klart en stor grupp uppsatser och essäer i torsdags iallafall. Sen deltog jag i två något komplicerade möten på fredagen. De var inte direkt problematiska men iallafall ett av dem gnisslade en smula. Det får min empatiska (HSP) sida att gå i spinn och börja problemlösa. Fortfarande minst fem grejer på att göra-listan och sen kommer ju sluttentorna in nästa vecka också. 

Men det som får mig att sitta här vaken klockan halv tre på natten är inget av det ovanstående utan att Lillhunden varit sjuk i ett dygn. Han har kräkts och inte fått behålla maten. Jag försökte med kokt ris runt lunchtid igår men det gick inte heller. Nu vid midnatt var vi uppe för hans mage kurrade så högt att vi vaknade. Testade avkok på havregrynsgröt i det läget (helt enkelt havregrynsgröt blandat med vatten till en sörja). Han ville bara ha några skedar men det fick iallafall magen att tystna. Två och en halv timmar senare har han fortfarande fått behålla det så vi får hoppas att det värsta är över nu. Han har alltid haft en rejält känslig mage men det har varit ganska lugnt det senaste året. Jag oroar mig ändå för numer är han ju en 12-årig farbror och jag får för mig att varje liten krämpa är något stort och allvarligt fel. Storhunden hade väldigt svåra magproblem mot slutet så det är väl de minnena som spökar också. Med henne var vi uppe många nätter. 

Nåja. Som tur är har jag inget överhängande att göra imorgon. Undervisar yoga i parken på morgonen, sen blir det nog ordentligt med vila resten av dagen. Min syster skickade en adventsljusstake som kom i veckan så på söndag kan jag också tända tredje ljuset . . . om bara mina ljus från Amazon kommer i tid då . . . 

Tipsar om en mysig/stämningsfull svensk sändning till för den som vill ta en paus: Jonna Jintons youtube-video om isens sång. Jonna Jintons youtube-kanal överhuvudtaget föralldel men just den här var årstids- och adventsrelaterad. Sen har hon ju dessutom spelat in vackra Lucia-videor tidigare år. Om man inte tycker om SVT:s officiella varianter kan man titta på dem istället. 

 

Såg ni Susannes skafferis första adventssändning?

Som ni väl redan förstått så är det lite si och så med adventsstämningen och julmyset på den här kanten mellan strålande solsken, rosor och palmer å ena sidan, terminsslutspurt å andra och Covid och julpyntsbrist å den tredje. Men här är något som gav mig riktig julstämning: SVT:s långsändning på första advent av Susannes Skafferi med Underbara Clara. 

Gud. Så. Mysigt! Det kändes precis som att sitta i ett ombonat kök med ett par tjejkompisar och riktigt grotta ner sig i julmys - mat och pyssel! Kändes fint att det var fyra timmar långt - långsamtittande. Bra tips också, som hur man gör vegetariska köttbullar som blir goda och att man kan ha citron eller vit choklad som smakkombo med saffransbröd. 

Så om ni inte har sett den sändningen än så rekommenderar jag den varmt! Och är nog lite avundsjuk att ni har allt myset kvar . . . den ligger fortfarande uppe här på SVT och kan ses i utlandet också! Ett hett jultips från mig.

 

Julgranar och friterade Oreos

 I slutet av förra veckan kom vi iväg för att köpa julgran. 

En gång i tiden var jag benhård på att granen inte skulle tas in och kläs förrän dan före dopparedan. Så gjorde vi i mitt barndomshem. Den 23e lagade vi all julmat och klädde granen. På kvällen hade vi lill-jul med provsmakning. Sen gick vi promenad i området och tittade på alla andras granar. 

Den traditionen är svårt att hålla sig till i USA eftersom granarna faktiskt är nästan slut när man kommer så nära jul. På senare år har granen alltså kommit upp lite tidigare, i mitten av månaden ungefär. Ibland har jag lite svårt att komma till med både julpynt och -pyssel för det här är också den mest intensiva perioden på min termin med uppsatser och sluttentor som ska rättas. Men det här året - pandemiåret 2020 - följde vi trenden (där alla verkar dekorera tidigare än vanligt) och kom iväg på julgransinköp redan den 3e december. 

 Vi åkte till det närmsta julgransstället enligt google maps. Det hette konstigt nog Chicken Charlie's. Det visade sig att det faktiskt är en snabbmatsrestaurang specialiserad på friterade grejer som dessutom säljer julgranar vid sidan av. Förutom att vi fick tag i en liten gran så fick vi även en portion friterade Oreos på köpet. 

Här måste jag göra en liten avstickare och prata om friterad mat, en stor amerikansk tradition. Donuts är en söndagstradition - räknas som frukostmat för många. Speciellt företag brukar servera dem och muffins med kaffe om de bjuder på frukost på jobbet. Friterad kyckling är en annan stor grej. Kentucky  Fried Chicken till exempel. I den amerikanska södern är det ännu vanligare med friterat - allt kan friteras! Fisk, räkor, ostron, hummer. Varmkorv (såkallade corn dogs). Ibland köper folk enorma oljekokare och friterar till och med kalkonen vid Thanksgiving.

Själv tycker jag generellt inte om friterad mat. Numer blir jag snabbt lite illamående av för mycket friterat. Det finns lite undantag. En riktigt färsk donut med bara lite socker på är okej - ingen glasyr och absolut ingen fyllning. "Funnelcakes" som man kan köpa på marknader och tivoli kan också vara goda. Samma koncept. Nyfriterade, varma, frasiga och med rätt lite socker - i det fallet ofta florsocker. Bägge i små mängder. Sen gillar jag små friterade bläckfiskar som man kan få på italienska restauranger med en dippsås. Möjligen lagos och puri (indiskt friterat bröd). Och det är allt. 

Men Oreosarna var ju som sagt med på köpet. Eftersom hela expeditionen kändes så väldigt kalifornisk - de hade dessutom färgade julgranar (sprayfärgade med "snöspray") - kom jag på tanken att spela in ett "upplevelsereportage" om alltihop. I det ingick förstås att provsmaka Oreosarna.

Det visar sig att friterade Oreos - som doppats i frityrsmet, friterats, pudrats med florsocker och sen toppats med Hersheys chokladsirap smakar ännu värre än man kunde tro! Klarade bara en tugga innan jag fick ge upp. S. skrattade tills han tappade andan. Jag la upp mitt "reportage" på instagram stories. Förhoppningsvis tyckte någon annan än vi också att det var kul. Att få skratta tills man tappar andan känns som om det behövs just nu...

Julgranen är nu uppe, med ljus men utan prydnader. De måste fortfarande tillverkas eftersom mina egna julgransprydnader ligger i förrådet i Colorado. Men ett "naket träd" är rätt fint det med under tiden!

 Hur är er relation till friterad mat? Oavsett om ni har sån som ni gillar eller inte avråder jag er starkt från att prova friterade Oreos om ni någonsin stöter på dem!

Friterade Oreos - de såg läskigare ut i verkligheten...

Chicken Charlie´s har mycket annat friterat också

Fler färgvarianter på julgranar.

Vi köpte en hederlig grön variant. I förgrunden ett stort mystiskt paket som anlände häromdan.

Några spridda bilder från julen . . .

Julen gick inte riktigt som planerat i år. S. var genomförkyld och utslagen hela veckan innan jul fram till julafton och våra vänner som vi skulle äta middag med på juldagen hade maginfluensa.  Det blev smörgåsar och soppa hemma istället. Men saker och ting blir ju ändå aldrig som man tänkt sig så vi justerade och hade en rätt mysig jul ändå. Jag drack te med vänner (och deras supergulliga vita mops, Maggie) på julaftonsmorgonen. På kvällen åt vi Janssons och lax och öppnade presenter. På juldagen pratade vi med familj i Sverige och västra New York, gick i kyrkan och åt en massa choklad. Vi åt en hel del god mat, jag gjorde apelsiner med nejlikor och marsipangrisar.

Jag umgicks mycket med svärmor medan S. sov sig igenom förkylningen. Hon och jag var bland annat i Denver och gick på ett mycket roligt museum tillägnat "den osänkbara" Molly Brown, Titanic-överlevare, blåstrumpa och politiskt aktiv. Margaret Brown - som blev miljonär tillsammans med sin man J.J. baserat på en guldgruva uppe i bergen - bodde i Denver. Staden har restaurerat hennes hus tillbaka till samma interiörer som det hade 1910. Viktoriansk jul och kvinnohistoria - oslagbar blandning!

Jag var på katolsk mässa två gånger - först på fjärde advent och sen på juldagen.  Den på juldagen var oväntat bra med duktig försångare och vettig präst (som också kunde sjunga). Nu är det länge sen jag gick på luteransk gudstjänst men jag har en känsla av att den katolska kräver mycket mer aktivt deltagande. Man står, sitter och knäböjer om vartannat. Håller varandras händer och ombeds hälsa på alla bänkgrannarna runt omkring på ett visst ställe. Dessutom är långa delar av liturgin en sjungen dialog mellan prästen och församlingen. Julevangeliet är ungefär detsamma, trosbekännelsen låter likadant och julsångerna är också välbekanta fast på engelska. 

Här kommer ett par spridda foton från julövningarna.

Samt några bilder från det vackra och roliga Molly Brown-huset! 

 

Dream library . . .