Telefonsamtal som kändes, del. 2

 ...var egentligen inget telefonsamtal utan ett meddelande. Det kom samma vår, efter att jag fått reda på att hon var sjuk. Jag hade åkt upp till min man i Colorado. Jag hade även bokat biljett till Sverige till försommaren så jag skulle kunna vara hemma och hjälpa till när hon skulle opereras. 

Han var också sjuk - i något odefinierbart som så småningom visade sig vara ett ljumskbråck samt IBS. Jag satt alltså på en parkeringsplats utanför ett sjukhus när meddelandet kom.

"Nu har jag plockat och förvällt färska nässlor till soppa och så har jag filéat strömming så du ska ha nåt att äta när du kommer hem." Färskstekt strömmingsflundra är en av mina favoriter. Jag kan bara äta det i Sverige så genom åren, när hon frågat vad jag ville ha att äta när jag kom hem, är det det jag bett om.

Strömming och nässlor. Jag satt där på parkeringsplatsen och grät - för att hon var så sjuk, för att hon trots det planerade min mat när jag skulle komma dit sex veckor senare. För allt vi inte kunde säga till varandra förutom med nässlor och fiskfiléer.

När jag kom hem i juni kokade jag och min syster nässelsoppa på hennes nässlor och åt i solskenet på uteplatsen bakom huset medan hon låg på lasarettet efter operationen (som inte hade fått bort cancern eftersom den spritt sig).

I somras när jag var ute på det som en gång var mormor och morfars - nu moster och morbrors - sommarställe en vecka plockade jag också nässlor, förvällde och gjorde soppa med ett ägg och ett par kräftstjärtar i och åt. 

Den känns fortfarande som en hälsning från henne.

Midsommarhelgen, SUP-brädor och kontraster

Glad midsommar! Helgen har varit fylld av kontraster. Å ena sidan god mat, umgänge, strålande midsommarväder - sånt som man drömmer om och som aldrig blir i verkligheten. 20-21 grader i vattnet, ett ljusgrönt sommarlandskap, blomsterprakt. På midsommar tar vi bilen ut i skärgården med en picknick - matjesklämmor, melon, rädisor, kaffe, folköl, mandelkubbar och hallonlakrits-singoallakex. På kvällen äter vi lax och ljummen potatissallad och cheesecake i glas med nyplockade smultron till efterrätt. Det visar sig att min syster har skaffat en SUP-bräda och jag blir hals över huvud förälskad. Simmar, SUPar och vill aldrig gå i land igen! På midsommardagen äter vi rökta och färska räkor med aioli och dricker bubbel med en kompis som bor i närheten. Badar och SUPar igen. Och på söndagen - middag med bästisen, en till badutflykt och mera SUP (systern åker hem men lånar ut brädan till mig eftersom hon ska jobba hela veckan). 

Å andra sidan det hårda, slitsamma arbetet med att plocka isär barndomshemmet, bestämma vad som ska sparas och vad som måste avvecklas. Ge bort, slänga, skruva ner tavlor, låta en del stå till firman som kommer sluttömma huset. Torsdagen innan midsommarafton är det asknedsättning för pappa. Så underligt att det sista av en man på 185 cm kan rymmas i en tygpåse och läggas ner i ett ganska litet hål... Och jag minns honom när han var medelålders - så lång, så blond. Stark. Kompetent. Full av liv. 

På midsommarafton kommer dessutom beskedet om Roe vs. Wades avskaffande och förstör stämningen framåt kvällen. Bra att vara i Kalifornien och väldigt bra att inte ha unga döttrar i USA men en otäck utveckling.

Men...för att återgå till standup paddle boards. Det i kombinationen med svensk skärgård och perfekt sommarväder är fantastiskt! Tur att man har sånt när saker är tunga och svåra...

Här paddlar min syster

Och här jag - en glad nybörjare!

Midsommarpicknick!

Räkor och prosecco på en balkong...

Här paddlar min bästis

Jag igen - ska komma ihåg den här stunden sen i vinter när jag har mycket...

Sol, vind och vatten - glad!

I asklunden...

också kyrkogården

Efteråt - cykelutflykt till hamnen...

minigolf

öl och mat på Nyköping Brewing Company

Imorgon ska jag åka till Lissabon på akademisk konferens - jag är nervös för inställda flyg och flygkaos men hittills inga meddelanden om några inställningar. Håll tummarna för att allt går bra!

Mina barn och andras ungar - en twitterskandal...

Häromdagen gick delar av min Twitter i taket pga. något de fått höra om svensk kultur, nämligen att barn som kommer över och leker efter skolan hos en svensk kompis inte automatiskt blir inbjudna att äta middag med den familjen. Twittrare med andra etniska och kulturella bakgrunder där man alltid bjuder på mat när man har någon i hemmet tyckte att det "inte var klokt" att det besökande barnet förväntades gå hem eller vänta i kompisens rum medan familjen åt middag.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur mina föräldrar gjorde - de jobbade ju bägge heltid och kom hem rätt sent på kvällarna. Ofta var det jag eller min syster som förberedde maten baserat på en plan som min mamma hade gjort i början av veckan. Om kompisar kom och lekte på eftermiddagen fanns det definitivt mellanmål (mellis dåförtiden) till dem också men jag tror nog att det var en outtalad regel att kompisar gick hem om åt om inget annat hade bestämts i förväg med kompisens familj. Och var deras middagstid lite senare än vår kunde de nog vänta på rummet tills vi ätit klart. 

Så den här diskussionen fick mig att tänka till lite? Var det ogint? Snålt? Kanske lite. Det är ju iallafall en annan snävare kulturell norm än de där man spontant och gärna tar in två eller fyra extra middagsgäster en vardagskväll. I Sverige gillar vi ju att planera. Jag tror att många planerar middagen ganska exakt för det egna antalet familjemedlemmar - fyra kotletter eller tolv fiskpinnar eller så. 

En annan bit av det hela är att iallafall min familj var relativt introvert på vardagarna. När mamma och pappa kom hem efter jobbet var de rätt trötta och ville ha lugn och ro. De var inte intresserade av att spontanbjuda extra folk eller prata med barn (eller vuxna) i bekantskapskretsen. De gillade att ha gäster men helst då på en helgkväll när de var lite mer utvilade och hade tid och ork att umgås med andra än den precis närmaste kretsen. Det här är kanske lite annorlunda än kulturer där man umgås i storfamiljer eller tycker att "ju fler desto bättre."

Sen finns det ju ett enormt rättvisetänkande i Sverige. Det ska vara lika och man ska inte vara skyldig någon nåt. När vi går på krogen - jämfört med hur det är i både Tyskland, Polen och USA - så delar alla upp notan precis baserat på det man själv ätit och druckit. Det är sällan någon bjuder på hela rundan som så ofta är fallet här i USA och även i Tyskland där man turas om att bjuda laget runt. Så att ens barn (eller någon annans barn) regelbundet skulle äta middag hemma hos en annan familj känns nog lite fel för många svenskar för då får ju den andra familjen stå för ens eget barns mat eller tvärtom. 

Slutligen tänker jag även att middagen för många svenska familjer var den tid då man träffades och umgicks som familj efter att föräldrarna jobbat och barnen varit i skolan och på fritids eller dagis. Då ville man kanske inte att de skulle försvinna hem till andra familjer, äta där och vara borta till åtta, nio på kvällen. 

Med det sagt så antar jag att alla gör olika också. Min närmsta svenska kompis har regelbundet sina barns kompisar över på middag eller annan mat. Handlar det om en kompis som kanske har det lite struligt hemma så kan det bli ännu oftare, att de fungerar som en resursfamilj. Men kanske oftast efter att man kollat upp med föräldrarna först att det går bra. Min kusins barn tror jag också lever lite i kollektiv i deras område i Stockholms förorter och det kan bli både två och tre extra middagsgäster hemma hos dem. 

Iallafall är det intressant att fundera över hur de här normerna skiljer sig åt - matkultur t.ex.: i vissa kulturer är det absolut otänkbart att ha en gäst i huset och inte dela sin mat med dem - samt hur och på vilka sätt man bjuder varandra. Jag har försökt att bli LITE generösare än kulturen jag växte upp i - att bjuda, att inte räkna ner exakt hur mycket jag bjuder jämfört med andra eller att alla ska stå för sitt på öret. Men jag är också en planeringsmänniska och än idag så skulle jag har svårt - för att jag har mina middagsplaner uträknade per veckodag portionsmässigt - att spontant bjuda in ett par extra personer till middag. Jag är ju dessutom fortfarande introvert och behöver ha kontroll över när och hur jag träffar folk i arbetsveckorna. Det skulle antagligen inte vara annorlunda om jag hade barn och de hade kompisar...

Till sist vill jag ha sagt att det här inlägget absolut inte handlar om vilket sätt som är "rätt" och "fel." När vi var utbytesstudenter fick vi lära oss att man kan observera skillnader utan att döma dem: "It´s not right or wrong - it´s just different!" var ramsan vi upprepade igen och igen. Det försöker jag komma ihåg än idag....

Spontanbjuder ni barnens kompisar på middag (eller bjöd)? Blev ni spontant bjudna på middag hos kompisar när ni växte upp eller fick ni gå hem och äta middag? Hur gjorde era föräldrar? Varför tror ni det så ofta är så här i Sverige?

Saker jag gillar/inte gillar med februari- och mars-Sverige...

Jag har nu varit i Sverige i sex veckor. Det här är första gången på tjugo år som jag stannat så länge i Sverige och dessutom vid den här årstiden. Normalt åker jag max två veckor och vanligtvis på sommaren när jag har ledigt. Nu har jag fortfarande inte riktigt fallit in i någon vardag men jag tänkte ändå försöka mig på någon slags beskrivning av upplevelsen av Sverige med mina "utlandssvensk-ögon."

Det här blir väldigt subjektivt, baserat på min känslomässiga upplevelse och på mitt specifika vanliga liv i Sydkalifornien. 

Saker jag gillar: 

- Naturen och närheten till den, framförallt skogen. Hur lätt det är att gå ut en timme i naturen utan en massa folk omkring sig och bara gå. Lugnet i det. 

- Vegoutbudet i de vanliga mataffärerna (med vissa brasklappar - jag återkommer till dem). Vegobullar, vegokorvar, quorn, sojaprodukter, mjölkalternativ osv. Det är lika bra eller lite bättre än i mina amerikanska mataffärer. 

- Tåg och bussar. När de går! Så skönt att kunna ta sig runt lätt med allmänna transportmedel som går regelbundet och ofta.

- De korta avstånden nästan överallt. Där jag är nu tar det mindre än tio minuter att köra nästan överallt. Att gå genom hela stan skulle ta två timmar. Även i Stockholm och Göteborg känns avstånden överkomliga och i Lund var det inga som helst problem. I San Diego tar det mig minst 20 minuter bara att köra till ett bra gym eller hem till en bekant. 

- Vårtecknen. Så fint att få uppleva den tidiga våren och naturens som försiktigt vecklar ut sig och vänder sitt ansikte mot ljuset. Ljudet av frasande is, lukten av lera, små gröna knoppar. Krokusar och snödroppar. Fåglar som börjar sjunga. 

- Fina tvålar och parfymer. Alla mina släktingar och vänner har märken som Rituals och dylikt som luktar jättegott!  

- Vackra, gamla kyrkor att besöka!

Saker jag inte gillar: 

- Svensk TV och radio. Jag måste ha blivit för gammal eller för sur men jag klarar inte av sättet de här unga värdarna är "småtrevliga" på. Jag sätter själv aldrig på radion eller TVn men när jag besöker andra blir jag utsatt för dem och jag är inte förtjust. För att vara rättvis tycker jag inte om amerikansk radio eller TV heller...

- Rått, kyligt väder. Jag har blivit rejält bekväm i Kalifornien. Jag hatar snålvindar, snöblask och duggregn. Jag ser att alla här glatt drar på sig mer kläder och går ut och rör sig iallafall men själv tycker jag det är obehagligt och ruggigt.

- Pressbyrån. Den sabbar min diet. När jag har långa dagar och blir trött står den där precis överallt och frestar med en massa mat och godis som jag absolut inte borde äta just nu. Den amerikanska motsvarigheten 7/11 har jag inga som helst svårigheter att undvika...

- Och när vi är inne på det här med maten: grönsakerna är tråkigare i Sverige än i Sydkalifornien, det måste sägas. Iallafall såhär års. Det är ju inte så konstigt. Grönsakerna där är lokalt odlade och får massvis med soltimmar medan exotisk frukt och grönsaker måste transporteras hit såhär års, och oftast gör man det när de är halvmogna så de inte blir dåliga under transporten. 

- Fiskutbudet här är mindre och knepigare att komma åt. Det kanske är något typiskt för min hemstad men de säljer mycket mer fryst fisk i många mataffärer. Den färska finns förstås. Jag fick fantastisk fisk både i Lund och Göteborg. Det finns en fin fiskdisk på en av mataffärerna här i stan som jag känner till. Men jag har svårare att införliva den fisken i vardagsdieten. Den känns lite mer som festmat.

- Modet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag tycker inte om snittet och modellerna på 85% av de kläder som säljs i de "vanliga" affärerna och HM eller Kappahl eller Lindex just nu. Inte klänningarna, blusarna eller tröjorna. På MQ hittade jag en fin tröja däremot och likaså en snygg fleecetröja på Sportia. I de större städerna finns förstås ställen som Rabarber eller man kan hitta Ralph Lauren etc. men det är svårare och dyrare och det andra finns ju i överflöd. Det känns som variationerna och valmöjligheterna i stilar, färger och snitt är mycket mindre än i amerikanska affärer.

Slutligen: jag vet inte vad det är och det kan ju vara min egen stress eller hormonbalans men min hud och mitt hår verkar verkligen hata Sverige på vintern. Huden blir torr, blek och rödfnasig och jag får finnar. Håret blir platt, glanslöst och flygigt. Det är torrare inomhus än jag har det i Kalifornien kanske? Jag har ju mycket mindre utomhustid i solen också. Men jag minns inte ens att jag fick såhär mycket reaktioner i Colorado som är jättetorrt. Nåt är det och jag känner mig inte till min fördel... Försöker med oljor, inpackningar och sånt men tycker resultatet är rätt begränsat. Dricker tonvis med vatten eftersom jag hela tiden känner mig uttorkad.

 Så så ungefär har min upplevelse av Sverige vs. Kalifornien varit hittills. Jag har bytt länder tillräckligt många gånger för att veta att de här känslorna ändras med tiden. Rätt vad det är har man löst fiskfrågan och anpassat dieten och då känns matutbudet inte längre som ett problem. Eller man har hittat "sina" TV-värdar och radiopratare och punktföljer dem och då tänker man inte längre på de man inte gillar (så är det definitivt för mig i USA). Ibland vänjer man sig också så det som först känns frustrerande och annorlunda så småningom skaver mindre.  Jag tänkte iallafall det kunde vara intressant med de här spontana reflektionerna.

Resan över Atlanten och första tiden i Sverige

En relativt kort uppdatering med några bilder...

Resan gick över förväntan! Testade negativt för Covid med antigen-test innan jag åkte men egentligen behöver jag ju överhuvudtaget inget Covid-relaterat - varken test eller vaccin - om jag reser till Sverige som svensk medborgare. Det var flygpersonalen väldigt förvånade över på flygplatsen i Austin för det är nästan unikt bland världens länder enligt dem. Själv ville jag förstås inte utsätta pappa - som får cellgifter - för Covid av någon sort så jag testade mig ändå både när jag åkte och landade. 

Om det var smidigt att åka i somras så var det ingenting mot vad det var att åka en tisdag i februari! SÅÅ lite folk - nästan tomt på två av tre flyg. Säkerhetskontroller, passkontroller och bagage tog allt 5-10 minuter på båda sidorna av Atlanten. Jag fick för första gången någonsin en helt egen stolsrad på Atlantflyget och kunde lägga mig raklång och sova en del av vägen. I vanliga fall, när man sitter inklämd med två andra personer, så sover jag nästan inte alls. Det gör stor skillnad att ha fått de där timmarna ostörd sömn när man landar (åtminstone i min ålder). 

Mask har man förstås fortfarande. Jag körde med N95 hela vägen, även i Stockholm genom Centralstationen på väg till min hemstad - också för att vara säker på att inte dra hem något till pappa. Däremot har jag det inte när jag är ute och rör mig i Nyköping. Delvis är det glest med folk där jag håller till, dvs. ett par affärer ibland. Delvis har han det ju inte själv så nu känner jag inte att jag utgör en extra säkerhetsrisk för honom. Slutligen säger min kompis som jobbar med cancersjuka att Omikron normalt inte utgör en livsfara för dem all om de är trippelvaccinerade. 

Och nu bestämde man förstås häromdagen att släppa alla restriktioner i Sverige. Folket jublar. För min del gör det inte så stor skillnad förutom att jag kan vara lite säkrare på att mitt forskningsarbete som jag måste göra kommer flyta smidigt.

Annars då? I ett annat inlägg får jag skriva lite om hur det är att vara utlandssvensk i Sverige när man inte bott här "till vardags" på ett bra tag. Min kamp med mataffärens kundvagnar t.ex.... Men hittills har jag mest hängt med familjen och närmsta vännerna. Ätit lite god mat. Passat på att vara ute i naturen när det varit helg och fint väder. Nästa vecka börjar allvaret - då ska jag till Stockholm ett par dagar plus att jag måste jobba lite på distans mot San Diego. 

Hoppas ni haft en fin helg!

Helgen innan Thanksgiving

 Helgen har kommit och gått. I lördags undervisade jag yoga för min lilla grupp. Det var alldeles lagom varmt. Efter klassen var det knytkalas i community garden med en föreläsning. Jag hade tittat på mitt kök kvällen innan och funderat på att göra en kaka eller nåt men i sluttampen blev det inte av. Skyller på jobbandet. Mina vänner sa att jag donerat så mycket tid till dem iallafall att jag ändå inte behövde laga något. 

På eftermiddagen borde jag jobbat en hel del men istället bestämde jag mig dumt nog att klara av lite ärenden och shopping inför helgerna. Det borde jag inte gjort. Smockfullt med folk, köer och bilköer - dessutom misslyckades jag med planeringen så att jag var på tre affärer utan att få tag på det jag skulle ha. En affär som jag gärna ville besöka - World Market - hade stängt i den mall dit jag åkte så det blev inget med det. Tittade förbi IKEA men köerna var så fruktansvärda och inget såg riktigt lockande ut så jag gav upp där med. Kom hem och var helt slut som artist. Nästa gång jag kör ärenden får det bli på en vardagsförmiddag när andra jobbar. Det blir lugnare så. Och så måste jag hitta en World Market som fortfarande är öppen...

På söndagsförmiddagen åkte jag till stranden. Vackert och varmt var det men inte riktigt sommar. Jag gick en bit längsmed strandkanten men det var högvatten och mycket kullersten igen - som förra vintern - så jag fick ge upp efter en stund. Sen drack jag en kopp kaffe innan jag for hemåt. 

Idag har jag varit uppåt kusten igen hos min konstterapeut. Längtar dit intensivt emellan gångerna - det är förstås delvis skönt att få prata igenom livet och alla känslorna i bröstet men förutom det handlar det om min målning som jag håller på med. Jag har fått prova på akrylfärg på allvar för första gången någonsin och dessutom i stor skala, på riktig duk och med staffli. Stora flaskor och stora penslar. Känslan är helt underbar, att få "leka" i en riktig konstnärsateljé. 

Annars jobbat jobbat jobbat. Ska försöka få liiite mer gjort ikväll - rätta mitterminstentor. Delvis börjar de studerande vilja ha tillbaka dem och delvis vore det fint att ha dem avklarade så jag kan ta paus på Thanksgiving. Vi får se om jag kommer nån vart! 

Hoppas ni får en fin vecka! Här nedan lite bilder från helgens övningar.

Min vän Michelle tog den här bilden som ni ser...

Var på bondens marknad också, det glömde jag nämna. Astrar

IKEA - det SER bättre ut än vad det var...

Vallmorna de sålde på Lowes precis bredvid var iallafall fina. Köpte amaryllis

Söndag och stranden. Bättre...

Stenarna rasslar och sjunger när vågorna träffar dem. Men svåra att gå på

Så här långt kom jag, sen blev det för blött och tunggått.

Glad ändå :)

Sommarhuset och sommarminnena

 Nu är jag tillbaka i San Diego igen. Jag ser alla bilderna av svenskt solglittrande vatten och jordgubbar på mina sociala medier, alla utlandssvenskar som fortfarande har en del av sin Sverige-vistelse kvar. Jag är nästan ledsen att jag var tvungen att återvända. Men det blir okej - idag ska vi äta dim sum i den asiatiska delen av San Diego. Sen ska vi försöka köpa en ny bil åt S. Vi kommer behöva två bilar i höst när han flyttar till Texas. Imorgon blir det en söndagsutflykt till stranden som vanligt...

Men nu tänkte jag återvända en stund till Sverige och visa lite fler bilder därifrån. Jag hann även med att besöka min moster och morbror på deras sommarställe ute i St.Anna skärgård. Det huset byggde min morfar och mormor någongång på 50-talet och där tillbringade jag en hel del tid när jag var barn. Vi firade alltid midsommar därute genom hela min barndom. Stugområdet hade ett kollektivt midsommarfirande. Vi möttes på morgonen vid nio-, tiotiden, plockade blommor och björklöv, band kransar och reste stången. Sen gick alla hem till sig och åt sill-lunch. Min syster och jag vägrade länge sillen och fick fiskbullar i dillsås istället. På eftermiddagen återvände vi till allmänningen med fikakorgar, dansade ringlekar och hade andra lekar, typ säcklöpning och potatisstafett. På kvällen var vi hemma igen och grillade. På midsommarnatten stack ofta mina storkusiner och vi iväg och nattbadade. 

 Storkusinerna, ja! De var den stora attraktionen med landet för mig. De var så kreativa. Snygga. Glamorösa. Det kunde så fantastiska lekar och de kunde sy och bygga vadsomhelst. De gjorde käpphästar av bräd- och plywoodbitar som låg i förrådet. Lekte stall i jordkällaren, komplett med foderscheman, träningsscheman, boxar och spiltor. Gjorde figurer av blåleran som man grävde upp nere vid bryggan. Täljde barkbåtar - deras var förstås perfekta små konstverk medan mina var mer ojämna. Vi smög på morfar som sov middag i hängmattan. Klättrade i trädet ute på berget, kastade dart och spelade bocchia bland blåbärsriset. Letade mask bakom gödselhögen vid den gamla ladan och metade aborrar. De lärde mig nya sånger som "whisky in the jar" och "House of the Rising Sun." Utan dem var landet ganska tråkigt - bara jag, min lillasyster och mormor som var barnvakt. Med dem blev det en förtrollad och skimrande sagovärld. Jag väntade otåligt dagarna innan midsommar på att de skulle komma. 

Nu när vi var där bodde vi i det gamla huset som morfar byggde. Där är nästan allt precis som för fyrtio år sen. Samma muggar och tallrikar. Samma gamla kök. Samma dalahästar och kopparkärl i hyllan. Till och med samma gamla obekväma men snygga blå soffa som gled isär när man försökte ligga på den (nu utflyttad till verandan). I den soffan spelade mamma, mormor, jag och min syster Fia med knuff. Mormor blev så engagerad att hon tjöt i himlens sky och sen skrattade vi tills vi grät. Den tryckta väggbonaden med texten till "Uti vår hage" och John Bauer-affisch som satt ovanför den svartvita TVn då. Den gröna tapeten med rödklint i det som var mormor och morfars sovrum. 

Duken, stolarna och bordet är samma som förr

Här är det äldre huset - basketkorgen är till för kusinbarnen

Berguven kommer från min mosters barndomslantställe

Kopparkärl och dalahästar vi lekte med som barn

Våra gamla barkbåtar inne på den lilla toaletten där mulltoan brukade stå

Toaletten däremot är nyare. När jag var liten hade huset vare sig dusch eller WC. Det fanns en mulltoa som jag älskade. Stor - man satt som på en tron med utsikt genom det lilla fönstret över den blå himlen utanför. Ville man tvätta håret fick man koka vatten i köket, blanda i en balja och tvätta håret ute på verandan på framsidan. Vi turades om att hälla sköljvatten över varandras hår när vi skulle bli midsommarfina. 

Vi stannade över natten den här gången. Kom fram på förmiddagen, fikade, åt traditionsenlig sill-lunch, tog en promenad och fick färska aborrar till middag. Drack vin - min morbror och jag var högljutt oeniga om Sveriges Covid-politik...sen blev vi sams igen...

Finntarmen i morgonsolen

Den här kaliforniern tyckte det var väl kallt i vattnet (fast jag badade) men min moster är vinterbadare

Den allmänna bryggan där de har sin båt

Pappa och morbror på väg in från bryggan

Här grävde vi mask en gång i tiden

Sill-lunch - här skulle förstås mamma ha suttit också...

Utehäng i kvällstimmarna - det hade klarnat upp då

Det äldre huset

Färska aborrar - mycket mycket gott!

Solnedgång från verandan - till höger vårt klätterträd

Det var så fint att få träffa dem efter så lång tid! Så fint att sitta där vi alltid suttit - bara min mamma saknades i just det ögonblicket. Sova i rummet där jag alltid sov som barn, i sovsäcken som jag alltid hade i båten. Nästa morgon åt vi frukost. Min moster och jag morgonbadade vid bryggan innan det var dags att åka. 

Så tacksam för möjligheten att träffa dem igen och kunna komma tillbaka till den här platsen - även om jag inte alltid uppskattade den då - med alla sina minnen!