Yerba Santa...

...är en ört jag inte har en aning om vad den kan kallas på svenska. Det latinska namnet är Eriodyction californicum. Yerba Santa betyder ju helig växt. Jag ser att den även kallas Herbe des Montagnes och Herbe Sacrée. Den växer häruppe i bergen. När jag åkte hem från min utflykt i söndags så fick jag med mig ett par färska knippor av den och även ett par knippor salvia samt instruktioner att lägga dem ångbad och andas in ångorna för att bli av med det sista av min hosta. 

Jag tittar på användningsområdena för Yerba Santa och det står att den används just mot luftrörsinfektioner, tuberkulosis, astma och andra andningsbesvär. De vet inte exakt hur effektiv den är men jag  har gjort iordning ångbad med den färska örten och andats in ett par minuter åt gången. Jag tycker mycket om lukten och känslan av salvian och yerba santan i luftvägarna. Sen tycker jag det är så fint att mina vänner gav mig något läkande att ta med hem. Jag tänker på dem när jag använder mina örter.

Ångbad är överhuvudtaget något som jag tycker om mot hosta och andningsbesvär. Jag kokar upp vatten i en kastrull med lock, lägger en handduk över huvudet, stänger av värmen, tar locket av kastrullen, lägger handduken över huvudet och andas in ångan från vattnet. Det funkar ju även bra med Vicks vaporub eller med ett par droppar eukalyptusolja. Man måste bara vara försiktig så man inte bränner sig i ansiktet med ångan. Ordentligt med avstånd mellan vattnet och näsan . . . 

Och hostan känns bättre. 

Har ni några huskurer ni använder mot förkylningar och hosta så här på senvintern?

Vit salvia till vänster och Yerba Santa till höger

Ekar och labyrinter - en helg i bergen!

Ni minns kanske att jag var på utflykt och planterade träd i november på ett retreat center här i närheten? Den här helgen var det dags för en uppföljning av det. Den här gången hade de bjudit in en arborist (trädexpert) från L.A. som höll ett kort föredrag och berättade mer om ekarna och hur man sköter om dem. Hon berättade att det stora beständet av ekar i området där vi är heter Engelmann-ekar. Dessa ekar har rundade, blåaktiga blad (de ser inte alls ut som svenska ekblad men hör till släktet ekträd) och de finns bara här, i Pasadena och på Santa Rosa Plateau. Men i Pasadena har de nästan försvunnit för bebyggelsen har växt och ekarna får inte plats i landskapet som kommer när bostadsområden byggs. 

Tanken med det här projektet är att hjälpa de ekarna som finns i området "på traven." Engelmann-ekarna kan bli 150-250 år men det finns få unga träd på den marken just nu pga torka och annat. Ekollonen vi plockade i höstas hade bott i kylskåp över de senaste månaderna (de mår bra av att ha lite vinter innan de planteras igen). Där hade de grott långa vita rotskott. Nu planterade vi dem i cylindrar av papp (som vi hoppas ska skydda lite från "gophers" (kindpåsråttor på svenska) med näringsrik jord som vi hämtade från ställen där andra ekar växer. Det finns gott om kindpåsråttor i de här markerna och de gillar att tugga i sig ekollon och rötter. Cylindrarna kommer planteras ut i ett trädgårdsland där de kan få lite extra TLC och växa sig lite större och starkare innan de förflyttas ut på bra ställen ute i markerna. Vi planterade även ut lite äldre plantor som får växa där det behövs mer skugga på området. Om 20-30 år kommer de vara unga träd. Jag får lite gåshud när jag tänker på det riktigt långsiktiga i det här projektet . . . 

Jag stannade över natten också. Umgicks med kära vänner. Sov djupt i ett alldeles tyst hus med stjärnhimlen utanför fönstret och coyoterop i närheten. Åt god mat, mediterade, yogade, stickade och gick labyrinten som också finns där. Väldigt välbehövligt!  Här är några bilder.

Träning för otränade . . .

När jag var liten hatade hatade hatade jag skoljympan. Jag var klumpig, otränad och ville inte alls vara med. Jag kunde inte hoppa, springa eller fånga bollar. Jag blev alltid vald sist när vi spelade brännboll. Jag rev hindret gång på gång i höjdhoppet medan mina klasskompisar skrattade. Jag minns hårda fotbollar som träffade sidan av mitt ansikte. Och konditionsproven - två kilometer tortyr, blodsmak i munnen och håll medan ledargänget sprang om, redan på andra eller tredje varvet.

När jag fick mens skämdes jag (den kom tidigt) men slapp iallafall jympan när jag blödde. På friluftsdagarna skolkade jag. Vi sa att vi skulle ta en långpromenad någonstans, jag och mina lika osportiga kompisar. Sen åkte vi hem till någon av oss och gräddade våfflor istället. När det var skridskoåkning låtsades vi att vi glömt skridskorna (ibland var det sant) och promenerade runt sargen. Ja, ni fattar. Jag var en sån som tyckte det var fruktansvärt jobbigt att röra på mig. 

Tjugo år gammal blev jag yogafrälst. Jag hade börjat college och snabbt gått upp en massa och letade efter en motionsform som jag inte skulle hata. Provade dans och simning. Med yogan var det kärlek från första klassen! Jag dansade ut den där kvällen i fullständig eufori. I tio år tränade jag en intensiv, atletisk yogaform som heter Ashtanga Vinyasa yoga. Jag hade mina vänner, mitt sammanhang i den. Jag upptäckte att jag var starkare och smidigare än jag någonsin vetat om. Jag hatade inte längre min kropp. Dessutom så blev jag mer koordinerad av yogan - det blev alltså lättare med andra fysiska aktiviteter, t.ex. att rida, bowla, simma, osv. I längden blev ashtangan för slitsam för min kropp. Jag fick gå över till andra, mjukare och långsammare, typer av yoga.

Eftersom jag inte längre vill använda yogan  för "fitness-ändamål" så har jag hittat andra träningsformer för konditionsträning och styrka som jag fortfarande tränar. Jag simmar regelbundet. Jag har sprungit men just nu blir det mer elliptical. Jag har cyklat i perioder. 

Nyligen har jag ju varit ganska sjuk i ett par veckor. Vi har haft otroligt mycket om oss och innan dess hade jag en intensiv jobbperiod så det blev väldigt dåligt med träning. Men häromdagen gick jag återigen med i "the Y" (YMCA som är en av de största hälsorörelserna i USA, med många gym, rec centers och pooler man kan använda som medlem). Och herregud så underbart det var att komma igång igen!

Innan jul försökte jag lite med ett annat gym. Det var billigare och ligger närmre mig men jag gillade inte alls med atmosfären därinne. Många muskelbyggare, sammanbitna och beslutsamma, de var relativt unga och allihop likadant klädda. Det kändes inte välkomnande alls. Ingen satt i receptionen när man kom in för att träna. Ingen tog ögonkontakt. Ingen hälsade. Kändes som helt fel klubb för mig. Till "the Y" kommer däremot alla - gamla som unga, tjocka som smala, vältränade som otränade - och från alla etniciteter. Mitt Y som jag går till har allt. Gym, klasser, pool (jag gillar att först köra 30 min kondition, sen simma lite eller köra roddmaskin och till sist sitta i bubbelpoolen 5-10 minuter). Det är ljust och fräscht, har inomhusbassäng (ovanligt i San Diego). Ingen hög musik och inga speglar! 

Med åren har jag lärt mig hur träning blir rolig för mig. Så här ungefär: 
1. Ingen tävling eller jämförelse.
2. Jag måste gå åtminstone två, helst tre, gånger i veckan så det inte blir för hög tröskel att köra ett pass.
3. Kör jag kondition eller springer på löpband så försöker jag hålla pulsen runt 140-150, inte högre.
4. Träningen måste kombineras med något trevligt. Simma i en ljus lugn pool känns positivt i sig självt men mer positivt om man får bubbla efteråt. Löpträning och elliptical känns speciellt roliga om man kan lyssna på poddar eller bra musik under tiden. 
5. Jag klappar mig på axeln oavsett vad jag åstadkommer under träningen. Jag försöker få upp pulsen och bli lite svettig men annars har jag få krav på mig själv. Jo, att undvika skador förstås.

Jag önskar bara att skoljympan som jag växte upp med hade haft liknande filosofi. Att de kunnat göra den rolig och välkomnande för alla oss som kände oss "dåliga" och utdömda på den. Vi behövde naturligtvis träning och rörelse mest av alla men tog mest stryk i ett sammanhang där allt handlade om jämförelse och prestation, tidtagning och mätning.  

Fokuset på välmåendet och inåt i och under rörelsen är den stora gåvan jag fick genom yogan när jag var 20. Det har jag tagit med mig till resten av min träning. På grund av det går jag numer och ser fram emot - längtar till - nästa gång jag får gå till gymmet . . .  

Hur gör ni träningen lustfylld? 

Rosa Parks, Martin Luther King och yoga

Den 1 december 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade en kvinna som hette Rosa Parks att flytta på sig när en vit man ville ha hennes plats på bussen. I Montgomery var det lag att svarta skulle ge upp sina sittplatser till vita om det behövdes och att de skulle gå på och av bussen genom den bakre dörren. Parks blev arresterad för sin vägran. och som ett resultat bojkottade svarta amerikaner buss-systemet i Alabama i över ett år. Denna stora Medborgarskapsrörelse leddes av Martin Luther King och var inspirerad av Mahatma Gandhis idéer från 1940-talet om fredliga protester.

Många tror att Rosa Parks helt enkelt var en trött tant som inte hade lust att ställa sig upp den där dagen på bussen men det är överhuvudtaget inte sant. Hon var politiskt aktiv sen länge och hennes protest var noggrannt planerad av Medborgarskapsrörelsen. Parks var en idealisk kandidat att inleda den - svår att smutskasta, modig och politiskt övertygad. Hon hade varit en medlem i NAACP i tretton år. 

Häromdagen upptäckte jag att en forskare hade hittat bilder i the Library of Congress som visade att Rosa Parks även övade yoga regelbundet. Det var så fint och jag blev så glad! Det visar dessutom på ett par viktiga saker. För det första är yoga INTE en massa zenlika typer som "står över" politiken och de svåra frågorna. Den är ett sätt att dra från de inre djupare resurserna vi alla besitter, just för att kunna engagera sig med mod och ihållighet för de svåra frågorna. Använder man yoga för att undvika det svåra ägnar man sig åt något som kallas för "spiritual bypassing" - att undvika verkligheten med spirituella metoder. Inte OK. Däremot är det förstås helt okej att använda sin yogaklass som en plats att vila, slappna av och hämta kraft inför resten av livet. Det behöver vi alla göra ibland!

Bild från Library of Congress

Historikern som hittat de här bilderna heter Stephanie Evans och några fler referenser till hennes forskning om svarta amerikanska kvinnors hälsorörelser hittar ni här. 
 
För det andra är yoga INTE något som supersmala viga (och vita) rika tjejer i tights gör och "är bra på" (tvärtemot vad 90% av framsidorna på yogamagasinen visar). Yoga är ett sätt  för ALLA att vara balanserade och sunda - mentalt och fysiskt. Rosa Parks är ett perfekt exempel på en "bra" yogi!

Idag undrar jag hur ledsen Martin Luther King hade blivit om han hade vetat hur det här landet skulle se ut år 2020. Jag läste nyligen en bok - The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness av Michelle Alexander som helt förändrade hur jag såg USAs rasrelationer, domstolar osv. Boken rekommenderas varmt om ni är intresserade av föreställningarna kring droger, brott och våld i USA eller om ni vill lära er mer om de svåra svåra problem vi tampas med runt rasrelationer som inte heller verkar bli bättre med tiden. 
Här är en del basfakta runt fängelsestraff och dömda i nutida USA. 
Här är en artikel som Alexander skrev för några dagar sen för New York Times om statusen på allt det här idag. 

En annan bok jag rekommenderar (speciellt för oss svenskar) är Robin Diangelos White Fragility: Why It Is So Hard for White People to Talk About Racism. 

Så, ja, ingen rolig läsning precis men idag är det Martin Luther King Day - en perfekt dag att engagera sig i de här frågorna! 

I am the swift uplifting rush of quiet birds in circled flight . . .

Idag tog vi ett slutgiltigt farväl av Storhunden. 

När hennes kropp inte längre orkade och vi blev tvungna att ta beslutet att låta henne gå sommaren 2018 var det ju mitt i flera stora livskriser. S. var mycket sjuk och mamma var döende. Dessutom var S. långt ifrån beredd att säga farväl - hon var hans ögonsten och hjärta - i det läget. Urnan blev helt enkelt stående i huset i Colorado medan vi väntade på det rätta tillfället. När det var dags att tömma huset och flytta ifrån Colorado kändes det som om det var dags. Men S. kunde inte tänka sig något ställe i Colorado där han ville lämna henne så hon fick följa med på lång en resa till.

Idag var det soligt men en smula kyligt när vi vaknade. Vi åkte ut till en lugn och tyst sträcka strand vid Stilla Havet, vadade ut en bit och spred hennes aska över vattnet. La en solros där och läste en dikt. Grät lite. Nu finns hon vid stranden och vi kan åka dit och hälsa på ibland.  

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die. 
(Mary Elizabeth Frye)

Brittiska kungligheter, utvandring och fascinerade amerikaner

I höst och vinter har jag tillbringat en del tid med att titta på "The Crown." Jag vet inte riktigt vad attraktionen är för mig - delvis kanske att det handlar om nutidspolitik. Delvis porträttet av en ung kvinna som måste ta på sig en enorm massa ansvar och sen leva ett väldigt annorlunda liv. Jag gillar seriens underliggande budskap att själva rollen som monark lever sitt eget liv, gör intrång i privatlivet hos både drottningen och hennes närmsta familj och ställer en massa krav på dem. Skådespelarna är ju väldigt sympatiska också, iallafall i första och andra säsongen. De känns mindre intressanta och mer stelbenta i säsong 3.  Mindre mänskliga. Hursomhelst, det har varit mysigt att krypa under en filt med en kopp te och följa deras öden och äventyr.

Men är det inte lite konstigt hur absolut fascinerade många amerikaner (mina kompisar iallafall) är av den brittiska kungafamiljen? Det kanske har att göra med att presidentfamiljerna - både den nuvarande men även Obamas och Bush innan dess - är så mycket mer undangömda. Man har mindre chans att gotta sig i skvaller, skandaler, nya klänningar och hemma hos-reportage. Likaså tror jag att den brittiska kungafamiljen - speciellt drottningen - representerar en slags stabilitet och stil ("old money") som den amerikanska offentligheten och kändisarna saknar. Sen handlar det väl om att känna att sagoböckernas kungar, prinsar och prinsessor dyker upp i verkliga levande livet. Just nu verkar ju Frozen II vara filmen som alla barn vill se. Många Elsa-klänningar på Targets barnavdelning....

"The Crown" är egentligen världens propagandakupp! Den brittiska monarkin har väl aldrig varit så populär som nu TROTS den senaste tidens skandaler. Även när de beter sig som svin så känns de relaterbara, sårbara och man kan ha lite förståelse för dem för de lever ju under det där trycket. Men . . . handen på hjärtat, är de inte lite märkliga ändå? Alla dessa olater och denna privilegierade inställning till världen.  Först prins Andrews sexskandaler och nu Harrys and Megans utvandring.

Här är en rolig satirisk artikel från ett kanadensiskt magasin om Megan och Harrys invandring till Kanada. Den känns också lite aktuell med tanke på diskussioner i både USA och Europa om invandring och gränssäkerhet. 
https://www.thebeaverton.com/2020/01/unskilled-foreigners-seek-move-to-canada/

Kommentarsfältets funktioner!

Jag har fått lite input - tack Annika! - om att det inte gick att kommentera på min blogg. Jag har aldrig haft förhandskontroll av och aldrig blockerat några kommentarer som kommit in. Däremot visade det sig när jag tittade efter att inställningarna automat-ändrats på något sätt så att bara folk med google-konton fick kommentera. Nu har jag ändrat tillbaka dem till "alla" och hoppas förstås att det ska funka. Om någon annan försökt kommentera så är jag ledsen att det inte gick! Jag tycker det är himla roligt med all feedback och alla tankar på det jag skriver här.

Roadtrip - rapport från vägen mellan Colorado och San Diego

Nu är vi framme vid vår slutdestination. Vi är lite slitna med en del extra blåmärken men glada att ha rott hem det stora projektet, dvs. att tömma huset i Colorado, ställa en del av våra prylar i förvaring och transportera annat - det viktigaste - samt hunden till San Diego.

Vi - kanske speciellt hunden! - är mycket glada att inte åka bil eller bära tungt längre. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är mäktigt att köra bil genom sydvästra USA. Avstånden! Vyerna! Variationerna! Här är några foton och en rapport.

Den totala resan tog 19 timmar. Vi började i norra Colorado och körde med två bilar ned till Colorado Springs där vi övernattade. Nästa dag körde vi nästan 9 timmar genom Colorado, New Mexico och Arizona. Vi körde igenom Albuquerque på eftermiddagen och stannade i Holbrook, AZ, över natten. 

Colorado - på väg till soptippen med det överblivna

Första natten i Colorado Springs - kopplar av...

Mer vyer från Colorado - fortfarande I-25

pampig skymning över Arizona

Den tredje dagen hade vi vinterväglag, kallare väder och tät dimma på morgonen. Sen klarnade det och var minusgrader men ganska torrt på vägen ett par timmar. Vi körde genom Flagstaff som ligger i ett bergsmassiv och där var det rejält med snö och vinterväglag. Sedan blev det en lång nedförsbacke mot Phoenix. Temperaturen klättrade i takt med att vi kom ner från bergen. Granskogen byttes mot öken och stora kaktusar. Vi åt lunch i Phoenix och sen körde vi västerut mot L.A. för att svänga söderut och köra I-8 de sista timmarna, genom Yuma, AZ, mot San Diego längsmed mexikanska gränsen. Här är det jordbruksmarker, en del öken och den sista biten fler berg. Längsmed gränsen är det ganska ödsligt, inhängnat och man måste stanna på flera ställen för gränskontroller. Det innebär att bilen stannar helt, en vakt tittar på en genom bilfönstret och bedömer (i vårt fall) att man inte är en illegal invandrare eller en smuggare av illegala invandrare och sen får man åka vidare. 

dimmig morgon väster om Holbrook, AZ

Arizona efter att det klarnat - bergsmassivet runt Flagstaff i fonden

Lycklig hund som hittat lite mer snö

Sen blir det ökenlandskap och stora kaktusar

Lunch i Phoenix (frukost för somliga)

varmt och soligt - 22 grader

Gränstrakterna runt Yuma, AZ - inte de roligaste...

Imperial sand dunes - östra Kalifornien. En till slags landskap

En annan sak man slås av är att det är så lätt att resa genom USA med bil. Kanske speciellt just nu när det inte är högsäsong: det var lätt att hitta hotellrum för natten - jag ringde bara på morgonen och bokade - och ingen tung trafik. En sak som inte är lika lätt är att hitta bra mat. Om man som jag äter vegetariskt och hatar snabbmat så går det långa sträckor utan många vettiga alternativ. Vi brukar ofta äta på Denny's. Omeletter och amerikanska pannkakor men även hyfsad pensionärsmat - ångad broccoli, potatismos och lax. Gott kaffe är också lite vanskligt att hitta. Där kan man ju ta med en termos och fylla när man hittar Starbucks till exempel. 

Det är lätt att ta med hunden också men det blir lite dyrare med hotellen. Vi bor ofta på La Quinta för de tar inga extraavgifter för hunden. Den här gången blev det även ett Best Western som var fint och fräscht med bra frukost (i Holbrook) men där fick vi betala 20 dollar i hundavgift och det var lite mycket tyckte stämman. Jag har kompisar som smugglar in sina hundar på hotellen men det är rätt svårt att smussla med en högljudd västgötaspets som tycker att han ska vakta hotellrummet från inkräktare - så det funkar inte för oss...

Framme! Fullmåne i San Diego (nästa morgon)

Vi packar upp

Så det var sammanfattningen. Nu är vi som sagt på plats. Jag har en dryg vecka tills min termin börjar. Jag packar upp, förbereder en del kursplaner, tar några möten och tar igen mig en smula innan allt rullar igång. Det är jobbigt att vara ledig . . .

Slutet av ett kapitel, början på ett annat . . .

Vi började på annandagen. Sen har vi gradvis monterat ner det här som en gång var ett hem. Prydnadssaker har vandrat in i lådor, vissa kärleksfullt inrullade i bubbelplast. Affischer har rullat ihop sig inuti papptuber. Dukar har vikts dubbla och landat i mjuka högar i kartonger, under kuddar och lakan som vi bara använder ibland. Vissa av de här grejerna vet jag inte riktigt när jag kommer se igen.

Mest av allt har vi packat böcker. Min skattkammare 1-10. Tomas Tranströmer. Pat Conroy. Marianne Fredriksson. Andrea Camilleri. De är täckta av damm som de samlat på sig under sommaren och hösten medan vi gjorde annat. Dammet virvlar i luften, lägger sig i lager på borden, kryper in i värmesystemet och drar ner i mina lungor där det ställer till en fasansfull oreda. Jag är ju dammallergiker. Min man har inte den diagnosen men hostar, väser och snörvlar i kapp med mig lik förbannat. 

Mitt i alltsammans, på nyårsafton, bestämmer sig kylskåpet för att lägga av. Vi har inte hört från vår hyresvärd att något nytt är på gång. Vi har förvarat våra matvaror i en kylväska i garaget med is som smälter och blir ett inlandshav. 

Jag älskade det här hemmet men nu är jag klar med det, med sorgen och snart även med packandet. Nu ger vi oss ut på nya äventyr. Tillsammans. Jag, hunden och mannen, med vår bil och en hyrd minivan.Vi kör söderut på 1-25an, genom Denver, Colorado Springs, Pueblo. Så småningom hamnar vi i Santa Fe, New Mexico, och därifrån styr vi mot Albuquerque (senast vi var där körde jag en pickuptruck med ett däck som exploderade på en 6-filig motorväg. Kunde inte få kontroll på bilen. Zigzackade mig in på vägrenen. Det var läskigt. Hoppas inte på ett repeat performance). 

Från Albuquerque tar vi 40an till Phoenix, AZ och från Phoenix 8an längsmed mexikanska gränsen till San Diego. Resan tar drygt 19 timmar. Vi sover två nätter på hotell. Normalt sett har vi kört den norra rutten genom Grand Junction och Las Vegas - den är kortare och mycket vackrare. Men vi var lite oroliga för vädret i Colorado och Utah såhär års - en del av vägsträckan där är enkelfilig och ute i ett väldigt öppet landskap. 

Otroligt vilka distanser man kan åka här! Och oavsett hur trött jag är på att flytta, hur dyrt, jobbigt och stressande det är, och hur lite jag egentligen ser fram emot att köra bil i 19 timmar finns det alltid en del av mig som älskar förflyttningen, rörelsen, förändringen.
Ett nytt kapitel igen. 
Nu är det gamla slut. 
Nu vänder vi blad.
Nu kör vi.

Nice girls don't get the corner office....och en målbild för 2020

Orsaken till att jag började fundera på min professionella framtoning och vad jag borde ha på mig på jobbet var att jag hittade en gammal bok i min bokhylla när jag höll på att flyttpacka. Nice Girls Don't Get the Corner Office: 101 Unconscious Mistakes Women Do that Sabotage Their Careers publicerades redan 2004 - jag måste haft den ganska länge. Boken är skriven av en karriärcoach - Lois P Frankel. Budskapet är att vi kvinnor gör en hel del misstag som leder till att vi inte lyckas klättra upp till ledande positioner inom stora företag. Vi gör dem för att vi blivit socialiserade till stöttande roller, till samarbete och till att lyssna och vara ödmjuka. Och framförallt till att vara "duktiga flickor." Ett av de vanliga misstagen är till exempel att vi inte nätverkar tillräckligt. Vi tror det räcker om vi gör vårt jobb bra.  Ett annat som kanske speciellt gäller amerikanska arbetsmiljöer (och akademin) är att vi inte belyser våra starka sidor och framgångar tillräckligt mycket. Speciellt svårt för en svensk som vuxit upp i skuggan av Jante. Andra vanliga misstag är att vänta på att få tillstånd att göra saker, att inte be om den lön eller förmåner vi förtjänar  och att inte se arbetslivet som ett spel där det gäller att manövrera smart för att vinna. Frankel rekommenderar kvinnor som vill lyckas att lära sig spela ett strategiskt spel som t.ex. schack.

Det finns flera invändningar man kan göra mot det här budskapet. Hela ansvaret läggs på kvinnorna själva till exempel. Om vi BARA var smartare, var tuffare, inte gjorde alla dessa hundratals misstag så skulle vi också bli chefer och ha ledande roller. Men den bistra verkligheten är att även de smartaste och mest strategiska kvinnliga figurerna både inom den privata sektorn och politiken får jobba tre gånger så hårt som männen för att nå de positionerna för att sen bli föremål för tre gånger så hätska attacker och anklagelser som män i samma maktpositioner. Jag kan inte komma på en enda kvinna i en ledande position som inte blivit baktalad och smutskastad på olika sätt. Det finns ett massivt motstånd mot kvinnligt ledarskap. Dessutom förmedlar ju författaren att man måste bli mer traditionellt "manlig" för att lyckas - tuff, individualistisk och manipulativ. Det är synd tycker jag för många av de egenskaper som kvinnor socialiseras till - samarbete, ödmjukhet, lyssnande, omhändertagande, ansvarstagande - är otroligt fina och viktiga. Vi kunde behöva mer av dem i både världspolitiken och storföretagen!

Sen vill jag egentligen inte bli chef och ha ett hörnkontor . . .

Men boken fick mig ändå att tänka till: vart vill jag egentligen komma karriärmässigt? Hur gör jag för att ta mig dit? Efter ganska många tuffa år, då allt handlat om att helt enkelt överleva, så håller jag på att hamna på en ny nivå. Jag vill inte fortsätta jobba bara för att överleva. Jag vill inte trampa vatten eller bli pådyvlad uppgifter som inte passar mig alls.

Det känns viktigt att skapa en målbild och sen fundera på vad som behövs för att ta sig dit. Jag vill bland annat inte jobba dag och natt. Jag vill snarare agera strategiskt så att jag inte går i väggen eller blir utmattad. Därför vill jag välja själv var jag lägger min tid och energi. 

Ett sätt att göra det är att nicha sig själv - sin egen unika "produkt" (ett annat misstag kvinnor ofta gör enligt Nice Girls Don´t är att inte förstå vikten av att bygga sin image). I den marknadsföringen ingår den professionella profilen, projekt, kommittéer, forskning, specialiseringar och samarbeten men även klädsel. Det bästa sättet att välja själv är att aktivt rikta in sig på de områden och projekt man gillar och fylla arbetstiden med dem. Samt att kunna ge bra skäl när man tackar nej till annat som inte känns lika intressant och givande.

I mina mål (som förstås kan komma att ändras vartefter) ingår bl.a. att arbeta vidare med vissa forskningsprojekt, med fredsarbete och policy när jag har möjlighet, med "diversity" och multikulturella frågor inom universitetet. Jag vill också se till att jag är flyttbar och gångbar internationellt. Jag vill fortsätta delta i internationella konferenser och samarbeten. Jag vill kunna ha tillräckligt med tid för återhämtning. Solnedgångar och soluppgångar, stjärnhimlar, massvis med yoga och meditation, sångterapi och fina vänner. Tystnad. God mat och tid med min familj. Stabil ekonomi. Så där har ni lite av den större målbilden för det nya året och decenniet förutom själva klädfrågan. 

Boken finns på amerikanska Amazon om någon skulle vara nyfiken på den. 

Vad ska en kvinnlig professor ha på sig år 2020?

New year, new me som det brukar heta. 

Det finns ett par anledningar för mig att uppgradera garderoben en smula. 

1. Man får mer respekt från de studerande. På så sätt kan man lägga energin det tar att sätta gränser för ungdomarna på andra, roligare grejer.

2. Man får mer respekt från kollegorna. Det sägs ju att man ska klä sig för den position man vill ha, inte den man har. Jag borde alltså klä mig som en "full professor" (akademin har fyra ordinarie ranger - temporära föreläsare eller "untenured" faculty, assistant professors, associate professors samt full professors. Full professors behandlas med mest respekt. De har mest att säga till om och flest val när det gäller det arbete de vill göra inom institutionen. Sen finns det naturligtvis vidare befordringsgrader. Man kan så småningom bli institutionsledare (head of department), ledare för ett grupp institutioner inom universitetet, ett college (Dean), assisterande direktör för hela universitetet (Provost) eller exekutiv ledare för hela universitetet (President). Hursomhelst, om jag klär mig som en "full professor" kan det ju hända att jag får mer gehör och mer respekt från kollegor. Det innebär återigen att jag slipper lägga massa energi på att säga nej och att sätta gränser och mindre chans att jag blir överkörd professionellt. 

3. Man får fler chanser professionellt, roligare uppgifter och roligare utmaningar. Idén är att år 2020 ska jag försöka forma jobbet så att jag trivs, får nya utmaningar och har roligt med det snarare än att bara försöka överleva.

Problemet är att klädkoden är rätt mystisk och oklar inom just akademin. Det anses att om kvinnor är alltför välklädda eller uppklädda så kan de inte vara seriösa rent akademiskt. Man kan alltså inte följa klädkoden på inom den privata sektorn (om man inte har klättrar upp till att bli Dean, Provost eller President, då är det okej). Det är inte heller okej att vara en "fashionista" eller se ut som Angela Merkel. Samtidigt kan man absolut inte se "gullig" eller alltför kvinnlig och attraktiv ut.

Ett annat problem är det här: om man har en mörkare färgskala så blir man mer respektingivande. Det här brukar jag satsa på om jag vet att jag måste ta tag i en situation med konfliktpotential, till exempel ett möte på institutionen eller ett möte med en studerande som är missnöjd med sitt betyg. Då är det bäst att komma i mörka kläder och helst kavaj. Men vädret i San Diego är oftast 25-30 grader varmt så där ryker ofta både mörka färger och jackor med struktur. Det blir varken snyggt eller respektingivande om man svettas floder och allt man har på sig är skrynkligt och fläckigt. . . 

Nåväl, här är några tankar om kläder som kanske kan funka:

• Byxor med vida ben och pressveck. Brett midjeband (så valkarna inte rullar ut...).
  
• Snygga skor (det blir alltid Clarks, alla andra får jag ont i fötterna av. Men Clarks funkar. De är snygga och ser professionella ut) eller sandaler (också alltid Clarks). 
  
  
  
  
• Toppar och lättare jackor eller koftor. Men koftor är knepiga tycker jag - de ser väldigt ofta för mjuka och bylsiga ut. De måste vara monokroma och ha någon slags ordentlig struktur. 
  
  
  
  
  
  
  
• Knälånga kjolar och stövlar. 
  
  
  
  
• Det nya i garderoben: fler skjortor med trekvartsärm. 
  
• Samt lite större smycken (statement jewelry).
  
  
  
  
  
  
    
   

  Detta är alltså tänkt mer som ett "vision board" (jag har INTE gått och köpt allt det här utan bara tänkt till lite). Jag hittade f.ö. en blogg med snygga outfits där flera av de här grejerna kom från: Brenda Kinsel.