När jag var liten hatade hatade hatade jag skoljympan. Jag var klumpig, otränad och ville inte alls vara med. Jag kunde inte hoppa, springa eller fånga bollar. Jag blev alltid vald sist när vi spelade brännboll. Jag rev hindret gång på gång i höjdhoppet medan mina klasskompisar skrattade. Jag minns hårda fotbollar som träffade sidan av mitt ansikte. Och konditionsproven - två kilometer tortyr, blodsmak i munnen och håll medan ledargänget sprang om, redan på andra eller tredje varvet.
När jag fick mens skämdes jag (den kom tidigt) men slapp iallafall jympan när jag blödde. På friluftsdagarna skolkade jag. Vi sa att vi skulle ta en långpromenad någonstans, jag och mina lika osportiga kompisar. Sen åkte vi hem till någon av oss och gräddade våfflor istället. När det var skridskoåkning låtsades vi att vi glömt skridskorna (ibland var det sant) och promenerade runt sargen. Ja, ni fattar. Jag var en sån som tyckte det var fruktansvärt jobbigt att röra på mig.
Tjugo år gammal blev jag yogafrälst. Jag hade börjat college och snabbt gått upp en massa och letade efter en motionsform som jag inte skulle hata. Provade dans och simning. Med yogan var det kärlek från första klassen! Jag dansade ut den där kvällen i fullständig eufori. I tio år tränade jag en intensiv, atletisk yogaform som heter Ashtanga Vinyasa yoga. Jag hade mina vänner, mitt sammanhang i den. Jag upptäckte att jag var starkare och smidigare än jag någonsin vetat om. Jag hatade inte längre min kropp. Dessutom så blev jag mer koordinerad av yogan - det blev alltså lättare med andra fysiska aktiviteter, t.ex. att rida, bowla, simma, osv. I längden blev ashtangan för slitsam för min kropp. Jag fick gå över till andra, mjukare och långsammare, typer av yoga.
Eftersom jag inte längre vill använda yogan för "fitness-ändamål" så har jag hittat andra träningsformer för konditionsträning och styrka som jag fortfarande tränar. Jag simmar regelbundet. Jag har sprungit men just nu blir det mer elliptical. Jag har cyklat i perioder.
Nyligen har jag ju varit ganska sjuk i ett par veckor. Vi har haft otroligt mycket om oss och innan dess hade jag en intensiv jobbperiod så det blev väldigt dåligt med träning. Men häromdagen gick jag återigen med i "the Y" (YMCA som är en av de största hälsorörelserna i USA, med många gym, rec centers och pooler man kan använda som medlem). Och herregud så underbart det var att komma igång igen!
Innan jul försökte jag lite med ett annat gym. Det var billigare och ligger närmre mig men jag gillade inte alls med atmosfären därinne. Många muskelbyggare, sammanbitna och beslutsamma, de var relativt unga och allihop likadant klädda. Det kändes inte välkomnande alls. Ingen satt i receptionen när man kom in för att träna. Ingen tog ögonkontakt. Ingen hälsade. Kändes som helt fel klubb för mig. Till "the Y" kommer däremot alla - gamla som unga, tjocka som smala, vältränade som otränade - och från alla etniciteter. Mitt Y som jag går till har allt. Gym, klasser, pool (jag gillar att först köra 30 min kondition, sen simma lite eller köra roddmaskin och till sist sitta i bubbelpoolen 5-10 minuter). Det är ljust och fräscht, har inomhusbassäng (ovanligt i San Diego). Ingen hög musik och inga speglar!
Med åren har jag lärt mig hur träning blir rolig för mig. Så här ungefär:
1. Ingen tävling eller jämförelse.
2. Jag måste gå åtminstone två, helst tre, gånger i veckan så det inte blir för hög tröskel att köra ett pass.
3. Kör jag kondition eller springer på löpband så försöker jag hålla pulsen runt 140-150, inte högre.
4. Träningen måste kombineras med något trevligt. Simma i en ljus lugn pool känns positivt i sig självt men mer positivt om man får bubbla efteråt. Löpträning och elliptical känns speciellt roliga om man kan lyssna på poddar eller bra musik under tiden.
5. Jag klappar mig på axeln oavsett vad jag åstadkommer under träningen. Jag försöker få upp pulsen och bli lite svettig men annars har jag få krav på mig själv. Jo, att undvika skador förstås.
Jag önskar bara att skoljympan som jag växte upp med hade haft liknande filosofi. Att de kunnat göra den rolig och välkomnande för alla oss som kände oss "dåliga" och utdömda på den. Vi behövde naturligtvis träning och rörelse mest av alla men tog mest stryk i ett sammanhang där allt handlade om jämförelse och prestation, tidtagning och mätning.
Fokuset på välmåendet och inåt i och under rörelsen är den stora gåvan jag fick genom yogan när jag var 20. Det har jag tagit med mig till resten av min träning. På grund av det går jag numer och ser fram emot - längtar till - nästa gång jag får gå till gymmet . . .
Hur gör ni träningen lustfylld?
4 kommentarer:
Du har fått mig att minnas en dag i Stockholm för länge sedan. Man höll på att bygga om (förstöra det söta Oxtorget), så det ledde provisoriska trappor från Sveavägen upp till Malmskillnadsgatan. Mitt i trappan fanns en ingång till huset söder om trappan, och där i en portgång stod en äldre dam på ett ben - hon såg ut att läsa i en bok, medan hon snodde ena benet runt det hon stod på, vilket gjorde att hon nästan hukade sig ner. Så klart jag undrade vad hon höll på med, men jag förstod när jag passerade henne och såg att boken hon höll i hette "Yoga".Själv har jag aldrig yogat, eller ens sportat särskilt mycket, även om jag simmade i barndomen, men la av när en simklubb ville att jag skulle tävla. Tyckte det var kul att orientera, men inte för att komma först, utan för nöjet att vara i skogen.Nu för tiden försöker jag promenera varje dag, men som kroniskt sjuk får jag anpassa mig till dagsformen.
Margaretha
som just klätt på sig för att
ta en morgonpromenad
Tänk om vi hade "Y" i Frankrike... Här är gymmen dyra om de inte är sunkiga... Jag har löptränat mycket de sista åren men kommer alltid tillbaka till yogan.
I oktober tog jag äntligen tag i min utmattning eftersom min kropp sa ifrån rejält, innan jag sprang in i den berömda väggen. När jag mådde lite bättre letade jag upp yogaklasser i min förort (bor 30km utanför Paris) och började yoga igen. Yoga läraren är fantastisk, hon verkar läsa av deltagarna och prickar in rätt övningar (iallafall för min del) varje gång.
Hon kör också alltid avslappning och meditation i slutet på varje pass. Underbart.
För att göra löpningen njutbar (det är ju ganska tradigt annars) så springer jag i skogen, vi flyttade hit för att kunna göra just det. Promenera, löpträna och cykla i skogen. Det är underbart!
Jag gillar absolut inte att lyssna på musik eller poddar när jag tränar, jag lyssnar på mitt hjärta och låter tankar flyga fritt!
Kul med vardagsyoga! :) Nej, jag ville heller aldrig tävla egentligen (iallafall inte på sånt jag inte är bra på...). Orientering försökte jag en gång - det var en annan stor förödmjukelse - jag kom sist och var den enda som blev diskvalificerad för jag hade missat en station.
Visst är det så att man får anpassa sig mycket när man är sjuk. När jag fick min astma (och den inte var diagnosticerad) kämpade jag mycket med det där. Och promenader är sköna och bra - det gör vi ju varje dag pga hunden men det skrev jag inte.
Håller tummarna och skickar goda vibbar för att någon introducerar en gymkedja "för alla" som är fräsch och välkomnande, inte alltför dyr eller exklusiv snart! Det är ju aldrig försent.
Så är det med mina favorityogalärare också. På något sätt lyckas deras klasser alltid pricka in det jag behöver fysiskt och/eller själsligt när jag går dit. Tror det är tecknet på en riktigt bra och intuitiv yogalärare!
Nej, jag vet folk som tycker det är bättre att springa "fritt" utan någon slags distraktion. När jag går ut och går utomhus så vill jag inte ha musik eller sånt. Men när jag springer på löpband eller kör elliptical tycker jag kom att göra det på en ganska låg hastighet som sagt och med nåt bra i lurarna.
Skicka en kommentar