Årskrönika, del. 1

 

Så är vi inne på årets sista dag. Det har varit ett omvälvande år på många sätt - och samtidigt har ju väldigt lite rört sig i mitt liv, dvs. från mars har jag sällan rört mig från mitt grannskap eller hem. 

Hursomhelst, 2020 började med avslut och uppbrott för oss. Vi var bägge rejält sjuka och skulle flytta från Colorado till Kalifornien. Vi hade bara några dagar att tömma huset, ta det mesta av våra tillhörigheter till förvaring och packa två bilar för att flytta ett par delstater västerut. Vi hostade, slet och släpade. Värst var vår flyttdag. Vi hade planerat att bli klara och lämna in nyckeln klockan 5 men vi inte fick det sista gjort förrän 9 på kvällen. I det läget var vi fullkomligt slutkörda men ville ändå komma ett par timmar på väg för att vår resplan skulle funka och för att de andra dagarna inte skulle bli för långa. Vi satte oss alltså i bilarna och körde till ett hotell i Colorado Springs. Vi kom dit klockan 11 och tillbringade natten där. Nästa dag körde vi genom sydvästra Colorado och Arizona.

Vi tillbringade natten i Holbrook och fortsatte sedan över bergen, ner till Phoenix och sen längs den mexikanska gränsen mot San Diego. Den gränsen är fullt ut militariserad - ökenlandskap, taggtrådsstängsel och gränspolis överallt. En ganska obehaglig plats att befinna sig på.

Vi körde in i San Diego vid sex-, sjutiden på kvällen och var bägge rätt dimmiga vid det läget. Jag missade avfarten och åkte ca. tio minuter för långt in mot staden. Fick vända och köra tillbaka - en känsla av förvirring och att ha tappat bort sig. 

Veckan som följde gick åt till att komma på plats i lägenheten och försöka bli friska igen. Jag hostade långt in i januari. Var hos mina vänner i bergen och fick lära mig om de helande effekterna av Yerba Santa - en växt som redan urbefolkningen - Kumeyaay - kände till och som missionärerna döpte när de blev varse dess medicinska användning. En annan sak vi gjorde var att åka ut till stranden en kall men solig morgon och sprida vår äldre hund, Sandys, aska, läsa en dikt och lägga en blomma. Det skulle ha gjorts tidigare men det tog lång tid för S. att klara av det och när han väl tyckte det var dags ville han inte göra det i Colorado, på en plats han inte skulle kunna besöka. Så det fick bli Stilla Havet istället.

Sen började vårterminen med en rivstart. Vi jobbade på att anställa en ny fakultetsmedlem i en mycket viktig position där det bland annat ingick att bygga ett forskningscenter. Jag var en medlem av anställningskommittén. Fyra kandidater kom för tredagarsintervjuer på campus och de skulle förstås hämtas på flygplatsen och slussas runt till olika möten och presentationer. På kvällarna var det middagar med olika kollegor och även frukostar och luncher. De skulle hämtas och lämnas på hotellen. Samtidigt var det mycket politik och spänningar bland mina kollegor gällande den här positionen - telefonsamtal, hemliga möten, manövrerande. När vi hade haft det sista mötet med omröstningen så kände jag mig fullkomligt slutkörd. Sen tog det ytterligare ett par veckor av förhandlingar innan han accepterade jobbet. Jag minns att vi skrev en omgång gratulationsemail till varandra när han accepterat i februari och jag avslutade mitt med att skämtsamt skriva "Corona elbow bumps all around!" Då hade nämligen pandemin kommit in i våra liv och det rekommenderades att man skulle göra "elbow bumps" istället för att kramas eller high five-a. 

Den 28 februari skrev jag mitt första inlägg om Coronan och 12 mars undervisade jag mina sista lektioner i person på universitet. Då var det fortfarande valfritt om man ville fortsätta undervisa i person eller flytta online innan vårlovet. Själv var jag rejält rädd, speciellt pga. min astma, och bestämde mig för att flytta online direkt. Jag hade även sagt till de studerande den där sista dagen att om de kände sig rädda skulle de inte komma till föreläsningen. Kanske hälften eller ännu färre dök upp. Jag gick hem med en känsla av lättnad. Det handlade inte bara om att undvika sjukdomen utan även om att min höst, jobbintervjuerna och flytten över vinterlovet hade slitit ut mig ordentligt. Att jobba hemifrån och knappt träffa någon kom som en räddning om jag ska vara ärlig. 

Våren rullade på efter det. Det regnade otroligt mycket för att vara Sydkalifornien.

Jag började lära mig att använda nya onlineplattformar, att spela in föreläsningar på Zoom osv. vartefter. Vi hade masker när vi gick ut. S. lät mig inte gå i affärerna de första två månaderna. Vi desinficerade maten utanför dörren innan vi tog in den. Toalettpappret tog slut i affärerna, likaså mjölet och jästen. Våra sommarresor ställdes in. Jag skulle ha varit på konferens i Reykjavik nära midsommar och sen i Sverige ett par veckor men kunde inte resa. S. hade föreläsningar i flera städer - Wien, Budapest, Warszawa - som också alla ställdes in. Igen kändes det rätt skönt att livet hade stannat av faktiskt. Och hunden var förstås överlycklig när vi plötsligt var hemma bägge två hela dagarna. Jag bakade en hel del - lärde mig baka surdegsbröd för första gången i mitt liv. Vi köpte en ny bil i mars, precis innan allt stängde. Den blev mest stående på parkeringen under våren.

Terminen tog slut. Den 25 maj mördades George Floyd av poliser i Minneapolis. De höll honom i ett s.k. carotid chokehold och släppte inte efter trots att han bad för sitt liv och sa att han inte kunde andas. Han kämpade mot att bli nedhållen och ropade efter sin mamma men kvävdes så småningom till döds.

Polisen som gjorde det här har ställts inför rätta för mord. Vittnen filmade händelsen och videon cirkulerade i sociala medier. Den är bara en av många som visar poliser som använder överdrivet våld mot svarta amerikaner, i vissa fall utan att de svarta amerikanerna ens bevisligen har gjort sig skyldiga till brott (Floyd var misstänkt för att ha använt en förfalskad sedel). För den svarta befolkningen i Minneapolis blev Floyds död ytterligare ett bevis att svarta är både skyddslösa och rättslösa i USA. Hans död blev droppen som kom bägaren att rinna över - den ledde till stora demonstrationer som också involverade unga amerikaner från alla delar av samhället och så småningom även till våldsammare kravaller. 

De här oroligheterna nådde även oss. På onsdagen den 27 maj hade en polis arresterat en svart man på en spårvagnshållplats här i La Mesa. På lördagen den 30 maj arrangerade några okända arrangörer (de var faktiskt inte medlemmar av BLM) en fredlig demonstration mot arresten och polisbrutaliteten som hade polisstationen här som mål. Det här är bara två kvarter från oss. S. gick ut vid 4-tiden och tittade vad på som hände. Då var allt fredligt men numren hade växt från ett par hundra till över tusen deltagare. De tog sig även ut på motorvägen som går alldeles i närheten, stoppade trafiken i bägge riktningarna. Polisen i La Mesa var fullständigt oförberedd på den här protesten. De hade varken utarbetat en strategi för att hantera numren eller tillkallat förstärkningar. När gruppen växte stationerade de ut poliser på taket till polisbyggnaden. När en armerad bil med förstärkningar försökte köra in på parkeringsplatsen där protestanterna var så kastade någon tomma läskburkar mot den. Och när demonstranterna gick upp på trappan till polisstationens huvudentré så bestämde sig poliserna för att "rensa entrén" och driva bort protestanterna. De skickade ut kravallpolis som först kastade tårgascylindrar mot de demonstrerande, sen skjöt mot dem med gummikulor. 

Det här hände ca. 4.30, kort efter att S. hade gått därifrån, kommit hem och rapporterat att allt var väldigt lugnt och fredligt. Efter det blev protesterna våldsammare - polisen använde våld för att hålla massan borta från sin byggnad. Demonstranterna blev allt argare och mer aggressiva (många av de ursprungliga grupperna där även barnfamiljer ingick gick därifrån när det blev stökigare). När natten kom började delar av gruppen dra längsmed gatorna i La Mesa. De klottrade ned de flesta byggnaderna runt polisstationen, de slog sönder nästan alla fönster på huvudgatan och - mest oroväckande - de satte eld på flera byggnader, speciellt två banker på huvudgatan, på en lastbil bakom vår mataffär och två affärer i shoppingcentret runt hörnet. Jag minns eftermiddagen och kvällen som mer och mer kaotisk och högljudd. Polis- och nyhetshelikoptrarna cirklade i luften hela eftermiddagen, kvällen och natten. Tårgasen polisen använde spreds över hela La Mesa och kom in i lägenheten så att min astma triggades. Vi blev tvungna att stänga alla fönstren. På gatan sprang folk och skrek. S. tyckte vi skulle hålla oss borta från fönstren. Vi bodde på nedervåningen och var oroliga antingen för att någon skulle ha vapen eller hitta på att kasta stenar mot våra fönster. Vi funderade på att utrymma men jag tänkte att det är bättre att bara ligga lågt tills det blev lugnare. När vi skulle gå och lägga oss kastade jag en blick genom sovrumsfönster och upptäckte att hela himlen var röd - det brann, inte långt från oss, och lågorna gick högt. Jag gick ut på förstun och tittade och upptäckte att det brann i flera riktningar. I det läget kände vi att det var dags att ge oss av. En kollega lät oss stanna med honom under natten vilket var väldigt snällt med tanke på Covid. Han har flera allvarliga problem med hälsan som gör att han hör till en riskgrupp. I hans lägenhet var det tyst och lugnt. Helikoptrarna hördes bara på avstånd. Trots det sov vi väl bara ett par timmar den natten. 

När vi kom tillbaka igen nästa morgon var allt lugnt men förödelsen var extrem. Rykande ruiner och glas överallt. Vi gick hem till oss - lägenheten var orörd men S. upptäckte att han glömt låsa efter sig när vi drog iväg på natten! Vi åt en stor och mycket kaloririk frukost med stora koppar kaffe för att försöka återfå balansen. Vid tiotiden gick vi ut igen för att titta på ruinlandskapet . . . och upptäckte att hela samhället hade gått man ur huse för att städa upp. Gatorna var fulla med folk - alla eller iallafall de flesta med munskydd - som sopade upp glas, satte in plywood i butiksfönstren, skrubbade bort graffiti och målade. Det var mäktigt och rörande att se. Den morgonen var känslomässigt överväldigande. Det var också överväldigande att se så många människor ute på en och samma gång efter att gatorna hade varit tysta och tomma i flera månader. Jag skrev om det  här.

Där och då dog min värsta Corona-rädsla. Jag kan inte säga varför.

Det var inte så att jag tänkte om ifråga om virusets förmåga att skada oss eller att jag ändrade mitt beteende så väldigt mycket.  Vi slutade efter hand att desinficera maten. Jag började gå i mataffären igen, med munskydd naturligtvis. Men det kanske var något rent psykologiskt. Den paniska rädslan för viruset blev ersatt av andra starka känslor - först kriskänslan när eldarna brann runt om oss, helikoptrarna cirklade i luften och tårgasen hängde i luften och sen en annan, mer positiv känsla, när jag såg samhällets gensvar till krisen. Viljan att hjälpa, bygga upp. Samarbeta och läka. 

Så kom sommaren. Här avslutar jag del 1 av krönikan innan den blir för lång. 

Del 2 kommer snart! 

Gott nytt år, alla vänner! Nu börjar vi ett nytt äventyr och tar första stegen på vägen in i det nya året som säkert också blir händelserikt! 

Mat och böcker - julen 2020

Den här julen har vi haft fullt fokus på två aktiviteter: att äta och att läsa. Det var ju ungefär det man kunde göra eftersom vi inte kunde resa och träffa familjen och eftersom det mesta har stängt ned igen här i Kalifornien pga. Covid. Några promenader och en del yoga har jag i och för sig hunnit med också. 

På julafton åt vi snow crablegs med smält smör, färska ostron med rödlök och äppelcidervinäger, varmrökt lax, räkor och Jansson med syndiga mängder smör och grädde som jag hade lagat kvällen innan, Till det drack vi prosecco och till efterrätt fick vi tyska marsipankakor - Mandelhörnchen - och tiramisú. 

Mina mandelhörnchen - marsipan, penslade med äggvita, och med mandel och choklad

S.s familj har som tradition att äta italiensk mat på juldagen så det gjorde vi också. Han hade varit i Little Italy och handlat allt gott han såg - marinerade små bläckfiskar, oliver, färsk gnocchi, clam-sauce, annan pasta, kronärtskockshjärtan i olja. Till efterrätt åt vi mera tiramisú och italienska kakor, bl.a. pizzelle. Julklapparna öppnade vi på juldagsmorgonen enligt den amerikanska traditionen. Jag fick bl.a. en ny märkeskaffebryggare (vår gamla var den billigaste modellen från Walmart). 

Annars har jag plöjt böcker. Jag har läst ut min Tarotbok. Jag läste Elena Ferrantes De vuxnas lögnaktiga liv,  Alison Stines Road out of Winter och Yaa Gyasis Transcendent Kingdom. Av de tre var Yaa Gyasi överlägset bäst! Transcendent Kingdom handlar om en tjej som är andra generations-invandrare från Ghana och växer upp i den djupa Södern med sin mamma och bror. Hon blir så småningom hjärnforskare och studerar vid Harvard och Stanford - hennes forskningsprojekt är att försöka förstå beroende. Hennes bror blev heroin- och pillermissbrukare när hon är ung. Boken är en slags dialog mellan hennes vetenskapliga världsbild som vuxen, upplevelserna av missbruket som barn och mammans intensivt religiösa ghaniska föreställningsvärld.

Ferrantes bok var okej men inte lika bra som hennes neapolitanska romanserie. Den hade ungefär samma teman: klassresan, livet i Neapel, att vara ung, upptäcka ens sexualitet och intellekt. Stines roman är en dystopisk ungdomsbok. Den är förlagd till Appalacherna och handlar om en värld där årstiderna plötsligt tar slut och vintern stannar kvar. Huvudpersonen, en beslutssam tjej som lever på att odla marijuana, bestämmer sig för att lämna sitt hem i södra Ohio någonstans och ta sig till Kalifornien där hennes mamma och mammans nya man befinner sig. Boken handlar om den resan. 

Jag har fortfarande en stor hög kvar att läsa så det är tur att jag inte har några planer under mellandagarna. Nästa i högen är Fatima Brenners Ett jävla solsken om undercover-reportern Ester Blenda Nordström. Sen The Mountains Sing av Nguyen Phan Que. En av mina bästa böcker 2020 var ju Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. S. försäkrar mig att Nguyen Phan Que är lika fantastisk så detta kanske blir året då Vietnam-berättelserna hamnar i förgrunden. Sen köpte jag Olga Tokarczuks Kör plogen över de dödas ben för 2 dollar på Kindle. Sen är det slut på romanerna och troligtvis på min ledighet också! Jag har ytterligare ett par jobb-böcker också men tar en paus från jobbet och ägnar mig åt skönlitteraturen just nu iallafall! 

God fortsättning - hoppas ni har fina, lugna och tankfulla mellandagar! 

 

God Jul och Gott Nytt År!

 Betygen är inlämnade. Tog en långpromenad över berget  och lyssnade på podd och musik. Jag har städat hjälpligt här hemma, gjort gravlax, köpt en massa godsaker till julaftonsmiddagen, gjort tyska julkakor och nu sitter jag med mitt te och skriver ett par julhälsningar till familjen i Sverige. Imorgon tänkte vi ta en picknick på stranden, sen komma hem och äta skaldjursbuffé (har ostron, krabba, räkor och varmrökt lax) till middag. På juldagen - S.s firande - blir det italiensk mat och italienska kakor.

Ha en fin jul hörrni så ses vi på andra sidan! 

Sommarjobb jag minns

1. En gång arbetade jag som sällskapsdam åt en gammal aristokratisk dam med ett mycket berömt familjenamn. Jag var sjutton år. Hon bodde på en sommarstuga utanför min hemstad och hennes familj ville inte att hon skulle vara ensam i huset hela sommaren så hon annonserade efter hjälp i lokaltidningen. Sommarstugan var i själva verket ett gammalt arrendetorp till en av herrgårdarna i trakten. En magisk plats. För att komma dit körde man genom en mörk skog av lärkträd som öppnade sig mot en glänta där syrener och stora hallonbuskage kröp över gråberget framför torpet. Torpet självt var från 1700-talet. Väggarna där var täckta av bokhyllor fyllda med böcker - hennes framlidne man hade varit historiker. I den miljön levde hon sin sommardröm. Vi hämtade färsk mjölk med gräddig yta hos grannen om morgnarna, tog promenader och skötte trädgården. Hon dikterade sina memoirer som jag skrev ner. Vi lyssnade på klassisk musik och hon försökte minnas vem kompositörerna var till styckena vi hörde. Men ju längre jag stannade desto mindre idylliskt kändes det hela. Torpet var fullt med spöken, hjärnspöken och demoner. Min arbetsgivare pendlade våldsamt i humöret och hälsan och var dessutom svår hypokondriker. Mina sjuttonåriga nerver och min diplomatiska förmåga sattes på hårda prov. I slutet av vistelsen blev jag utslängd, en vecka tidigare än planerat. Hon hade en plan att få sin son med familj att stanna hos henne där på sommarboendet. Argumentet hon ville använda var att hon ju inte kunde vara alldeles ensam där. Jag for hem, förvirrad och omtumlad men djupt påverkad av hela upplevelsen. Det tog mig lång tid att få rätsida på den sommaren.

2. En annan sommar organiserade jag ett arkiv på länsstyrelsen i min hemstad. Arkivets innehåll skulle överlämnas till riksarkivet men det var i sånt kaotiskt tillstånd att de tyckte det behövde städas upp först. Han som länge varit ansvarig för det här arkivet men nu avlidit var periodare. Man såg i arkivlängorna när hans drickande blivit värre för då blev kaoset också större. Sen kom det ett par hyllmeter då allt var iordning och sen började systemet rasa samman igen. Jag fick höra att när han fortfarande arbetade där brukade han dessutom gömma reservsprit och tomflaskor mellan hängmapparna. För att öka kuslighetsfaktorn låg arkivet nere i ett av länsstyrelsens gamla skyddsrum. Det hade mycket damm, tjocka betongväggar, höga trösklar och en tredubbel ståldörr med en stor ratt som gnisslade när man vred den. Där hade den här arkivarien alltså suttit och supit och ordnat papper i 30, 40 år. Tur att jag inte har något emot att vara ensam - och inte var rädd för spöken. Iallafall inte arkivspöken.

3. I Tyskland var jag hushållshjälp och barnvakt (au pair) i en bayersk by sommaren -94 för att bättra på min tyska. Det var som att leva i Bullerbyn. Jag och tvååringen jag såg efter tog promenader med skrindan till körsbärsträdgården på utkanten, plockade körsbär och åt lika många som vi plockade. Alla grönsakerna kom från min arbetsgivares köksträdgård. Brödet var hembakat eller från bageriet om hörnet. Köttet från den egna produktionen - de hade grisar. Slaktaren kom till huset. Jag och tvååringen satt i köket med fingrarna intryckta i öronen för att slippa höra grisen skrika. Korven gjordes på gårdsplanen. När de var klara, när de kokade köttresterna i en stor gryta i källaren, stod vi allihopa därnere och åt dem från trätallrikar med bara lite salt på. Det färskaste kött jag nånsin ätit. Jag extraknäckade på hotellet i byn också. Ägaren - Doris - var bara några år äldre än mig. Skalade potatis och bäddade sängar för att tjäna en slant som vi sen gick ut för om kvällarna. Jag hade inte lärt mig dricka öl än - drack cola och rom och sen smakade jag körsbärslikören som den trakten var berömd för. Det enda problemet med det här jobbet var att jag upptäckte på plats att de inte alls talade högtyska utan en bred dialektal "fränkisch." Jag minns att jag satt vid köksbordet den första kvällen och tänkte "dom har lurat mig! Det här är inte tyska." Som tur var kunde de byta till högtyska när det behövdes, alla utom farfarn i familjen. Honom lärde jag mig aldrig förstå.

Jag har haft fler intressanta jobb men de får jag berätta om en annan gång. Vad är era mest intressanta jobb eller sommarjobb?

 I nutiden plöjer jag vidare genom mina uppsatser. Det går framåt, men långsamt, långsamt . . .  idag tog vi en time-out och åkte till stranden. Jag tog ett midvinterdopp. Imorgon är det Vintersolstånd! Sen vänder vi mot ljuset igen hörrni.

Julljus på hus och funderingar

Jag ville skriva något juligt egentligen men jag vet inte om jag är på humör. Jag har fortfarande högar kvar att rätta. De studerande har föralldel varit allmänt duktiga, speciellt med tanke på att de kämpat med att studera hemifrån, med osäkerhet och stängda bibliotek. Det är bara så tråkigt att läsa uppsats efter uppsats i dagar. I skrivandets stund har jag sju 30-sidorsuppsatser, sju 15-sidorsuppsatser, 43 tentor och 43 korta film/bokrapporter kvar att rätta. Sen addera ihop resultaten. Jag hoppas bli klar innan julafton . . . så, ja, glad fredag till mig! 

Istället undviker jag att rätta så länge det går, med funderingar, annat jobbrelaterat och scrollande på sociala medier. Sydkalifornien har exakt noll% intensivvårdsplatser lediga i skrivandets stund. Samtidigt har två strip clubs i countyt fått tillstånd av en lokal domstol att hålla öppet efter att de överklagat nedstängningarna. Eftersom de här klubbarna också serverar mat öppnar det för att restaurangerna ska kunna öppna igen och flera gör det idag. Detta har utlöst ett enormt bråk på sociala medier mellan de som jobbar eller har familj som jobbar i den överbelastade sjukvården och de som äger, jobbar på eller sympatiserar med restaurangbranschen. Restaurangbranschen och serviceindustrin är enormt stora i San Diego. 

Själv lutar jag åt att sympatisera med sjukpersonalen. De går på knäna. Det har kanske att göra med min uppväxt också. Vet inte hur ni hade det men i min barndom gick vi ALDRIG ut och åt - kanske en gång om året. Vi lagade mat hemma och bjöd släkt och vänner. Så trots att jag älskar god mat och gillar att gå ut och äta så har jag aldrig kommit över känslan att det är en lyx man kan undvara. Speciellt om det handlar om liv och död. 

MEN i USA och speciellt i San Diego är det annorlunda. Många äter ute fyra, fem gånger i veckan. De har varken vana eller kunskaper om att laga god mat hemma och restaurangbesök är totalt införlivat i umgänget med vänner och familj. Många har kanske inte utrymme eller porslin heller att bjuda hem (det skulle för övrigt vara svårt för oss också just nu med tanke på vår utrymmesbrist och att mitt finporslin är i Colorado). Dessutom är en stor del av stadens ekonomi beroende av den här konsumtionen, dvs. barer, mikrobryggerier, restauranger och caféer. Turistnäringen. Samt av gym, frisörer och andra skönhetssalonger som också tvingats stänga. Nedstängningarna gör att många av de här företagarna håller på att gå i konkurs. Det finns ju inget skyddsnät för dem och deras familjer heller att tala om. Inte så konstigt att de är desperata och snabbt hoppar på chansen att öppna upp om de får! 

Så jag försöker att vara förstående mot de som vill ha öppet. Jag kan tycka att det är ett problem att ha en ekonomi som är upphängd på lyxkonsumtion - och speciellt alkoholkonsumtion - i stort men det kan ju varken restaurangägarna eller restaurangbesökarna egentligen klandras för. De försöker bara göra det bästa av situationen, göra något de är bra på och överleva på en plats där alternativen är få! Och egentligen finns det väl ganska många som skulle säga att en universitetsutbildning i humaniora också är en slags lyxkonsumtion . . .  

Som en konsekvens av den här konflikten mellan nedstängningarnas nödvändighet och småföretagarnas desperata behov att hålla öppet har vår demokratiske guvernör - Gavin Newsom - blivit hårt kritiserad. Det känns som om nästan alla nationella ledare har gjort misstag och utsatts för kritik. Newsom har ju hållit en hårdare linje på nedstängningar än många grannstater som är republikanska. Samtidigt har det väl inte precis hjälpt att han blivit påkommen med att skicka sina egna barn till en öppen privatskola samtidigt som det allmänna skolsystemet i Kalifornien håller stängt och äta på restaurang samtidigt som restaurangerna officiellt höll stängt. 

Själv tycker jag ändå i stort att han känts hyfsat proaktiv i den här krisen men, ja, jag tvivlar starkt på att han kommer få behålla guvernörsjobbet nästa gång det är val. Och den ekonomiska krisen i staten är långt ifrån över.

Till slut en påminnelse om Kalifornien som stat: det är inte bara palmer och stränder och Hollywood. Man måste komma ihåg att Kalifornien är STORT. Det har 39.5 miljoner invånare och den största ekonomin i USA på 3.2 biljarder dollar. Om det var ett eget land skulle det ha den femte största ekonomin i världen. Det odlar hälften av all USAs mat. Och sen har vi Silicon Valleys ekonomi. Kaliforniens ekonomi och politik är alltså något som påverkar andra platser också . . .

Nåja. Nu ska jag visa er julljusen det här inlägget egentligen skulle handla om. Sen ska jag återgå till mina sluttentor!

Det mest dekorerade huset i kvarteret!

Spelar julmusik utanför och har en soffa med fluffiga kuddar också

Den här busken tycker jag är mysig!

En annan trädgård en bit bort - rosor och ljus!

Luciaminnen

 En gång i tiden sjöng jag i fyra körer på en gång. Barbershopkören, skolkören, kyrkokören och musikskolans kör eller så. Dagarna runt Lucia var en enda virvelvind av framträdanden: hålla reda på var man skulle vara när. Var är glittret? Lucialinnet? Ljuset? Värma upp. Dricka te och äta skinkmackor i församlingshemmet. Skrapa bilfönster åt föräldrar som fick skjutsa i olika riktningar, huttrande i morgonfrosten. Snöfras under fötterna på kyrkgången. Mörkret i kyrkan när vi kom in. Spänningen när Lucian eller en av tärnorna svimmade under framträdandet för de hade andats in ljusröken och glömt att äta frukost i brådskan den morgonen. 

 Sångerna. Överstämman på Gläns över sjö . . . den är en slags kanon. Första versen i unison men i den andra, efter "barnen och herdarna" så plockar överstämman upp texten igen "herdar och baaarn . . . och klättrar vidare uppåt, fångar den första tonen på "strålande" och hoppar sen oktaven "STRÅÅÅ" för att komma ned och möta melodin igen. Jag lärde mig altstämman till "jul, jul" trots att jag är sopran för att kunna sjunga den med kompisar och för att jag tyckte "jul, jul" var så vacker. Helst a capella, med flera stämmor. 

Gymnasiets Lucia. Förfest med hemgjort vin som smakade rävgift och sambucashots som vi satte eld på. Krogen där jag träffade Honom som skulle bli det sista gymnasieårets stormande kärlek. Lång, blåa ögon, vågigt brunt hår. Jag kom hem klockan halv fyra, fyra på natten. Blåfrusen efter att ha hånglat i portarna långt efter krogen stängt och aldrig velat gå hem. Sen upp igen några korta timmar senare för klassens Luciaspex utanför klassföreståndarens dörr vid sexsnåret på morgonen. Sex killar, kanske fem tjejer. En del hade aldrig ens gått och lagt sig. "Natten går tunga" lät väl aldrig så kraxig som då . . . 

Tillbaka i nutid: Igår tittade jag på Luciatåget från Jukkasjärvi på SVT. Vackert - jag blev rörd till tårar precis som nästan alla andra utlandssvenskar jag vet. Sångerna. Hundskallen och utomhusljud i bakgrunden. Älskade instrumentaldelarna med cellon och sopransaxen också. Sen kände jag en slags lättnad å stjärngossarnas vägnar. Vilken tur att de fick ha snygga blå rockar och röda halsdukar. Jag känner alltid med tonårskillarna som obekvämt tornar där i bakgrunden i illa sittande särkar, med sina slokande strutar på huvudet. De sjöng bra också!

I övrigt gjorde vi en strandutflykt. Det var rejält högvatten och vi fick sitta en bit längre upp på stranden. Jag samlade stenar, fotade och tog ett ganska kallt men uppfriskande luciadopp. S. läste ut en bok. På eftermiddagen ägnade jag mig åt lite julpyssel. Jag slog in portionsrussinförpackningar i presentpapper och hängde i granen, la vackra släta stenar i min adventsstake som jag fick från syster i Sverige i veckan. Jag försökte även baka pepparkakor men det gick inte bra. Jag har ingen aning om vad som gick snett med degen men mina hjärtan är för tjocka - överjästa - och skrovliga som elefanthud. Jag får nog slänga degen och försöka med ett annat recept . . . Hursomhelst, en ganska trivsam helg. Hoppas ni hade en fin helg och har lyckats bättre med julbaket!

Glad tjej med mycket försiktiga föräldrar.

Fler program att titta på till jul och hundbekymmer

*Update* Lillhunden är helt återställd! Äter, skäller och vallar med full styrka och energi igen 😍

 Julstämningen och lugnet lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag fick klart en stor grupp uppsatser och essäer i torsdags iallafall. Sen deltog jag i två något komplicerade möten på fredagen. De var inte direkt problematiska men iallafall ett av dem gnisslade en smula. Det får min empatiska (HSP) sida att gå i spinn och börja problemlösa. Fortfarande minst fem grejer på att göra-listan och sen kommer ju sluttentorna in nästa vecka också. 

Men det som får mig att sitta här vaken klockan halv tre på natten är inget av det ovanstående utan att Lillhunden varit sjuk i ett dygn. Han har kräkts och inte fått behålla maten. Jag försökte med kokt ris runt lunchtid igår men det gick inte heller. Nu vid midnatt var vi uppe för hans mage kurrade så högt att vi vaknade. Testade avkok på havregrynsgröt i det läget (helt enkelt havregrynsgröt blandat med vatten till en sörja). Han ville bara ha några skedar men det fick iallafall magen att tystna. Två och en halv timmar senare har han fortfarande fått behålla det så vi får hoppas att det värsta är över nu. Han har alltid haft en rejält känslig mage men det har varit ganska lugnt det senaste året. Jag oroar mig ändå för numer är han ju en 12-årig farbror och jag får för mig att varje liten krämpa är något stort och allvarligt fel. Storhunden hade väldigt svåra magproblem mot slutet så det är väl de minnena som spökar också. Med henne var vi uppe många nätter. 

Nåja. Som tur är har jag inget överhängande att göra imorgon. Undervisar yoga i parken på morgonen, sen blir det nog ordentligt med vila resten av dagen. Min syster skickade en adventsljusstake som kom i veckan så på söndag kan jag också tända tredje ljuset . . . om bara mina ljus från Amazon kommer i tid då . . . 

Tipsar om en mysig/stämningsfull svensk sändning till för den som vill ta en paus: Jonna Jintons youtube-video om isens sång. Jonna Jintons youtube-kanal överhuvudtaget föralldel men just den här var årstids- och adventsrelaterad. Sen har hon ju dessutom spelat in vackra Lucia-videor tidigare år. Om man inte tycker om SVT:s officiella varianter kan man titta på dem istället. 

 

Såg ni Susannes skafferis första adventssändning?

Som ni väl redan förstått så är det lite si och så med adventsstämningen och julmyset på den här kanten mellan strålande solsken, rosor och palmer å ena sidan, terminsslutspurt å andra och Covid och julpyntsbrist å den tredje. Men här är något som gav mig riktig julstämning: SVT:s långsändning på första advent av Susannes Skafferi med Underbara Clara. 

Gud. Så. Mysigt! Det kändes precis som att sitta i ett ombonat kök med ett par tjejkompisar och riktigt grotta ner sig i julmys - mat och pyssel! Kändes fint att det var fyra timmar långt - långsamtittande. Bra tips också, som hur man gör vegetariska köttbullar som blir goda och att man kan ha citron eller vit choklad som smakkombo med saffransbröd. 

Så om ni inte har sett den sändningen än så rekommenderar jag den varmt! Och är nog lite avundsjuk att ni har allt myset kvar . . . den ligger fortfarande uppe här på SVT och kan ses i utlandet också! Ett hett jultips från mig.

 

Julgranar och friterade Oreos

 I slutet av förra veckan kom vi iväg för att köpa julgran. 

En gång i tiden var jag benhård på att granen inte skulle tas in och kläs förrän dan före dopparedan. Så gjorde vi i mitt barndomshem. Den 23e lagade vi all julmat och klädde granen. På kvällen hade vi lill-jul med provsmakning. Sen gick vi promenad i området och tittade på alla andras granar. 

Den traditionen är svårt att hålla sig till i USA eftersom granarna faktiskt är nästan slut när man kommer så nära jul. På senare år har granen alltså kommit upp lite tidigare, i mitten av månaden ungefär. Ibland har jag lite svårt att komma till med både julpynt och -pyssel för det här är också den mest intensiva perioden på min termin med uppsatser och sluttentor som ska rättas. Men det här året - pandemiåret 2020 - följde vi trenden (där alla verkar dekorera tidigare än vanligt) och kom iväg på julgransinköp redan den 3e december. 

 Vi åkte till det närmsta julgransstället enligt google maps. Det hette konstigt nog Chicken Charlie's. Det visade sig att det faktiskt är en snabbmatsrestaurang specialiserad på friterade grejer som dessutom säljer julgranar vid sidan av. Förutom att vi fick tag i en liten gran så fick vi även en portion friterade Oreos på köpet. 

Här måste jag göra en liten avstickare och prata om friterad mat, en stor amerikansk tradition. Donuts är en söndagstradition - räknas som frukostmat för många. Speciellt företag brukar servera dem och muffins med kaffe om de bjuder på frukost på jobbet. Friterad kyckling är en annan stor grej. Kentucky  Fried Chicken till exempel. I den amerikanska södern är det ännu vanligare med friterat - allt kan friteras! Fisk, räkor, ostron, hummer. Varmkorv (såkallade corn dogs). Ibland köper folk enorma oljekokare och friterar till och med kalkonen vid Thanksgiving.

Själv tycker jag generellt inte om friterad mat. Numer blir jag snabbt lite illamående av för mycket friterat. Det finns lite undantag. En riktigt färsk donut med bara lite socker på är okej - ingen glasyr och absolut ingen fyllning. "Funnelcakes" som man kan köpa på marknader och tivoli kan också vara goda. Samma koncept. Nyfriterade, varma, frasiga och med rätt lite socker - i det fallet ofta florsocker. Bägge i små mängder. Sen gillar jag små friterade bläckfiskar som man kan få på italienska restauranger med en dippsås. Möjligen lagos och puri (indiskt friterat bröd). Och det är allt. 

Men Oreosarna var ju som sagt med på köpet. Eftersom hela expeditionen kändes så väldigt kalifornisk - de hade dessutom färgade julgranar (sprayfärgade med "snöspray") - kom jag på tanken att spela in ett "upplevelsereportage" om alltihop. I det ingick förstås att provsmaka Oreosarna.

Det visar sig att friterade Oreos - som doppats i frityrsmet, friterats, pudrats med florsocker och sen toppats med Hersheys chokladsirap smakar ännu värre än man kunde tro! Klarade bara en tugga innan jag fick ge upp. S. skrattade tills han tappade andan. Jag la upp mitt "reportage" på instagram stories. Förhoppningsvis tyckte någon annan än vi också att det var kul. Att få skratta tills man tappar andan känns som om det behövs just nu...

Julgranen är nu uppe, med ljus men utan prydnader. De måste fortfarande tillverkas eftersom mina egna julgransprydnader ligger i förrådet i Colorado. Men ett "naket träd" är rätt fint det med under tiden!

 Hur är er relation till friterad mat? Oavsett om ni har sån som ni gillar eller inte avråder jag er starkt från att prova friterade Oreos om ni någonsin stöter på dem!

Friterade Oreos - de såg läskigare ut i verkligheten...

Chicken Charlie´s har mycket annat friterat också

Fler färgvarianter på julgranar.

Vi köpte en hederlig grön variant. I förgrunden ett stort mystiskt paket som anlände häromdan.

Covid, kaffe och såpa . . .

 "Hur är det med er idag?" frågar jag mina studerande på Zoom när vi loggat in oss för föreläsningen.

Tystnad...

"Hela min familj har Covid" säger någon. "Jag har inte testat mig än men vi är i karantän nu. Min pappa är ganska sjuk . . . " 

Det här upprepas ett par gånger under veckan. Enligt tidningarna - eller statens Covid-19 Dashboard - har Kalifornien 20,750 bekräftade fall idag. Och det står rätt klart att det spridits när folk firat Thanksgiving med en större grupp familjemedlemmar, iallafall om jag ska tro mina studerande. Samtidigt läser jag i New York Times att Kalifornien har ett av de lägsta numren sjukhussängar per capita bland staterna så det blir svårare och svårare för de sjuka att få vård. Jag tänker för mig själv att jag inte kommer umgås med någon alls i person innan jul. Och helst inte bli sjuk på andra sätt heller. Jag vet inte om den här situationen även betyder att det är brist på sjukhussängar om man råkar bryta benet eller får någon annan sjukdom men jag misstänker att det är så.

Det blir inte speciellt svårt. Vi bor ju långt från familjen och jag har ganska få vänner i närheten just nu. Dessutom har jag som alltid så här års massvis med arbete som ska göras. Även om allt varit som vanligt hade jag inte umgåtts mycket med andra innan tentorna är inlämnade. Men det känns schockerande att vara i en situation där man faktiskt inte kan lita på att man får vård om man blir sjuk! Överhuvudtaget så är det väl en del av det riktigt svåra och traumatiska med att hantera pandemin: I nästan ett helt år har vetenskapen och sjukvården stått närapå hjälplösa inför sjukdomsförloppet. De har inte kunnat garantera att de kan hjälpa en eller rädda någon som blivit sjuk eller ens att det fanns tillräckligt med resurser för att försöka hjälpa någon som är sjuk.

Nyheterna tornar upp sig som stormmoln på horisonten i annat också. Den andra vågens effekter. En hotande recession. Om de inte får till ett stimuluspaket å det snaraste. När jag drar tarotkort får jag oftare än inte upp "döden" och "tornet." S.s favorityogastudio i Colorado annonserar att de stänger för gott. Mitt favoritkonditori i min hemstad. Avslut och förändringar. 

Jag stänger ned nyhetssidorna och undviker korten. Fyller två maskiner med tvätt och griper mig an badrummet. En timme senare luktar huset såpa och nybryggt kaffe och rena lakan ligger på sängen. I vardagsrumsfönstret lyser mina ljusslinga - den enda julprydnad jag hunnit med att fixa. Jag tänker att det räcker för ögonblicket. Det är bara att andas och rida ut stormen. Kaffe, en enstaka ljusslinga och pine sol hjälper . . .

Mina fönsterdekorationer - Lord Ganesha som skydd och ljusslingan

Den ludna ägget (eller stenen) är en present från en vän som gör dessa

Charles Mackesy är som alltid mycket klok....