Julgranen - en blandning av glädje och sorg...

Igår köpte och klädde jag granen. Andra advent känns alldeles lagom för det numera för mig. Jag vet att många som gått igenom förluster och skilsmässor struntar i att dekorera för det gör för ont eller blir ändå inte samma sak och förstår hur de tänker. Men jag älskar min gran - blir lycklig av att vakna och se den i vardagsrummet eller sitta med en glögg eller kopp te på kvällen vid den och tänka lite. Varva ner. Själv tänkte jag skippa granen den första julen (2022) efter separationen eftersom jag skulle åka till Colorado. Men resan blev nställd och jag kände plötsligt att jag verkligen inte ville vara utan julgran - så köpte en ganska liten gran ett par dagar före jul. Och på den vägen är det...

Min pappa däremot slutade med gran när mamma gick bort. Han tyckte det var onödigt när det bara var han och min syster i huset. De åkte oftast till släkten för julfirande hursomhelst. Så igår när jag försiktigt packade upp de gamla julgransprydnaderna - systern har fortfarande ingen gran - hade de inte varit framtagna sen julen 2017, den sista julen då mamma fortfarande levde. Hushållspappret de låg inlindade i luktade som hemma i Nyköping. Jag kan inte beskriva lukten men skulle känna igen den vartsomhelst. Den luktar hemma och barndom.

Lite vemodigt är det ändå att klä granen själv. Alla minnen kommer tillbaka. Hemma i Nyköping klädde vi inte granen förrän dagen före julafton. Då var allt färdigt och julfriden hade inställt sig. Då spelade vi julmusik, drack glögg, tände ljusen i änglaspelet och klädde granen som pappa hade burit in. Mamma ville alltid ha mindre julpynt i den - smakfullt och enkelt helst - men jag tyckte att ju mer som kom upp desto bättre. Allt vi hade skulle hängas! 

Senare klädde jag den tillsammans med min man och svärmor medan hundarna snodde runt fötterna. Förra julen hade jag fortfarande sällskap av Lillhunden.  Nu hör allt detta till mina tidigare liv. Jag vet inte vad mitt ex och min svärmor gör i år. Lillhunden sover i jorden i hörnet av tomten vid min sommarstuga. Mamma och pappa i en minneslund i Nyköping. Jag trampar ingen på svansen och kan bestämma helt själv hur många julgransprydnader som ska upp. Det skär lite i hjärtat...

Så julgranen får bli ett sätt att minnas jularna som gått och de jag älskat, som varit min familj. Liven jag levt hittills. Jag ställde fram Lillhundens "juldinosaurie" (en leksak) tillsammans med tomtenissen som jag fick av farmor min första jul. Hängde mammas och mormors gamla glasfåglar och pumlor tillsammans med mina nyare prydnader. Systerns papperstomte som hon gav oss första julen vi bodde i Tennessee (2005) hänger också där. Och änglahjärtat som svärmor specialbeställde till minne av storhunden - som dog samma år som mamma. Till och med mitt ex fick komma med på ett hörn - jag hängde upp grinchen - som vi brukade skämta var den enda julfigur han gillade - i granen.

Mamma (som inte hade mycket till övers för amerikanska granar med mångfärgade ljus heller) hade nog tyckt om min gran i år! Jag bytte ut de färgade mot varmvita ljus. Färgskalan går mest i rött, guld och vitt nu. Själv tycker jag den är väldigt vacker. Men jag hade plötsligt lite svårt att köpa trädet igår av en annan orsak: jag mindes H C Andersens lilla julsaga om granen. Började undra vad mitt trevliga, spretiga träd egentligen tyckte om att huggas och åka till Kalifornien - långt hemifrån. Få se palmer - prydas och stråla en kort tid - för att sedan hamna på tippen om ett par veckor. Det nöp till i hjärtat igen. Sorg, vemod och glädje blandat.  

Men det är en annan historia för en annan dag...

Dagen med extra glitter

Hans ögon betraktar mig. Bruna, intelligenta, uppmärksamma. Han utstrålar en trygghet. Verkar inte ha behov av att hävda sig - känner sig inte hotad. Det är väldigt skönt. Det syns att han gillar det han ser. Jag har nog inte bestämt mig än. Det här är bara en första dejt, kaffe och en promenad på stranden. Men ögonen och leendet gillar jag iallafall. Energin. Och kanske ännu mer känslan av att vara sedd. Uppskattad. Vi har chattat i en vecka och hans intresse har hållit i sig. Stadigt. Humor, inga konstigheter. Allt flyter. 

Och nu är det morgonljus över stranden och min latte är smaksatt med kardemumma. Vi går sida vid sida ner till stranden och sätter oss och tittar ut över vattnet. Det är inte många där - lite för tidigt och kallt. Vi pratar men inte om nåt speciellt. Skrattar mycket. Allt verkar glittra. När vi skiljs håller han händerna lite extra länge på mina höfter och undrar när vi kan ses igen. Snart, säger jag.

Sen drar jag på kaffeträff med ett gäng på Liberty Station, sitter i eftermiddagssolen och känner att glittret har följt med mig dit också. Samtalen flyter. Skrattet kommer lätt. Kaffet är gott där med. Avokadotoast på surdegsbröd.

Och kanske är det bara ett ögonblick, en blipp i tiden, när mörkret kryper närmre och vintern är på väg. Nästa dag är det mulet. Varken jag eller himlen glittrar längre. Och jag har en hög med uppsatser som ska rättas. Email att besvara. Tvätt. Matlådor. Föreläsning att förbereda. Långa att göra-listor. Orosmoln. Och jag vet inte om vi passar ihop. Om det blir nåt. Om timingen är rätt. Men är ändå tacksam för en novembermorgon vid havet med extra glitter.

Mössen

Klockan är tre på morgonen och jag kan inte sova. Jag är i Georgia, helgen efter valet, för att hälsa på gamla vänner – min värdpappa från mitt år som utbytesstudent på det tidiga 1990-talet och hans nya fru. Numera pensionärer. Det var det året som utbytesstudent som fick mig att vilja studera i USA, att komma tillbaka. Jag tycker fortfarande enormt mycket om min värdpappa. Trots att vi knappt setts på snart tjugo år, bara ringt eller sms:at varandra ibland, är det lätt att ta upp tråden av gamla samtal som varar många timmar - precis som när jag var tjugo och han fyrtio! Han tar hand om alla som råkar komma i hans väg. Oroar sig. Pysslar. Lite nervöst lagd men ställer alltid upp och gör sitt bästa.

De bor knappa två timmar utanför Atlanta i ett område som byggts runt en konstgjord sjö på landsbygden. Området är till för mycket välbärgade människor och det märks på priserna på mat och annat. Kaffet i mataffären (Gevalia) kostar fyra dollar mer än det gör i San Diego. Men de är väldigt nöjda - visar mig stolt området. Berättar om husen och hur mycket de kostar. Allt är nybyggt, idylliskt, nästan som ett vykort, rött tegel, fönsterluckor, dekorativa fågelskrämmor i hammockarna och konstgjorda höstlöv på brevlådorna. Nästan ingen är utomhus – bara ett par personer promenerar sina hundar. Amerikanska flaggor vajar framför ett par tre hus – de firar valet.

 

Många här har båtar som de tar ut på sjön på varma dagar. Den andra stora attraktionen i området är golfbanan. Medlemskapet kostar 200 dollar i månaden (aktivitetsklubben 120 - det ger tillträde till poolen och lunchklubben där man kan äta en fisksmörgås och ta en drink). På gymmet står Fox news på och maskinerna är sprillans nya. Här märks världen utanför knappast alls. Om man har gäster måste man ringa till entrén och lämna deras namn så de blir insläppta. Paradiset enligt min värdpappa. Enda problemet är att alla här är republikaner – han och hans fru samt ett annat par är de enda två demokraterna i området och det känner de starkt just den här helgen.

 

Runt omkring ligger skogen. Höstfärgerna har mörknat från gult och orange till mörkare rostfärgade toner. Jag älskar den här röda lerjorden som är typisk för Georgia – den påminner mig om när jag var sjutton och kom till den här delen av USA för första gången, träffade familjen och lärde mig köra traktor. Delar av familjen kommer på besök. Jag tänker på alla de gånger jag satt med dem på verandan till deras gamla hus, drack iste och pratade. Deras släpiga dialekt. Hur de välkomnade mig – det kändes som att höra till.

 

Men nu är det natt och jag oroar mig mer och mer för mössen. De dök upp i min lägenhet för några veckor sen – eller det var i alla fall då jag märkte dem. Lite bajs bakom soptunnan i köket. Knaprande ljud från köket om kvällen. Ett stycke hushållspapper som hade släpats ut från soporna och blivit söndertuggat. När jag märkte dem städade jag ur skåpen, droppade i mintolja (för jag har läst att möss inte gillar det) och satte ett par elektriska råttfällor. Väntade nervöst på att de skulle gå i fällorna men fångade bara ett par stora röda kackerlackor där. Funderade på om det kanske handlade om råttor (som är för stora för att gå i musfällorna). Mätte bajset (ja, det var på den nivån…) och kom fram till att det var nog för litet för att vara råttbajs….

 

Jag trodde att de hade gett upp men nån vecka senare upptäckte jag att de varit uppe på kylskåpet och gått i müslipaketet, bajsat och skitat ner där också. Slängde müslin och städade ännu mer. De hade bitit hål i mina två vattenflaskor också. Jag skaffade fler burkar till torrmaten. Jag hoppades fortfarande att de skulle ge slaget förlorat och flytta ut. Jag hade också lite för mycket med jobbet för att ta tag i problemet på allvar.

 

I stället förklarade mössen krig. De utökade sitt territorium, gnagde igenom min fina, randiga badväska på jakt efter en påse nötter som låg i den. Och på morgonen när jag skulle resa hade de gnagt sönder en annan tygpåse och hittat ett äpple som de halvvägs åt upp. Jag slängde äpplet och påsen och la all mat som verkade intressant för mössen i kylskåpet men var tvungen att sticka för att hinna till flyget. Nu är jag klarvaken och kan inte sluta tänka på dem. Undrar vad de förstör precis just nu. Undrar vad jag kommer komma hem till. Jag tänker på mat, krukväxter, pappersvaror och annat de kan förstöra. Bajsa ner. Bli fler och fler. Äcklad. Känner plötsligt att jag inte längre har en trygg plats att komma hem till.

 

Nästa dag, med en lätt huvudvärk av att bara sovit ett par timmar, ringer jag hyresvärden. De tar in ett företag som bekämpar ohyra. Går in med huvudnyckeln. Ringer tillbaka efter ett tag. Nu finns det en plan – blockera hålen under slasken som de kommer in igenom, sätta fällor som först är tomma, sen ska förses med bete. De har lovat att få bukt med problemet. Lugnat mig. Men jag känner mig fortfarande nervös för att komma tillbaka. Hemlös…

I väntan på...

 Tiden rinner iväg. Jag säger och tänker det ofta. Den passerar förbi i stormfart. Utan att man riktigt förstår vad som hänt har en sommar gått, en månad, en höst, ett år, fem år. Ibland tänker jag att det beror på att jag själv blir äldre. När man var sju år gammal var ju ett år en ren evighet i förhållande till ens totala livslängd. Nu däremot är det bara ett fragment av all tid som passerat. 

Andra gånger tror jag att det har med sociala medier att göra. Innan dem behövde man bara hänga med i sin egen tidsräkning. Jag satt på mitt rum, i vardagsrummet, i trädgården. Drömde, läste om samma böcker fyra gånger, pysslade, gick till skolan, gick hem, tog promenader med grannens hund, läste lite mer, cyklade till stan, cyklade hem. Nu håller jag delvis ett öga på bekanta och vänner i flera världsdelar, delvis också omedelbara och pågående nyhetsutvecklingar i samma världsdelar. Dessutom går otroligt mycket tid - flera timmar om dagen - till att bara titta igenom olika delar av telefonen. Man förlorar mycket tid på det sättet.

Samtidigt känns livet just nu märkligt jämnt och flytande - om än med mörka undertoner. Jag sätter gränser och undviker drama. Gör helt enkelt inte sånt som inte känns rätt. Jämfört med tidigare år är det färre toppar och dalar, färre känslostormar. Jag går hem tidigt från fester och avslutar konversationer när det känns som jag inte har nåt mer att tillägga. Alla samtal blir kortare... 

Jag försöker inte upprätthålla kontakter med de i mitt sociala nätverk som verkar ha för mycket om sig för att hinna utan låter det vara. Ändå är jag sysselsatt. I torsdags hookah lounge med ett gäng (tobak med äppelsmak är gott - jag har aldrig varit sugen på att röka cigaretter men skulle kunna ta till mig vattenpipa om det inte var såpass giftigt); i fredags skräckfilmskväll pga Halloween. Idag en online-tarotgrupp på morgonen och en yogagrej på kvällen. Nästa fredag operan med en bekant. La Boheme.

Men sen är det mörkret i världen runt omkring. Vi väntar på valet - resultatet och konsekvenserna. Jag förtidsröstade förra veckan men Kalifornien är ingen vågmästarstat så min röst gör varken till eller ifrån. Den växande krisen i Mellanöstern - Israel som bombar Iran (enligt DN en återhållsam och strategisk reaktion - ingen orsak att oroa sig alls. Det känns som en förskjutning av våra perspektiv om normaliteten i att argumentera så men om det innebär mindre oro så...). Klimatet. En bekant från Orlando skrev imorse att hon fortfarande saknade elektricitet hemma efter orkanerna. Samtidigt luras folk att tro att federala instanser kommer försöka kräva tillbaka pengar om man tar emot kompensation eller att man behöver ge upp sina egendomar. Detsamma händer i North Carolina.

 Lever vi i stormens öga? Vad är det vi väntar på? Vad händer härnäst? Kommer tiden någonsin sakta farten igen?

I gränslandet

Jag går längsmed grusvägen vid halvåttatiden på kvällen. Solen har just gått ner och det skymmer. Skuggorna från bergen tornar upp sig runt omkring mig. Plötsligt ser jag framlyktorna på en bil som kommer uppför vägen. Den kör lite för fort - kommer inte se mig i tid - och det finns ingen vägren här så jag kliver försiktigt ut i det långa gräset och väntar på att han ska passera. Jag är lite överraskad - detta är en privat egendom och det brukar aldrig vara nån som kör åt det här hållet.

Bilen - en liten pickuptruck - stannar jämsides med mig och jag ser den gröna loggan från Customs and Border Protection - gränspolisen. Mannen i uniformen rullar ner rutan.

"Are you ok, ma'am?" 

Jag känner för att svara "Yes, I am - are you?" men det gör jag inte. Vill inte utmana ödet.

"Yes, of course, no problems, just taking a walk!" 

Han tittar tvivlande på mig men svarar okej - frågar sen om jag behöver en ficklampa. Nej, tack. Jag är bara tio minuter från huset och har dessutom mobilens ficklampa men det är fortfarande tillräckligt ljust. Vi skiljs åt. Han kör vidare och jag vänder hemåt till huset. 

Men mötet stannar kvar i tankarna efteråt. En stark känsla att han tyckte jag var på "fel" plats - en ensam kvinna borde inte vara en landsväg i bergen efter solen gått ner. Samtidigt min egna känsla att det var han som var på fel plats, inne på privat egendom. Att han körde för fort. Att han var ett hot.

Att befinna sig i ett gränsland -  precis som alla andra "mellanlägen" (inklusive att vara invandrare) - är att alltid vara litegrann på fel plats. Staten och ofta också samhället är mycket misstänksam mot allt och alla som inte passar in i den vanliga ordningen. Det skulle förstås vara ännu värre om jag dessutom hade "fel" hudfärg. Den här gränsen är dessutom ett slagträ i den politiska debatten och det gör bevakningen hårdare.

Samtidigt älskar jag att befinna mig här, på gränsen. På gränsen till vad? En plats där inget har hänt men allt är möjligt. Andetaget innan språnget. Förändringar - förvandlingar - förväntningar. Drömmar. Men inte riktigt än. Jag stannar här en stund till...

Om delade minnen och tiden som går

 Mitt ex skrev. En gemensam vän har gått bort och han ville dela nyheten. Jag tror att han som jag känner att det är stora sjok av liv och människor vi mött som vi egentligen bara delar med varandra. Vad gör man med minnen man inte kan dela med någon?

Nu är det snart två år sen mitt äktenskap föll sönder och vi separerade. Han är fortfarande ingen jag vill dela livet med - eller ha i mitt liv. Men ilskan har nog avtagit med tiden och sorgen börjar blekna till gamla suddiga foton, tagna med en polaroidkamera. Fotoalbum som saknar mening för nästan alla utom jag och ett par få till. Inklusive honom. Så vi delar fortfarande ett förflutet med andra ord.

Igår - i en park - träffade jag en man som var mitt inne i en hätsk separation. Jag kände så väl igen den blinda ilskan. Sorgen, anklagelserna. Då när ett sms eller kort meddelande kunde få en i spinn i timmar oavsett om man svarade på det eller inte. Historierna vi upprepar för oss själva och för varandra. Reptilhjärnan på högvarv. 

Och sen en dag inser man att en del av historierna tappat sitt järngrepp om ens tankevärld.

Det är dimmigt och svalt i San Diego den här måndagsmorgonen - vilsamt! Jag har möten, rättande, en kurs och kör - vi har börjat öva på julsånger. Efter det drar jag upp till mina kompisar i bergen i två veckor. De behöver lite förstärkning eftersom många som normalt bor där är bortresta just nu. Och jag får mer tid i naturen. Tystnad, stjärnhimlar utan stadsljus. Kaniner och gamar.

Drömmar om mitt hus också. Undrar om det går att bygga nån slags pagoda eller lusthus - eller i minsta fall ett trädäck med en möbel - ute vid jätteblocket norr om huset. Ett slags rum för meditation och reflektion. Hänga upp lite led-lampor. Klippa bort ormbunkarna så att blåbären och ljungen får lite mer utrymme att växa. Anlägga ett par stigar dit. Det är inte det första projektet jag behöver ta tag i men ett av de mer kreativa och roliga. När sommaren kommer igen.

Miss Li, Carola och våren 1983

 

Jag hörde Miss Lis sång "Småstadsdrömmar" idag och ett minne flöt förb. Jag mindes den där våren eller vårvintern när Carola var 16 och drabbade oss med "Främling," det som Miss Li sjunger om i sin sång.

Själv var jag sju och ett halvt. Vi hade flyttat från en villa och in i en lägenhet i Oxelösund - hyreslägenheter på Ramdalshöjden som jag inte är helt säker på finns kvar idag. 

Pappa hade börjat pendla till Oslo och det fanns planer på att vi skulle flytta dit men först behövde de hitta boende - Oslo var dyrt - och mamma behövde söka jobb. I sluttampen blev det så att pappa kom tillbaka till Sverige och vi flyttade till grannstaden istället. 

Men nu bodde vi alltså i hyreslägenhet. Det var en tre- eller fyrarummare och den hade linoleummattor på golven - jag minns hur det kändes att tassa över de där mattorna om natten på väg till mammas och pappas sovrum. Den hade en balkong som var heltäckande mot innergården. De andra barnen - som var modigare än jag - klättrade över balkongräckena intill varandra. Det var rätt smutsigt när vi flyttade in och mamma klagade hos hyresvärden.

Och Carola sjöng "Främling" i en gul overall och det var nog första gången jag faktiskt hörde en sång. Vi lyssnade på den  igen och igen. Granntjejen hade kassetten och jag var över till hennes lägenhet och lyssnade och mimade till den. Och det var vårvinter, sen vår, och sen flyttade vi därifrån, till Nyköping och huset där mina föräldrar - senare min pappa - bodde till de gick bort. 

Men som med de där madeleinekakorna Proust  pratar om i På spaning efter den tid som flytt så förflyttade Miss Li mig plösligt tillbaka till den där våren då livet var lite farligt och i gungning. Linoleumgolven och de där innergårdarna där större barn sprang runt, med pappa borta och framtiden både osäker och lite spännande. Och bortsett från min syster som kanske var för liten så finns det nog ingen kvar som också minns tiden i den där lägenheten. Men Miss Li minns iallafall Carola och hur det var att mima till "Främling" med handtaget på ett hopprep i handen (bilden på Björntorpsvägen och Carola lånad från internet). :). 

Det här med huset...

Jag är nästan femtio och har för första gången i mitt liv köpt ett hus själv. Mitt i en skog. 

Den större delen av livet har jag bott i hyreslägenheter och för det mesta i storstäder. Det var jag van vid och trivdes med - det var också en kontrast jag tyckte jag behövde jämfört med den villa i en småstadsförort där jag växte upp (och vantrivdes). Stockholm, Kraków, Berlin, Boston, Knoxville, Bloomington, Worcester Mass., Köln, San Diego, Austin.  Jag och min exman köpte visserligen ett hus och senare en lägenhet tillsammans - han var drivande i bägge projekten och speciellt det tidigare ville jag egentligen inte ha men gick med på. Från mitt perspektiv var det ett fruktansvärt felköp - för stort, i fel område och det behövde omvårdnad och reparationer som vi varken hade tid eller energi att ta tag i. Efter det kändes det ännu mindre lockande att ha hus men så småningom köpte vi ju en lägenhet i Austin eftersom min man verkligen ville äga snarare än hyra sitt boende. Den bodde jag aldrig i.

Men efter kaoset de senaste åren kände jag en längtan efter tystnad, stillhet och efter nåt som bara var mitt. Långt borta från bruset av staden och mitt ganska intensiva jobb som jag klarar men som ofta kör mig i botten. Naturen. 

Så jag gjorde något väldigt otypiskt för mig - köpte en sommarstuga mitt ute i skogen! Utan att ha sett den dessutom. Och bodde där två månader i somras. Och det blev rätt fast det kändes läskigt när jag kom dit i maj och skulle rensa bråte, vara praktisk och få allt att fungera. 

Det blev en sommar av blom-, bär- och svampplockning, många koppar kaffe på verandan, promenader, bad och sup i sjön. En del rensande, en del shoppande. Skrivande. Djup sömn och klara drömmar. 

Idag har jag varit på hälsoundersökning och det verkar som det hjälper hälsan att bo i en skog. Mitt blodtryck och vilopuls var så bra att sköterskan visslade imponerat. Kolesterolvärdena likaså. 

Nu sover huset vintersomn och jag är tillbaka i San Diego med jobb, kör, socialt liv, aktiviteter - men nästa sommar...nästa sommar ses vi igen, huset <3

 

 

Lite om vårlovet

 Jag lämnade stan och åkte till kompisarna i bergen ett par dagar. Det var fint! Jag stannade längre än jag gjort på länge: nu när jag inte har hunden att tänka på (han fick inte vara med däruppe) så behöver jag inte åka hem. Åtta personer bor på centret - delar på kök och ett badrum (det finns visserligen en mulltoa och några utedass - och naturen - också). För mig som sällan har delat mitt hem med mer än en annan person och ofta bott ensam så krävs det en del anpassning. Att samsas med två eller tre andra personer om köket och att man alltid har någon omrking sig när man går upp och när man går och lägger sig. Men alla är ganska duktiga på att ge varandra utrymme när det verkar som de behöver det. Man kan sitta i trivsam tystnad i allrummet, på sin egen telefon eller läsandes en bok och det är helt okej. Men ändå mycket att relatera till. 

Men också mycket som är otroligt positivt: många kramar varje dag; fina samtal när man (och andra) är på det humöret; sällskap till måltiderna (och god, hemlagad mat, mestadels egenodlad). Och naturen - hökarna, gamarna, kaninerna. Soluppgångar och solnedgångar. Stjärnhimlar. Det var regnigt ett par dagar - perfekt för att sticka och läsa vid brasan - men sen hade vi ett par riktigt soliga och fina dagar också då jag drog mitt strå till stacken och rensade ogräs ett antal timmar.

Huset när det skymmer

Grannens kangal - hon och jag kommer överens men deras tre stora hundar vaktar och är rätt läskiga om man inte känner dem.

massvis med kaniner

Kvällspromenad i solnedgången

tramsar lite :) (jag hade just rensat ogräs i hela labyrinten)

California lilacs - hela berget var lila!

Här ser man havet och solnedgången i väster

Besök hos grannarna där jag hittade det här pianot - det har nog inte spelats på ett tag...

En nyfiken katt! Mycket pratsam också

Den här sjön torkar ut helt på sensommaren

Ja, visst gör det ont när knoppar brister...

I helgen som gick var jag på konferens i Sydstaterna, på University of North Carolina-Chapel Hill där jag var doktorand en gång i tiden. Jag har inte varit där på över 16 år - sen 2008 då jag försvarade min avhandling. Det var konstigt men fint att vandra runt på universitetsområdet och det lilla samhället som är Chapel Hill. Våren hade kommit till Södern och det var andlöst vackert, på ett sätt som det aldrig blir här där vi i stort saknar årstider. Jag hyrde bil och körde runt en del och jag bodde på ett Airbnb hos ett trevligt äldre par lite utanför samhället.

Universitetsområdet - det var vårlov så tomt och tyst

 Det blev även ett kärt återseende med ganska många gamla kollegor och vänner som jag studerade ihop med under 2000-talet - för det var fler än jag som tagit tillfället i akt och använt den här konferensen som en slags förevändning för att komma "hem." 

Fast hem och hem . . . jag kände mig inte riktigt hemma när jag gick runt. Jag hade glömt mycket - hur man tar sig från en plats till en annan, hur det såg ut på området och i olika delar av stan. Och jag känner ju inte många som är där längre - de flesta av mina handledare och professorer har gått i pension vid det här laget (vännerna som jag så småningom träffade arbetar alla på andra universitet, i USA och internationellt). Jag hör inte hemma på platsen som en gång var min uppehållsort.

Min institutionsbyggnad var sig iallafall väldigt lik. Den har helt klart inte blivit renoverad på de senaste 20 åren. Klassrummet där jag tog mina första stapplande steg som lärare (jag var teaching assistant till en professor i en stor kurs med 300 studerande) stod öppet och tomt. 

Byggnaden där min institution fanns och finns - där jag tränades i mitt ämnesområde.

Klassrummet - jag har fortfarande kvar alla anteckningar om undervisning som den professorn gav oss...

Jag minns hur nervös jag var av att leda mina första diskussioner - och det fruktansvärda ögonblicket när professorn (som var intensiv, ledande inom sitt ämnesområde och minst sagt formidabel) kom för att observera mig. En manlig studerande - som dök upp sent och inte insåg att professorn satt i klassrummet - agerade ut till den grad att hela diskussionen spårade ur fullkomligt. Jag hade en sömnlös natt när jag trodde att jag misslyckats som lärare för all framtid. Sen skrev professorn och sa att hon tyckte jag hade hanterat situationen bra. Vid nästa diskussionstillfälle dök den manlige studeranden upp med ett kort där han bad mig om ursäkt för sitt beteende - och godis till hela sektionen. 

Under konferensdagarna fick jag ett par fina timmar med min mentor som bjudit in mig. Jag träffade dessutom min isländska vän, Rósa. Hon var där ungefär samtidigt som mig - vi var i samma seminarium hösten 2001 och upplevde 9/11 tillsammans. Jag minns att vi samlades i hennes kök efter seminariet, drack vin och åt chips. Tysta och shockade. Ingen av oss ville gå hem och vara ensamma. Senare var vi - hon och jag - även på samma forskningsinstitut i Tyskland. Hon var med på mitt bröllop 2006. Nu hade jag inte sett henne på minst tio år men den tiden märktes knappt. Vi kunde ta vid där vi avslutade, som det är med gamla vänskaper ibland. 

Jag hade också en känsla av att mitt liv inte på något vis tagit ett rakt spår sen dagarna i North Carolina. Jag träffade min fd man under de där åren (han var doktorand men på ett helt annat universitet). Han var alltså med mig där då. Det slog mig att mitt liv på den tiden på många sätt kretsade kring personer och problem som inte är centrala i mitt liv här och nu. Många av de människor och saker som tar plats i mitt liv nu hade jag ännu inte träffat eller hittat då. Den plats där jag nu bor (San Diego) visste jag knappt ens vart den låg och hade aldrig besökt den - eller Kalifornien. 

Jag har förändrats på så många sätt sen jag lämnade Chapel Hill. Jag ser tillbaka på den ganska trasiga - kämpande och rädda men samtidigt glada, hoppfulla och beslutsamma - tjej som var jag under de där åren. Jag är tacksam för de sammanhang hon byggde och den grund hon hittade för livet jag lever nu. Men jag är mer tacksam för de insikter jag fått, den styrka jag hittat, knutar jag löst upp och de sår jag läkt ihop sen dess... 

Gammal vänskap rostar inte...

Weaver Street Market - en mataffär/cafė/restaurang som är ikonisk

Magnoliorna blommar

The Pit - den centrala samlingsplatsen på UNC.

kapellet som gett staden dess namn

Redbud blommar också

Tog en utflykt på landsvägarna också.

Basketsäsongen pågår just nu. Carolina Tarheels är ett av de största lagen - "Carolina blue" är den vanligaste färgen...

Huset jag delade med en annan förstaårsstuderande 2001.

Här är jag ca. 2003 (med flätor!):