Tidig morgon på stranden

 Vi kom iväg redan vid sjutiden i fredags. S. hade en lunchplan så vi behövde vara hemma igen lite tidigare än vanligt. Han tog ut hunden medan jag gjorde frukost och packade strandväskan.

Jag är glad att vi gjorde så. Stranden var lite svalare, lite tystare och lugnare. Morgondiset låg kvar över stranden. 

Efter en intensiv första vecka med nya studerande, nya kurser, ett nytt kursformat, en ny undervisningsplattform, ett par nya arbetsuppgifter, många politiska nyheter (de flesta dåliga...) så behövdes som vanligt det här andningshålet. Vi tog med kaffe, ett par smörgåsar, morgontidningen och en bok. Badade. Lite svalare än senast - större vågor - väldigt skönt! 

Här är några bilder. 

Ett äldre par i vågorna. Life goals!

Idag har jag varit med på morgonmeditation, pratat med pappa, med vännerna i Colorado och sen lagat fattiga riddare till lunch. Dessutom kom en glad överraskning på posten. För ett år eller två sen var jag på en utställning med en duktig thailändsk konstnär i Colorado. Hon hade målat 108 bilder av Buddhas ansikte som en slags meditation. Bilderna var otroligt vackra men i det läget hade jag inte speciellt mycket pengar och visste ju inte om jag skulle komma tillbaka till mitt jobb igen så jag köpte inga av dem. Nyligen skrev hon på facebook att hon ville auktionera ut sin konst eftersom hon så småningom ska flytta. Jag frågade henne då om hon fortfarande hade buddhabilderna och det hade hon. Idag kom dessa tre (en fick jag med de andra två på köpet) på posten! Jag tycker de är så vackra! 

Det kom en present på posten!

Jag får erkänna: jag blir barnsligt glad av att få oväntade presenter! Att någon är spontant generös, att någon tänker på en. Att ens man köper favoritglassen eller en blomma när han är och handlar. Att en annan vän gör en burk apelsinmarmelad och sparar åt en i flera månader tills man kommer dit och kan hämta den. Att en granne ger en tomater eller en citron eller ett par persikor från ett träd när man går förbi. När vi pratade om läsande och läsplaner för ett tag sen erbjöd sig en bloggläsare att skicka Karin Smirnoffs Jag for ner till bror. Häromdagen kom den fram och jag blev verkligen glad åt den! Ser fram emot att läsa den men det förgyllde som sagt hela dagen när den kom. Tack, Maj-Lis! 

Bonusbild - Lillhunden sprattlar med benen i luften och leker skalbagge! Det är hans sätt att skämta med oss . . . 

PS. Om någon trodde att historierna om den amerikanska postens (USPS) sammanbrott var överdrivna så kan jag meddela att det här paketet, dvs. en pocketbok tog SJU VECKOR att komma fram . . . från en del av Kalifornien till en annan . . .

Är det för privat att skriva om döden?

 En tjej på en blogg som jag följer förlorade nyligen sin mamma i cancer. Jag följde hennes historia eftersom den ju på många sätt var en parallell till det jag gick igenom med min mamma för ett par år sen. I ett av sina inlägg beskrev hon ganska detaljerat natten då hennes mamma dog. Hur det var, hur det kändes, hur hon upplevde det att se sin mamma efteråt.

Hela inlägget var väldigt kärleksfullt men hon fick en kommentar senare att en läsare tyckte att hon gått över gränsen i sin beskrivning av döden. Hon skrev till exempel om hur skärrad hon kände sig av att de inte lyckats stänga mammans mun efter döden, hur den var öppen när hon kom tillbaka in i rummet för att ta farväl.

Jag funderar på vad man "får" skriva om döden. När mamma var döende tyckte jag det var svårt att få tag i information. Veta vad man kunde förvänta sig. Jag var oförberedd på så många sätt. Delvis hade jag aldrig haft en nära familjemedlem med cancer så jag visste ingenting om "cancerresan" - vare sig hur vården och de olika skedena av den kunde eller borde se eller hur mamma skulle känna sig eller hur vi anhöriga skulle känna oss. Jag visste (efter 20 år utomlands) inte heller hur den svenska sjukvården  funkar eller vilka resurser som finns tillgängliga där. Slutligen hade jag ingen aning om hur det är att sitta/vara med en döende människa. 

Allt det här fick jag lära mig vartefter. Jag läste flera böcker om cancer, cancersjuka och cancervård. Vi lärde oss vartefter hur vårdgången för cancersjuka ser ut i Sverige och vilka resurser som finns där. Här hade jag stor hjälp av en nära vän som jobbat med specialiserad sjukvård i hemmet (dvs. vård i slutskedet) i många år och även på hospice. Mammas kontaktsköterska var förstås också en resurs men mina föräldrar var lite återhållsamma med att luta sig mot henne. En rädsla för att vara till besvär kanske. 

 Slutligen hade jag en kompis som gav mig en väldigt rak och detaljerad buddistiskt baserad bok om själva slutskedet. Den var INTE filosofisk (dvs. inte någonting om religion eller bardo eller så) utan väldigt konkret. Hur det kan se ut, hur man kan känna sig. Hur man kan hantera tiden precis innan, själva ögonblicket samt direkt efteråt. Den var till stor hjälp tyckte jag (jag var ensam i rummet med mamma i det ögonblicket).

Förr i tiden dog ju människor ofta hemma på gården. Då fanns det väl knappast någon i tonåren eller 20-årsåldern som INTE hade sett en död eller döende människa. Jag hade sett avlidna förut (mormor) men jag var över 40 innan jag faktiskt var med om dödsögonblicket. Och - det här är en spekulation - hysch-hyschet och känsligheten runt det här har nog ökat i och med att döden flyttat in på sjukhusen, hamnat i händerna på experter (jag är förstås tacksam för tillgången på sjukvårdspersonal!) och blivit "steril."

Vi lever ju i en tid där många - speciellt en generation som är 10 eller 20 år yngre än jag - delar väldigt mycket av sina liv på sociala medier. Till exempel är det ganska vanligt i bloggar och sociala mediakonton jag följer att lägga ut detaljerade förlossningsberättelser (ofta med en varning innan att "nu kommer den - hoppa om ni inte vill veta."). Dödsögonblicket har mycket gemensamt med förlossningsögonblicket - fast åt motsatta hållet. På det sättet kan man tänka sig samma sorts berättelser tillgängliga om de sista ögonblicket som de som finns om de första kanske.

 Samtidigt - och det här är min sista poäng - så kommer jag aldrig lägga ut en liknande berättelse på den här bloggen eftersom mamma som var väldigt privat hade hatat det konceptet. Jag tror inte mamma hade haft något emot om jag berättade för en vän men hon hade tyckt det var lite märkligt att någon ville höra om det. Själv tog hon in information på en strikt "need to know-basis." När hon åkte in för att föda barn på 1970-talet hade hon vare sig hört eller letat upp några som helst historier om förlossningar eller hur de gick till. Hon ställde också rätt få frågor när hon fick cancerdiagnosen. Som sagt, dela i privata samtal hade gått an men verkligen inte i en öppen anonym blogg. 

Trots allt - för min del hade det känts bra med mindre hysch-hysch och mer öppenhet runt allt det är. Jag hade gärna velat hitta berättelser och vetat hur andra kände sig och gjorde. 

Vad tycker ni? Tycker ni det är alltför privat att skriva om döden? Är det mer privat än att skriva om en förlossning?

Allvaret börjar igen och sista sommarlovsdagen

 Idag börjar vår hösttermin. Det är en vecka senare än de flesta andra universitet - i gengäld går terminen en vecka längre åt andra hållet, tills den 17e december ungefär. Jag undervisar tre kurser, fyra eftermiddagar/kvällar i veckan på Zoom. Jag har lagt upp två av de tre kurserna i ett blandformat där jag spelat in föreläsningar som de får titta på på egen hand. Sen träffas vi på Zoom, de kan ställa frågor och vi arbetar med texterna i kursen. Det kändes mera rimligt att ha lite olika varianter på format - det blir väldigt långt, enformigt och intensivt att sitta på Zoom i över två timmar på raken (två av kurserna är en gång i veckan, 2 timmar och 40 minuter åt gången). Ändå - det känns rätt mycket. 

 Jag inser att jag låter lite bortskämd jämfört med alla de som måste vara på en arbetsplats, virtuell eller riktig, minst åtta till fem varje dag, fem dagar i veckan . . . för oss funkar det ju aldrig så. Kontakttimmar med kollegor eller studerande är minst sagt begränsade. Till det kommer sen förberedelser - att bygga föreläsningar, lägga upp annat material, planera diskussioner och sen förstås många timmar av att rätta tentor och uppsatser. 

 Men undervisning är bara kanske 30-40% av våra arbetsuppgifter. 40% eller mer ska vara forskning och skrivande. Det har ju tyvärr inte funkat under pandemin - biblioteken har varit stängda hela våren och halva sommaren, ILL (international library loan) som krävs för mitt arbete är fortfarande stängt. Mina planerade konferenser och arkivresor blev inställda och pengarna indragna. Den sista biten av vårt arbete kallas "service" och handlar om internt administrativt arbete - vi är alltså delvis administratörer som också tar på oss en del av universitets och institutionens driftarbete. Sen har vi mer renodlade adminstratörer och mer renodlade föreläsare - adjuncts - som BARA undervisar och inte behöver forska även om många av våra gör det ändå. 

Igår - sista dagen på sommarlovet - så åkte vi till stranden på morgontimmarna, drack kaffe och läste söndagsbilagan, badade och sprang (S.). Vi kom hem till lunch. Jag lagade färsk marinerad tonfisk, ris och grönsaker till oss. På eftermiddagen blev det varmt igen - 35 grader - så vi gömde oss i sovrummet med luftkonditioneringen och jag tittade på netflix-serier och drack kaffe ur min "anfadern-mumin-mugg." En fin sista ledig dag . . . 

Men, ja, nu kör vi igen! 

En promenad på stranden med en ny kamera!

 Idag drog jag iväg till stranden alldeles på egen hand (S. hade alldeles för mycket att göra för att kunna komma iväg). Veckan har känts rätt lång och tung med många otäcka eller känslomässiga historier cirkulerande på mina sociala medier och i tidningarna. Saker jag har svårt att få ur tankarna. Jag har dessutom jobbat hårt med att spela in föreläsningar och förbereda mina kurser. Nästa vecka drar min termin igång och nu börjar det ramla in mer och mer jobbmeddelanden i inkorgen igen. Känner mig inte helt förberedd än. Jag terapibakar och - som sagt - terapiåker till stranden...

Jag tog en lång promenad i vattenbrynet och testade min telefons kamerafunktion. Det blev en ny telefon - en motorola - häromveckan och den har en lite annorlunda (och bättre!) kamera än min gamla telefon. Sen tog jag ett dopp och satt en stund på stranden innan det var dags att åka hemåt igen, förbi fiskaffären som vanligt på fredagarna. Det blev blåmusslor, tonfisk och yellowtail (verkar kallas kingfish eller amberjack på svenska). 

Kameran är bra på vågskum...

Flygande pelikaner

Men blir lite oskarp om man zoomar in för nära

Den här - en longbilled curlew - blev bra iallafall

Och de flygande måsarna

Så till eftermiddagsfikat blir det surdegskanelbullar (det visar sig att det går bra att baka bullar med surdeg) och till middag vitvinskokta blåmusslor med sötpotatispommes frites och surdegsbröd med rosmarin . . . 

De ska få lite glasyr på sig också...

Hoppas ni får en fin och avkopplande helg!

Muralkonsten och vad det här med att skriva insändare kan leda till

 När jag hade skrivit min debattartikel i juni så fick jag en hel del positiv respons. Email, privata meddelanden, kontakter. Bland annat blev jag inbjuden till att vara med i en Facebookgrupp som organiserade en hel del (okej, det mesta) av upprensningen efter kravallerna sista maj. 

Under juli så började fler och fler affärer få upp sina nya fönster igen. En glasmästare här i stan donerade arbetet med glaset till affärerna. Under tiden var det fler än jag som funderade på vad det skulle bli av all konsten som kommit upp i veckorna efter kravallerna. De är delvis vackra, delvis ett historiskt dokument över det som hände. 

Det som i själva verket hände var att grundaren till gruppen jag blivit medlem i samlade in nästan all muralkonsten - dvs. all plywood - och fick tillstånd att husera den i kommunens fastigheter. När han skickade ut ett meddelande och bad om volontärer att hjälpa till att ta hand om konsten så kände jag att det var min skyldighet att faktiskt lägga lite fysiskt arbete på att konsten blir bevarad (dvs. inte bara säga i tidningen att jag tyckte den skulle bevaras). 

Så kom det sig att jag tillbringade förmiddagen idag på en het asfaltsplan på andra sidan motorvägen med den här killen samt två andra volontärer, lyfte och flyttade gigantiska plywoodkonstverk i ett par timmar. Det var riktigt kul! Jag är ju sån - det kanske beror på mina bonnrötter - att jag verkligen gillar ett relativt enkelt och fysiskt krävande arbete emellanåt. Jag gillar att måla väggar. Jag gillar att bära grejer. Skruva ihop grejer. Annars kan det bero på att mitt vanliga arbete är extremt intellektuellt och kräver mycket tankearbete och en hel del manövrerande. Att bara använda musklerna och svettas känns som en skön kontrast.

Iallafall så hade jag en trevlig förmiddag trots att det var 35 grader varmt och svetten flödade. Jag träffade nya människor och kände att jag gjorde lite nytta. Och så lärde jag mig mycket om lokalpolitiken... 

Nu finns det fyra initiativ att bevara muralkonsten: det jag är med i (och de har det mesta av den fysiska konsten för att vara ärlig), en antropologiprofessor som tillsammans med det historiska samfundet försöker dokumentera konsten, samt två konstorganisationer i större San Diego som är intresserade av att bevara den. Vi får se vad som händer med alltsammans. Jag har inte så mycket kontroll i det större sammanhanget - är ju inte den som på något sätt "äger" konsten och är väldigt mycket en nykomling i samhället. Jag är iallafall glad att folk bryr sig i frågan! 

 

Om att vi behöver våra mammor

Tjejen på videon är kanske sexton år. Hennes hår är rödorangefärgat. Den färgen hade mitt hår också när jag var i tonåren. Jag brukar skämtsamt kalla den "angry smalltown girl-red," dvs. den färgen som arga småstadstjejer med drömmar bort, allmän ilska mot ordningen och en känsla av att inte alls passa in gillar. Den här tjejen har demonstrerat i Minsk och blivit arresterad av kravallpolisen men släppts igen. Nu blir hon intervjuad av en kvinnlig journalist. 

"De slog oss med batongerna. De stack batongerna mellan benen på mig och skrek att de skulle våldta mig med den. De . . . " där nånstans sviker henne rösten. 

Journalisten har hittills hållit sig tyst men nu börjar hon prata. Hon faller ur yrkesrollen och rätt in i mammarollen. "Lilla gumman! Det är okej nu. Det är okej, det är okej. Vi ska ta hand om dig"* tröstpratar hon med den schockade och gråtande sextonåringen. 

Jag trycker bort videon och tänker på nåt annat. Det är ju så mycket som händer just nu.  I USA. Posten, Covid, Kamala, mitt vardagsliv. Men videon sitter kvar i tankarna och kommer tillbaka senare igen. Jag minns journalisten som slutade vara professionell och gjorde det enda mänskliga när hon stod framför ett nästan-barn som hade gått ut och protesterat och sen blivit misshandlad och hotad sexuellt av en grupp män i uniformer. Hon blev mamman som den tjejen behövde just då. 

Jag tänker på alla gånger vi allihop behöver en mamma. Kanske inte alltid VÅR mamma (fast för somliga är det just hon vi behöver). Men EN mamma. En famn att krypa in i. Någon som använder tröströsten. Någon som inte kräver att vi ska vara stora, duktiga och starka. Som stryker oss över håret. Säger att allt blir bra, vännen . . . låter oss gråta.

Och just idag tänker jag att om ni har turen att fortfarande ha en mamma så kanske ni kan slå en signal till henne. Hon som varit den där famnen för er. Har ni inte det så har ni kanske en kompis eller två som fungerat så - med tröstande röster och famnar. Eller en pappa. En mormor eller farmor. En granne. En moster eller faster. 

Och så hoppas jag att jag/vi också kan vara den där tröstande rösten och famnen - den trygga hamnen - den dagen vi står framför en modig men gråtande tonåring med arg-småstads-tjejs-rött hår som blivit utsatt för systematiskt statssanktionerat våld.

 

*Detta är en lös översättning eftersom jag bara förstår vissa ord på ryska. Men jag förstår "Malushka" - lillan - lilla vännen. 

Helgen - fortsättningarna som följde . . .

 Igår åkte vi till stranden igen. S. sprang, jag gick. Sen badade vi bägge två och fikade. På vägen hem åkte vi och köpte färsk fisk. På eftermiddagen hjälpte jag en kollega med en zoom-intervju för en kurs. Idag har jag haft min meditationsgrupp på morgonen - vi möts på zoom två gånger i veckan, mediterar ca. 45 minuter, har en konversation och läser ett stycke ur en bok varje gång. Just nu är det Chögyam Trungpas The Boddhisattva Path of Wisdom and Compassion. Efter meditationen hade jag ett zoom-fika med mina vänner i Colorado. Där brinner för närvarande fyra enorma skogsbränder och de rapporterade att röken hänger tung i luften. En av dem har också astma och hon hade problem med andningen och rösten. Bränder är vanliga i Colorado så här års - men de verkar ha blivit större och värre med tiden.

Strandoutfit - sportar marimekko och hatt från Montréal - väldigt bra i stark sol

I Vitryssland fortgår demonstrationerna. Nu har även en stor del av landets arbetare gått ut i strejk. Vi tror att Lukasjenko kommer störtas. Samtidigt rapporteras upptrappat våld inklusive sexuellt mot demonstranter som fängslats. Människor som försvinner. 7000 har arresterats och alla landets fängelser och center är överfulla. Det är alltså med en blandning av hopp och förtvivlan vi följer utvecklingarna. EU har som förväntat släpat benen efter sig ifråga om fördömanden men nu har de iallafall kommit så långt att de ska införa sanktioner. Kanske sätter det lite extra press på diktaturen. 

I ljuset av de vitryska händelserna undrar vi förstås vad som kommer hända runt det amerikanska valet. De stora inrikesnyheterna just nu är att den amerikanska posten inte har tillräckligt pengar för att fungera längre och är på gränsen att kollapsa. Den behöver ett nödtillskott från den federala budgeten som den sittande administrationen inte har för avsikt att betala ut. Alltså börjar postgången svikta. Postleveranser tar många gånger längre än vanligt (detta har ju också med Covid att göra) och i flera städer har man börjat montera bort brevlådor. I vissa postkontor har de även tagit bort sorteringsmaskinerna. 

Följden av detta blir att för många - de äldre och de med rörelsehinder - blir det väldigt svårt att rösta i november. Normalt sätt får man ju poströsta men om man inte kan lita på att valblanketten faktiskt kommer fram så blir det med ens väldigt mycket svårare. Det amerikanska valdeltagandet är ofta relativt lågt - 55% röstade 2016. Många har inte möjlighet att komma ifrån arbetet och gå till vallokalerna. I andra fall är det för långa väntetider eller för svårt att ta sig till vallokalerna. Just i år finns ju en chans att Covid ställer till det ännu mer och folk känner att det är för osäkert att gå och rösta i person. Så, ja, om posten slutar fungera som den ska är det möjligt att det skadar valdeltagandet. Många tror att det är precis det som är avsikten. 

Vi får se hur det går . . . alldeles bortsett från valet så både skickar och får jag ju brev och paket på posten (och glädjer mig åt snailmail!). Jag har svårt att acceptera att en modern stat inte ska ha ett fungerande postväsen...

Nåja. I något ljusare nyheter så fortsätter jag mina surdegsexperiment. Surdegen är verkligen förlåtande, speciellt i värmeböjan vi har nu. Jag jäste ett av mina bröd så lite som fyra timmar. Ett annat jäste i nästan arton timmar (ställde det i kylskåpet över natten). Det långjästa tror jag blev lite godare än det kortjästa men bägge var goda! Nästa projekt är ett gott surdegsbaserat rågbröd . . .

18-timmarsbrödet!

I andra också ljusare nyheter så har jag blivit inblandad i att skapa en "community garden" här i La Mesa, dvs. en allmän trädgård i en av parkerna. Och kanske undervisa en yogaklass i den (doneringsbaserad, där pengarna kommer gå till trädgården). Det får jag nog skriva mer om i ett annat inlägg och när jag vet lite mer men det gör mig glad!

Slutligen har vi städat idag och jag har fått en ny mobil. Den gamla började stänga av en hel del appar. Nu måste jag försöka lära mig den nya. Hoppas att en ny kamera innebär snyggare bilder på bloggen!

Det som händer i Vitryssland angår oss alla

Nu byter jag hatt en stund, från husmor, yogi, kalifornier, kolibrimatare och bagare till politisk analytiker. Här i huset följer vi noggrannt händelserna i Vitryssland efter Lukasjenko påstod att han vunnit valet den 9e augusti mot Svetlana Tichanovskaja med nästan 80% av rösterna. Ingen trodde på honom. Hade han sagt att han vunnit med 51% hade det kanske gått hem men 80% var helt orimligt. Alltså bröt stora protester ut på gatorna dagen efter valet. Unga i oppositionen marscherade och demonstrerade.

Tichanovskaja är ju en ganska ny politisk profil, fru till en känd vloggare, Sergej Tichanovski, med en regimkritisk Youtube-kanal "A Country Fit to Live in." Han blev fängslad i våras och hon ställde upp i presidentvalet i hans ställe. Dagen efter valet var hon tvungen att gå till de officiella myndigheterna för att formellt överklaga valresultatet. Där försvann hon i tre timmar. När hon dök upp igen så hade hon beslutat - eller tvingats - att erkänna valresultatet och lämnade sen landet. Hon befinner sig nu i Litauen med sina barn. Troligen blev hon utsatt för utpressning. Myndigheterna hotade antingen hennes man eller hennes barn eller bägge till livet.

 Men demonstrationerna fortsätter. Polisen och armén har gått enormt brutalt tillväga mot demonstranterna. Det finns bilder från uppsamlingsläger där tusentals arresterade människor ligger i timmar med ansiktena mot marken. Sociala medier och internet-servrar har blockerats så det är inte helt lätt att få rapporter längre men de som rapporterar tror att en del av människorna i dessa läger redan är döda. Det kommer rapporter om familjemedlemmar som står utanför lägren och hör sina nära och kära skrika och gråta där inifrån. Journalister - även internationella, från Polen och andra länder - försvinner. 

Den internationella uppmärksamheten om det här är ganska begränsad. I Västeuropa är det ju fortfarande semestertider. Det är så mycket annat som drar vår uppmärksamhet. Tävlar om den - Kamala Harris VP-nominering. Covid. Skolstarten. Vi är alla utmattade av nyhetsflödet i våren och sommaren. Behöver en paus. Vitryssland är väl dessutom inte direkt en plats som vi enkelt relaterar till heller. Hur många av oss har egentligen besökt Minsk? Rapporterna kommer ofta på ryska - det gör att de känns ännu mer främmande. 

Så varför bör vi bekymra oss om vad som händer i Minsk? För att förstå det måste man backa tillbaka i tiden, till 1940-talet. Den internationella ordningen som infördes på 1940-talet i samband med att massmord och krigsbrott blev ett brott, domstolen i Haag upprättades, att Förenta Nationerna och NATO etablerades, blev så småningom en bromskloss för regimer och diktatorer som funderade på att mörda tusentals medborgare eller använda tortyr och brutalitet. Den funkade dåligt på tidiga 1950-talet under Stalinismen men bättre på 70-talet i samband med Helsingforsavtalet. Den skapade förutsättningar för Solidaritetsrörelsen på 80-talet att fortsätta fungera trots militärkuppen 1981.

När krigen i Jugoslavien bröt ut så fungerade systemet förvisso  inte som det skulle. Men EU protesterade, FN införde fredliga sanktioner och så småningom, efter att NATO varit ovilliga att ingripa, så gjorde USA en militär insats mot Serbien som ledde till fredsförhandlingar i Dayton 1995. Vi kan prata om hur effektivt eller inte detta bromssystem var men det fanns iallafall där. 

Sommaren 2020 finns inga bromsklossar kvar...

EU kommer inte ingripa meningsfullt eftersom de inte vill förolämpa Putin (och eftersom de kämpar med egna, inre problem). USAs president är inte intresserad av att fördöma diktaturer och brott mot mänskliga rättigheter. En del av problemet är att Vitryssland ligger så nära Rysslands gränser. Putin - som redan visat att han inte tänker tolerera några internationella organisationer inklusive EU-medlemskap i grannlandet Ukraina - skulle inte acceptera att vare sig FN, NATO, USA eller EU la sig i den vitryska politiken. Egentligen är det bara Ryssland självt som skulle kunna ingripa men Putin har redan accepterat valresultatet. Han är inte speciellt förtjust i Lukasjenko men avvaktar.

På så sätt kan Lukasjenko fortskrida med nästan obegränsad brutalitet och våld utan några konsekvenser.

Frågan vi bör ställa oss är: är detta framtiden? USA och med dem NATO har slutat vara bromsklossar. Den försvagade Europeiska Unionen har aldrig varit en effektiv bromskloss (det såg vi både i Jugoslavien och i Ukraina 2014). Om en auktoritär ledare i vilket land som helst - Putin, Orbán, Zeman eller Duda i Europa till exempel - bestämmer sig för att helt ignorera de mänskliga rättigheterna och fängsla eller mörda en stor del av den politiska oppositionen och journalisterna, kommer de då få stå till svars? Eller har vi helt enkelt inga internationellt checkar som hindrar brott mot mänskliga rättigheter längre? 

Risken finns att Europas wanna-be diktatorer noggrannt studerar reaktionerna till Lukasjenko för att se vad de kan komma undan med.

Under tiden marscherar Vitrysslands unga kvinnor på gatorna, blir slagna med batonger, ivägsläpade. Blöder. Vägrar att ge upp om demokratin. Rätten att själva välja sina ledare... Vägrar att ge upp tron att en bred demokratisk front kan göra skillnad.

Bilden är lånad från internet. Källa är Radio Svoboda

Det minsta vi kan göra är att inte vända bort blicken. Visa att vi inte kommer blunda när människor så nära våra gränser blir behandlade som djur i slakthus. Att inte heller vi gett upp tron på mänskliga rättigheter som en faktor i politiken.

Det som händer i Vitryssland idag angår oss alla.

Surdeg! Och vänskapskakan Herman...

 NU har jag äntligen kommit mig för att baka surdegsbröd! Det har varit på gång ett par år. För två år sen fick jag en surdeg av en bekant i Colorado. Den stod i köket i ett par veckor innan jag gav upp och slängde den. Kände mig överväldigad inför tanken om surdegsbröd tror jag - jag föreställde mig att det skulle vara mycket mer komplicerat än jästbröd. 

Häromveckan frågade jag mina kompisar på berget om de kunde ge mig en ny surdegsslatt. Jag tyckte det var dags att prova igen. Men jag gjorde ett misstag när jag kom hem - jag behöll locket på burken. Ett par dagar senare hade den möglat och var oanvändbar. Mina vänner var snälla och gav mig en ny surdeg när jag var tillbaka där i onsdags samt ett basrecept på bröd och den här gången tog det. Tredje gången gillt.

 Mitt basrecept var det följande:

2.5 dl. surdeg

2.5 dl. vatten

7.5 dl. vetemjöl

salt

Jag blev strängt tillsagd att hålla mig till basreceptet till att börja med och INTE mixtra med degen. Men jag har aldrig gillat att göra som folk säger så jag ersatte omedelbart en del av vetemjölet med lite fullkornsmjöl. Jag tänkte att jag kan alltid göra om det om det inte blir bra - och jag är inte så förtjust i helvitt bröd.

 Enligt råd från receptsidorna blandade jag surdegen, hälften av mjölet och vattnet, lät det stå tio minuter - blandade i resten av mjölet, lät stå tio minuter till. Sen välte jag ut degen på bakbordet och lät det vila YTTERLIGARE tio minuter. Slutligen knådade jag degen i fem minuter. Det är varmt här - säkert 30 grader inne på eftermiddagarna - så jäsningen gick mycket fortare än jag trodde. Den jäste till dubbla storleken på två och en halv timme. Jag knådade lätt igen och lät den jäsa i en form ytterligare två timmar. Sen gräddade jag i 175 grader (startade med kall ugn) i 55 minuter. 

Det blev otroligt lyckat! När jag bakar jästbröd så blir det ofta lite lösare och smuligare i konsistensen än köpebröd. Det här var fastare men ändå ordentligt jäst och luftigt. Dessutom måste jag säga att jag tycker det är godare med surdegsbasen. 

Några dagar senare (igår) gjorde jag om det men ökade mängden fullkornsmjöl ytterligare - till hälften. Den här gången blev brödet lite väl tungt kanske. Jag borde kanske ha låtit det jäsa ett par timmar till . . . men testade nyss och det blev fortfarande otroligt gott och lite mer att bita i än den första limpan.

Sen testade jag att baka en tysk Streuselstückchen (på engelska kallas de ofta German coffee cake). Mina tyska kompisar bakar nästan alltid till söndagsfrukostarna och jag är full av beundran inför deras huslighet. Jag använde det här receptet - med en blandning av surdeg och bikarbonat - men glömde lägga mjöl i strösslet som inte blev så strösselaktigt som det borde. Den tog vi med till stranden idag och den smakade också gudomligt! Så nu kan vi nog säga att jag officiellt konverterat till surdegskulten!

Mamma bakade nästan aldrig med surdeg utan med jäst. Men jag minns att på 80-talet så fanns det en vandringskaka - en vänskapskaka - som var surdegsbaserad och kanske påminde lite om min kaffekaka. Hon fick den av sina arbetskamrater som hon hade då. Jag googlade på vänskapskaka och hittade vänskapskakan Herman . . . här är en link till den!  Jag minns inte hur Herman smakade, bara att han stod på köksbänken och var mystisk i en vecka eller tio dar. Har ni stött på Herman någongång, då eller senare? 

Morgon på stranden - fika, streuselkuchen och söndagsblaska. 

Och en fråga till: bakar ni med surdeg och vad är era bästa recept/bästa tips isånafall? Specifikt skulle jag gärna vilja veta hur man får själva surdegssmaken lite surare än det är i mitt bröd. 

Hoppas ni har en fin söndag! 

Sommardröm

Vattnet är lite gyttjigt, ljummet på ytan och kyligare längre ner. Över vattenytan tecknar trollsländorna sina evighetstecken. Två sorter: de blåskimrande och de röda. Sjön är alldeles rund - som en meteorkrater eller jättegryta. Strandkanten lerig - vattnet var mycket högre för bara några veckor sen. Hovspåren från hjortarna som kommer för att dricka där i gryningen syns tydligt i lerbottnen. Bin, fjärilar och flugor surrar över den fuktiga ytan. Snart kommer sjön ha torkat ut helt och försvunnit, som den gör varje år under högsommaren. Men än är den djup nog att man ska kunna bada.

Vi har varit på promenad. Klättrat på de smala stigarna mellan klipporna. Solen är intensiv och vi är varma och svettiga. Nu drar vi av oss kläderna, vadar försiktigt ut på den minst leriga kanten - det är lätt hänt att foten sjunker ned i leran - och ut mot den djupare delen. Plaskar och simmar. Jag rundar de uppstickande grenarna och vassstråna i mitten. På dem sitter det små mumifierade sländor - gråvita skal i deras former. Puppor? Jag rullar över på rygg, sänker öronen under vattenytan, låter mig flyta och kisar upp mot solen, himlen. Klipporna som ramar in oss. Musklerna slappnar av. Att bada här är lika fint som att bada i havet, fast på ett annat sätt . . . tryggare. Som att hållas i en famn.

Senare sitter jag under eken igen. Vi drar några tarot-kort. Pratar om vad de betyder. Diane har bakat surdegsbröd med chiafrön i smeten och grovsaltflingor ovanpå. Vi äter det i tjocka skivor med smör och hemgjord apelsinmarmelad. Samt halva honeydew meloner med sked från grönsakslandet. Jag vet inte längre vad vi pratar om, bara att jag känner mig alldeles alldeles avslappnad och närvarande i sommaren. Och som att jag faktiskt har en plats i Sydkalifornien, ett hörn där jag passar in. Vet att det här ögonblicket kommer finnas kvar i mig när sjön har torkat bort, sommaren är över och livet ökar farten igen.

Amerikansk mat: matoaser, matöknar samt maten som klassfråga

I söndags när vi kom från stranden åkte vi förbi mataffären med mat från Mellanöstern och Östeuropa. Vi köpte rökt makrill, halloumi (som är ovanligt och dyrt i vanliga mataffärer här), baklava, rysk gräddglass (Plombir) och billig frukt/billiga grönsaker.  Den här mataffären ligger ca. 25 minuter från oss. Vi har två bra mataffärer - Sprouts (med hälsomat) och Vons (motsvarigheten till ICA eller Citygross) inom gångavstånd. På fredagarna är det bondens marknad tre kvarter bort. Man kan köpa närodlade grönsaker och frukter året om. Våra grannar ställer ofta ut korgar med frukt och grönt vid sina grindar eftersom de inte kan ta vara på allt själva. Vi blir erbjudna citroner, apelsiner, grapefrukt, tomater, persikor, tomater, gurkor, avokados samt pomegranate-frukter.

Litauiskt bröd, rökt fisk och rysk gräddglass

Mexikanska mariekex! Upptäckte till min överraskning att mariekex INTE är svenska
för några år sen. Det finns flera olika sorters "marías" - den här sorten är god, lite citronsmak

Challah - egentligen flätat judiskt sabbatsbröd

Baklava är för sött för mig. S. köpte den här.

Tomater som vi fick från en granne! De var varma och solmogna när vi tog hem dem

På fredagarna åker vi ofta till fiskaffären. Deras fisk kommer in samma morgon med fiskare från Stilla Havs-kusten. Annan färsk fisk och musslor där kommer från Östkusten och Nordatlanten. Ibland köper vi även japansk sjögrässallad eftersom jag älskar den (konsistensen)! I ungefär samma område ligger en fantastisk mexikansk mataffär: ett otroligt utbud av frukt, grönsaker, lokalt bakat bröd, kakor och bakelser. De har två kvinnor som står i affären och gör färska tortillas - majspannkakor. De är alldeles varma när man får dem.

Halvvägs mellan de där två affärerna och hemma ligger en asiatisk mataffär, också med ett jättestort fiskutbud, asiatiska grönsaker och frukter, en stor teavdelning, soppor, mochibollar, dumplings och en massa annat gott och intressant. Nere vid motorvägen ligger vårt favoritbageri som är judiskt (ashkenazi vill jag påstå). Där kan man köpa färsk Challah och bagels, rugelach, babka, hamantashen men även tyska och franska bakelser och kakor. De har även en frukost/lunch-restaurang med över hundra rätter på menyn. Sill, potatispannkakor med gräddfil och äppelmos, lever, samt amerikanska frukostklassiker.

Här är färsk rosmarin - från Little Italys Bondens marknad, just innan pandemin började

Närodlade clementiner (eller apelsiner)

Den italienska mataffären har vi inte besökt på ett tag.

Också lokalt fångad fisk på en fiskmarknad i stan. Sheephead...

Gevaliakaffe finns men jag betalar 7-8 dollar för 340 gram...ibland är det till extrapris!

Hämtmat från nepalesen här i närheten! Saag paneer (det gjorde vi om häromdagen)

Den vanliga fiskaffären

Blåmusslor och "clams"

Vy av fiskaffären

Vad vill jag säga med det här? Ja, förutom att jag förstås är ot-e-rol-igt matintresserad och orienterad (det visste ni redan) är alltså San Diego en såkallad matoas.

Jag har även bott i delar av USA som södra Indiana och Tennessee som tillhör de såkallade matöknarna (food deserts). Där kan det hända att det bara finns en mataffär - t.ex. Food Lion - som det tar en halvtimme eller mer att åka till. Och inte en internationell matbit så långt ögat når. Skillnaden på grönsakerna de säljer där och de vi köper här är enorm. Matökenaffärernas frukt och grönsaker är ofta besprutade, omogna och smaklösa. De har rest långa distanser (det är därför de är omogna - det är svårt att transportera mogen frukt utan att skada den). De har sällan färskt bröd utan oftast fabriksproducerat med tillsatt socker och konserveringsmedel. I andra delar av USAs städer eller landsbygd kan det vara så illa att det inte ens finns en mataffär inom räckhåll utan bara snabbmatskedjor.

På senare år, när hälsoeffekterna av dålig mat blev mer kända, har WholeFoods spridits mer och mer. Där finns det mat av bra kvalité men till tre- eller fyrdubba priserna jämfört med den "vanliga" mataffären. Medan kaffe och öl har revolutionerats (blivit bättre) under åren jag har bott i USA behandlas andra sorters mat - specifikt hälsomat, obesprutade grönsaker, ekologiska mjölkprodukter, närodlade grönsaker, kött utan antibiotika, osv. - fortfarande som en klassfråga.

Det anses snobbigt och priviligierat att handla på Wholefoods, köpa ekologisk mat eller obesprutad mat. Det anses ofta mer "amerikanskt" och äkta att fortfarande köpa de gamla välkända märkena (som tenderar att ha höga halter socker, konserveringsmedel och fett). Internationell mat eller hälsosam mat kopplas till stadskultur, till kusterna och den urbana befolkningen.  Det är inget för "vanliga människor" hör jag med jämna mellanrum. Att det ska vara elitistiskt att insistera på bra matprodukter känns väldigt chockerande för mig som växte upp på en plats där alla åt bra mat, där det var vad som såldes i alla mataffärer. Jag förstår varför det blivit så. Jag är ändå chockad av hur mycket jag behöver betala i matökenområden för mat som är ungefär lika bra som den jag växte upp med. Jag är även chockad av att folk vägrar att äta den bättre maten även när de har råd . . . för att det är för snobbigt, överklasslikt eller oamerikanskt.

Jag skulle lätt kunna skriva ytterligare många sidor om det här men det blir för långt så jag får avsluta här. Men: för det första, tro inte på folk som bott i EN del av USA och generaliserar maten där till all amerikansk mat ("den var så dålig" eller "det var bara socker" eller - åt andra hållet - "den amerikanska maten är fantastisk"). Det beror helt på vart man är och vid vilken tid de var där. För det andra: jag är så glad åt maten jag har tillgång till här i San Diego! Kvalitén, variationerna, det internationella och smakäventyren man kan ha, till och med när man inte längre går ut och äter! Så tacksam och försöker att aldrig ta det för givet!