Lördagsmatiné - den ensammaste valen

Idag gick jag på bio - en lördagsmatiné - för första gången på över två år. För några år sen läste jag en artikel om valen som finns någonstans ute i världshaven och sjunger på en för andra valar okänd frekvens: 52 hertz. Blåvalar sjunger på en lägre och sillvalar på en högre frekvens. 52-hz-valen har hörts på den amerikanska marinens undervattens-sonarsystem sen 1989. Hypotesen är alltså att den simmat omkring ute i världshaven och ropat i trettio år eller så men aldrig blivit hörd och förstådd av andra valar eftersom den ropar på "fel" frekvens. Alltså har den kallats världens ensammaste val. Jag läste om den för ett par år sen och skrev till och med en text om den här på bloggen. 

Nu finns det en nyutkommen dokumentärfilm av Joshua Zeman om den ensamma valen - The Loneliest Whale: The Search for 52. Den handlar om ett gäng forskare som går ihop med Zeman för att försöka leta efter 52 hz-valen. Filmen är starkt kopplad till San Diego eftersom en del av forskargruppen är baserad på UCSDs Scripps Institution of Oceanography som är ett av världens ledande forskningsinstitut på marinbiologi och 52-hz-ropet har upptäckts nyligen här, i vattnen mellan Los Angeles och San Diego. 

När jag såg att filmen gick var jag förstås tvungen att gå och se den. Just nu, lite trött efter mycket fläng i sommar och lite ledsen eftersom S. åker till Austin om ca en vecka och vi återupptar vårt pendlarliv, kändes det som ett bra läge att gå på lördagsmatiné och titta på valfilm. Jag köpte alltså en biljett, satte mig i bilen och körde till Hillcrest Theaters. Slog på stort med popcorn och lime-bubbelvatten (de har även öl och vin men någon måtta fick det vara) och slog mig ner i mörkret i biosalongen. Det var bara jag och en till person där. Lite speciellt med en tom salong (filmen har gått i ett par veckor så de flesta har nog redan sett den vid det här laget).

Filmen var fin, speciellt för någon som jag som älskar både havet och valar, fast en smula irriterande den första timmen. Upplägget i början var väldigt mycket National Geographic - Mannen Möter Naturen, Besegrar Den eller Förstår Allt med hjälp av Vetenskapen. Men berättelsen tog sig med tiden. Delvis la Zeman in många fler nyanser om människans relation till valen och speciellt till valarnas sång, vetenskapen runt valsång (en vals rop kan färdas över 20,000 km genom vatten, dvs. från ett världshav till ett annat!). Delvis filosoferade den runt varför vi relaterar så starkt till 52an - hur den reflekterar vår egen ensamhet och svårigheter att kommunicera kanske. Framförallt blev upplösningen på berättelsen väldigt fin och en helt annat än jag förväntat mig. Så i sluttampen skulle jag ändå verkligen rekommendera den om man tycker om havet, valar, vetenskap och valsång.

En film på riktig bio! Tänka sig!

Och popcorn

Tomt i alla stolarna framför (det är lite svårt att se kanske)

Så glad att vi har en "art cinema" inom räckhåll (hoppas den överlever)

PS. En annan dokumentär om livet under vattenytan som jag varmt rekommenderar är "My octopus teacher"! En så vacker, skör och speciell berättelse...Vår värld, våra hav och natur är så otroligt speciella och det är så mycket vi fortfarande inte förstår! Bägge filmerna får mig att känna en stor ödmjukhet inför allt det här och en stor sorg pga hoten de är utsatta för.

Äventyr i Texas

Jag hade bara varit i Austin en gång innan den här veckan - 2010 för en konferens. S. hade aldrig varit här. Så vi visste egentligen inte vad vi hade att vänta oss men alla sa att Austin är den bästa staden i Texas. Hans jobb som börjar i augusti hade han fått via zoomkonferensintervjuer och föredrag. Nu skulle vi alltså både bekanta oss med staden och försöka arrangera hans liv här. Innan vi åkte tittade vi på kartor, områden, platser. Försökte avgöra pendlingsavstånd till hans arbetsplats men det var inte helt lätt utan att vara på plats. 

Plan A var att köpa något slags boende men det visade sig vara enormt svårt eftersom fastighetsmarknaden här är . . . intensiv. Hus och radhus ligger bara ute några dagar på marknaden. De säljs ofta för 50,000 eller 100,000 över det listade värdet och har flera bud när de går. Så idag - sista dagen vi är här - har vi inte riktigt nått ända fram ifråga om husaffärer. Vi kom nära. Vårt bud ligger som "back-up" på ett trevligt, nytt radhus inom vettigt pendlingsavstånd från universitetet. Men vi vann inte budgivningen. En del av problemet var att vi fick hans kontrakt så sent. Det blev väldigt begränsat med tid kvar att arrangera allt innan höstterminen börjar.

Hursomhelst, under de här dagarna har vi fått tillfälle att se hela Austin, alla områdena, äta på spännande restauranger, prova på trafiken och se S.'s nya arbetsplats samt möta några av hans kollegor. Nu vet vi vad vi letar efter ifråga om boende. Vilket eller vilka områden som skulle funka för oss. Nu får han köra på Plan B de första veckorna eller månaden. Det är att bo på långtidshotell tills han hittat rätt ifråga om permanent boende. På så sätt har han tak över huvudet, inom rimligt avstånd till jobbet och möjlighet att laga mat själv. Hunden och jag kommer ju vara i San Diego. 

Austin, då? Jo, men det här är en riktigt rolig stad att hänga i! Restaurangkultur, kaffe, massvis med yoga. Finns ordentligt med bussar och cykelvägar också (och bussen är gratis för alla med ett universitets-id). Folk verkar trevliga. Inte mycket pandemimedvetande här längre men det är det inte i San Diego heller. Mest på flygplatserna just nu. Våra kontakter på unit säger att i just Austin är nästan alla vaccinerade vid det här laget. 

Till nedsidorna hittills hör sommarvädret - varmt och kvavt så ini vid den här tiden på året - och trafikkaoset genom stan. En hel del fattigdom och hemlösa. Och - fast det märker man ju inte just idag - brister i vatten- och eltillgången för staden i stort. Austin är en stad som växt lite för snabbt skulle jag säga. Det gör även att fastighetspriserna är som de är, dvs. skyhöga, nästan på nivå med San Diego. Vill man ha ett hus måste man bo långt utanför stan med minst en timmes pendlingstid dagligen i tung trafik (och så lever ju väldigt många amerikaner). Om man INTE vill tillbringa timmar varje vecka i trafiken så får man bo mindre, i lägenhet eller radhus. Vi har inte på något sätt dålig ekonomi just nu men vi måste ha boenden i bägge städerna så får ta med det i beräkningen. Å andra sidan behöver vi mindre utrymme än en flerbarnsfamilj skulle göra. 

Hursomhelst, Plan B får det bli för ögonblicket. Sen får S. fortsätta leta efter en lösning när han är på plats. Här är några foton från Austinbesöket.

Austin City Hall

centralt i stan

En pågående demonstration för Cubas frihet

Middag på steakhouse

Microbrewery med tysk mat och framförallt bröd - den här brezeln var fantastisk

Öltältet på bryggeriet - såhär ser utelivet ut nästan överallt i stan

Ostronbar - fantastisk gott

En skulptur på universitetsområdet gjord av kanoter

Vi var nere i södra Austin när ett sjuhelvetes åskväder med skyfall drog in

Kura revolving sushibar - roligt koncept!

Tallrikarna plockar man från bandet där bakom när de kommer

En blomma efter regnet. Tagen igårkväll - vi var lite trötta och nedslagna i det läget eftersom vi hade kommit så nära att lösa boendet bara för att förlora med en liten marginal. Plus att det var jobbigt att köra i regnet och den tunga trafiken (jag kör hyrbilen). Så vi åt nära hotellet och gick hem och sov. Idag ska vi titta på långtidshotellet där S. får bo, på ett förråd, sen kanske ett museum (The Museum of the Weird). På eftermiddagen tillbaka till flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen och återvända. Jag börjar sakna min hund och min "vanliga" mat. Men när vi väl kommer på plats har jag inget emot att hänga i Austin en del av tiden!

Rosa rosor, bilaffärer, böcker och andra äventyr

Tillbaka i USA igen sen en dryg vecka och livet rasar vidare. Vi har bland annat hunnit köpa (eller snarare leasa) en ny bil till S., varit hos doktorn för att ordna upp ett besvärligt nageltrång (hans). Sen har jag suttit på en laundromat (eftersom vår tvättstuga var ur funktion) och läst ut Olga Tokarczuks Jakobsböckerna som jag ju fick när jag var i Sverige. Nu har vi åkt vidare till Austin där vi ska försöka ordna med boende åt S. i höst.

Det jag tänkte berätta om var mitt besök på caféet om hörnet från mig som heter Pink Rose Café. Det öppnade ganska nyligen men har hunnit bli  enormt populärt.  Jag har tänkt ett bra tag att jag skulle gå dit och testa deras kaffe. Häromdagen blev det äntligen av! 

Tog en selfie iallafall mitt i allt det rosa...

Såhär ser det ut utanför caféet

Iskaffet var helt okej! Men dyrt...

Bakverken provade jag inte

Kan rapportera att kaffet är helt okej - tog en isad americano - men otroligt dyrt jämfört med andra kaféer i området! Man betalar säkert för miljön och inte bara för kaffet. Klientelet var nästan bara tjejer - från småtjejer på sju till de i min ålder eller äldre . . . men de allra allra flesta var tonårstjejer. Lösögonfransar, stentvättade jeans med fashionabla revor och bar midja. När jag stod och väntade på att köpa mitt kaffe och tittade mig omkring erbjöd sig en gullig tonårstjej vid det närmaste bordet att ta ett kort av mig under neonskylten. Jag blev så häpen att jag sa nej på stört men jag borde kanske ha sagt ja . . .

Selfieväggen där alla som kom in tog en bild på sig själva!

Jakobsböckerna, ja. De är Tokarczuks stora verk på runt 1000 sidor som hon skrev på i sju år eller så. De handlar om en judisk sektledare - Jakob Frank - som levde i Polen på 1700-talet och hans följeslagare. Jag tyckte boken var otroligt spännande där den rörde sig mellan Warszawa, Wien, Prag, Turkiet och judiska småstäder i Östpolen. Språket flöt relativt lätt och därför gick det trots allt ganska fort att läsa den. Men man måste nog vara intresserad av både teologi och historia för att verkligen uppskatta den. Jag var glad att kunna läsa den på svenska för den har inte översatts till engelska än - de håller på - och en så lång och avancerad bok på polska är lite mer än jag klarar...

Läste ut den medan jag väntade på tvätten! Passande att läsa i San Diego som ju också är ett gränsland!

Boken väger ganska mycket . . . fick en hel del övervikt i handbagaget på vägen tillbaka och blev tvungen att checka in det . . .

Sommarhuset och sommarminnena

 Nu är jag tillbaka i San Diego igen. Jag ser alla bilderna av svenskt solglittrande vatten och jordgubbar på mina sociala medier, alla utlandssvenskar som fortfarande har en del av sin Sverige-vistelse kvar. Jag är nästan ledsen att jag var tvungen att återvända. Men det blir okej - idag ska vi äta dim sum i den asiatiska delen av San Diego. Sen ska vi försöka köpa en ny bil åt S. Vi kommer behöva två bilar i höst när han flyttar till Texas. Imorgon blir det en söndagsutflykt till stranden som vanligt...

Men nu tänkte jag återvända en stund till Sverige och visa lite fler bilder därifrån. Jag hann även med att besöka min moster och morbror på deras sommarställe ute i St.Anna skärgård. Det huset byggde min morfar och mormor någongång på 50-talet och där tillbringade jag en hel del tid när jag var barn. Vi firade alltid midsommar därute genom hela min barndom. Stugområdet hade ett kollektivt midsommarfirande. Vi möttes på morgonen vid nio-, tiotiden, plockade blommor och björklöv, band kransar och reste stången. Sen gick alla hem till sig och åt sill-lunch. Min syster och jag vägrade länge sillen och fick fiskbullar i dillsås istället. På eftermiddagen återvände vi till allmänningen med fikakorgar, dansade ringlekar och hade andra lekar, typ säcklöpning och potatisstafett. På kvällen var vi hemma igen och grillade. På midsommarnatten stack ofta mina storkusiner och vi iväg och nattbadade. 

 Storkusinerna, ja! De var den stora attraktionen med landet för mig. De var så kreativa. Snygga. Glamorösa. Det kunde så fantastiska lekar och de kunde sy och bygga vadsomhelst. De gjorde käpphästar av bräd- och plywoodbitar som låg i förrådet. Lekte stall i jordkällaren, komplett med foderscheman, träningsscheman, boxar och spiltor. Gjorde figurer av blåleran som man grävde upp nere vid bryggan. Täljde barkbåtar - deras var förstås perfekta små konstverk medan mina var mer ojämna. Vi smög på morfar som sov middag i hängmattan. Klättrade i trädet ute på berget, kastade dart och spelade bocchia bland blåbärsriset. Letade mask bakom gödselhögen vid den gamla ladan och metade aborrar. De lärde mig nya sånger som "whisky in the jar" och "House of the Rising Sun." Utan dem var landet ganska tråkigt - bara jag, min lillasyster och mormor som var barnvakt. Med dem blev det en förtrollad och skimrande sagovärld. Jag väntade otåligt dagarna innan midsommar på att de skulle komma. 

Nu när vi var där bodde vi i det gamla huset som morfar byggde. Där är nästan allt precis som för fyrtio år sen. Samma muggar och tallrikar. Samma gamla kök. Samma dalahästar och kopparkärl i hyllan. Till och med samma gamla obekväma men snygga blå soffa som gled isär när man försökte ligga på den (nu utflyttad till verandan). I den soffan spelade mamma, mormor, jag och min syster Fia med knuff. Mormor blev så engagerad att hon tjöt i himlens sky och sen skrattade vi tills vi grät. Den tryckta väggbonaden med texten till "Uti vår hage" och John Bauer-affisch som satt ovanför den svartvita TVn då. Den gröna tapeten med rödklint i det som var mormor och morfars sovrum. 

Duken, stolarna och bordet är samma som förr

Här är det äldre huset - basketkorgen är till för kusinbarnen

Berguven kommer från min mosters barndomslantställe

Kopparkärl och dalahästar vi lekte med som barn

Våra gamla barkbåtar inne på den lilla toaletten där mulltoan brukade stå

Toaletten däremot är nyare. När jag var liten hade huset vare sig dusch eller WC. Det fanns en mulltoa som jag älskade. Stor - man satt som på en tron med utsikt genom det lilla fönstret över den blå himlen utanför. Ville man tvätta håret fick man koka vatten i köket, blanda i en balja och tvätta håret ute på verandan på framsidan. Vi turades om att hälla sköljvatten över varandras hår när vi skulle bli midsommarfina. 

Vi stannade över natten den här gången. Kom fram på förmiddagen, fikade, åt traditionsenlig sill-lunch, tog en promenad och fick färska aborrar till middag. Drack vin - min morbror och jag var högljutt oeniga om Sveriges Covid-politik...sen blev vi sams igen...

Finntarmen i morgonsolen

Den här kaliforniern tyckte det var väl kallt i vattnet (fast jag badade) men min moster är vinterbadare

Den allmänna bryggan där de har sin båt

Pappa och morbror på väg in från bryggan

Här grävde vi mask en gång i tiden

Sill-lunch - här skulle förstås mamma ha suttit också...

Utehäng i kvällstimmarna - det hade klarnat upp då

Det äldre huset

Färska aborrar - mycket mycket gott!

Solnedgång från verandan - till höger vårt klätterträd

Det var så fint att få träffa dem efter så lång tid! Så fint att sitta där vi alltid suttit - bara min mamma saknades i just det ögonblicket. Sova i rummet där jag alltid sov som barn, i sovsäcken som jag alltid hade i båten. Nästa morgon åt vi frukost. Min moster och jag morgonbadade vid bryggan innan det var dags att åka. 

Så tacksam för möjligheten att träffa dem igen och kunna komma tillbaka till den här platsen - även om jag inte alltid uppskattade den då - med alla sina minnen!

Det här med att möta sig själv som barn...

Jag går igenom mina arkiv. Gamla skolfoton, mjölktänder, minnen från första året i USA, brev från pojkvänner och vänner har flutit upp. Likaså bilder som jag målat, skolarbeten, uppsatser och så vidare. Det jag slås av när jag ser mig själv på bild efter bild - med vänner, familj, på julaftnar, skidutflykter, båtsemestrar och läger är att . . . jag var ju inte ful! Jag växte upp i den bergfasta övertygelsen att jag var antingen extremt ful eller i bästa fall intetsägande. Och irriterande! För pratsam, för känslosam, för besvärlig. Med andra ord en riktigt jobbig typ som det inte var så konstigt att ingen ville vara med.

Nu när jag möter mig själv som barn och ungdom i det jag skrev, målade, ritade och i de här bilderna så tänker jag att JAG hade velat vara med mig som liten!!! Jag hade älskat att diskutera livet och döden, hur man känner sig och hur man får rätsida på allt med det här supersmarta och känsliga barnet som var jag. 

Hur fick jag för mig att jag var så ful och jobbig då? Svårt att säga och jag vill inte skylla på andra alltför mycket heller. Jag tror att det är rätt vanligt - speciellt som tonåring och speciellt som tjej - att man är oerhört självkritisk. Man hatar sitt hår, sina lår, sina tänder eller fötter. Det är alltid nåt som är fel och som inte motsvarar samhällets norm. Man lär sig ju också ofta i skolan att det är dåligt att vara "besvärlig" - ilska är inte tillåtet, stora känslor blir lätt jobbiga. Man ska helst vara lättsam och mestadels glad. Le mycket. 

Hursomhelst, tänk om jag kunde få gå tillbaka och ta hand om mig som liten - bekräfta all känsligheten och berätta att det blir lättare med tiden. Ha de där diskussionerna om vad som händer när man dör och varför allt inte behöver vara gulligt och det är helt okej som tioårig tjej ibland hellre vilja ha på sig svarta kläder och klippa håret kort. Älska mig villkorslöst precis som jag var då. Vad fint det skulle ha varit för Barnet Jag att ha nån som Vuxna Jag i sitt liv . . . 

Självporträtt i åttaårsåldern med favoritgosehunden Fido

 

Grand Hotel Budape...I mean, Saltsjöbaden!

 I våras när livet var rätt tungt och slitsamt så slöt jag en pakt med min bästa (och äldsta) svenska kompis som också hade det rätt slitsamt att när jag kom till Sverige skulle vi försöka ta 24 timmar paus från allt och bara hänga med varandra. Sagt och gjort. Vi hittade ett fint och lyxigt spapaket på Grand Hotel Saltsjöbaden! I det ingick trerätters middag, spavistelse och rum. Nu misslyckades visserligen paus-från-allt-delen fullständigt eftersom jag var tvungen att hantera en familjekris men jag kan ändå verkligen rekommendera hotellet och paketet. Maten var underbar, spat och miljön fina, omgivningarna fantastiska och vädret kunde inte varit bättre. Och så fick jag ju ordentligt med kvalitétstid med min bästis trots krisen. 

Här lite bilder från den delen av resan.

 

Den utomförträffliga middagen!

Förrätt

Franska matsalen

Ser lite bekymrad ut - hanterar familjekriser...

Två kompisar som känt varann sen vi var fjortisar...

Spaavdelning som var Covidsäkrad och mycket lätt belagd

Simmade - det var underbart. Hos oss har alla pooler varit stängda i ett år

På kvällspromenad

Tack för besöket, Saltsjöbaden!