Linnéa och Annika har skrivit om mat på sistone i sina bloggar. Det fick mig att tänka på mat och matvanor i USA. Liksom för många svenskar blev det en rejäl kulturshock för mig när jag först kom hit hur lite min amerikanska familj och mina amerikanska vänner visste om mat (t.ex. att smör kommer från grädde), hur dålig kvalité det var på för mig självklara basvaror som bröd, kaffe och choklad och hur sällan folk lagade mat hemma. Jag blev vansinnig på hur hög sockerhalten var i så många produkter. Jag rynkade på näsan åt andras matval och skolluncher i high school när jag gick där. Diet-läsk, portionssförpackningar med choklad och chips och vitt bröd med orange ost och skinka.
Jag har lagt mycket ansträngning under åren på att hitta och köpa bra mat här. Det gäller speciellt bröd, kaffe, choklad och ost. Här i San Diego köper jag grönsaker och frukt i de mexikanska mataffärerna som får sina varor från söder om gränsen. Torrvaror, kefir, yogurt och specialprodukter köper jag oftast på Von's och om det inte är alltför dyrt försöker jag välja ekologiskt. Jag köper lösviktsvaror, bakvaror, och ost på Sprouts. Ibland går jag till bondens marknad om helgerna men nu var det ett bra tag sen jag var där sist.
Några bilder från Bondens marknad i Indiana precis innan vi flyttade därifrån. Lokalt plockade kantareller! Mmmm...
Jag har förstås funderat på VARFÖR den vanliga maten är så dålig, varför så många har så lite vana att laga och hantera mat och så mycket vana att äta snabbmat och mycket socker.
Om man funderar på matvanor i USA måste man förstå att mat blivit en stor klassfråga i det amerikanska samhället. Man ser det om
man tittar på demografin i affärer som WholeFoods och Trader Joe´s och andra
“hälsosammare” affärer, på priserna, på inredningen, på branding. Man förstår det om man pratar
med vanligt folk om var de handlar och hur de äter. Det är naturligtvis inte bara att
“vanligt folk” är utestängda och känner sig obekväma i den sortens
affärer/matkonversationer. Det är ju dessutom så att stora grupper benhårt känner att det
är något för “rika” och snobbiga. I många familjer jag känt här så har konversationen
om mat dessutom snarare handlat om om de ens orkade laga kvällsmat hemma åt ungarna
efter att ha jobbat dubbla jobb, nattskift och 70-80 timmar den veckan eller om
de skulle lasta in alla i bilen och åka till McDs eller buffén….
WholeFoods i Del Mar:
Sam's Club (en storhandelsvariant av Walmart. Vi har medlemsskap där och där handlar många större familjer sin mat där vi bor i Colorado).
 |
| De här bilderna är tagna från internet... |
Jag önskar att det gick att subventionera
bra mjölk, grönsaker, ägg från glada hönor och fläskkotletter från glada grisar eller nåt sånt. Och att WholeFoods kunde slänga ut orkidéerna, de bonade golven och
dumpa den klassiska musiken! Bli mer tillgängligt helt enkelt.
Numer handlar matfunderingarna om tre frågor för mig. 1. hur har det blivit såhär (svårt för vanligt folk att äta
vettigt)? 2. Hur ska man själv göra och 3. Hur kan man äta bra utan att alltid
gå till WholeFoods och köpa ekologiskt som kostar dubbelt?
Århundradets bästa TV-serie om vanligt folk i USA var "Roseanne" som gick på 1980-talet. I en av avsnitten så tog hon över hemkunskapsklassen för Darlenes klass på "career day" och lärde dem om livets hårda verklighet. Här är ett par minuter från den showen. Rolig och lärorik....
"The annual revenue of McDonald’s Corp. are roughly equal to
those of America’s entire organic-food industry. Organic food is more
expensive. Families in which both parents work outside the home often don’t
have the time to prepare meals from scratch. And more than 23 million low-income
Americans now live in “food deserts” that lack supermarkets. As
upper-middle-class and well-educated people increasingly reject fast food, the
industry has responded much like the tobacco industry once did when that
demographic group decided to quit smoking. The fast-food chains, like the
tobacco companies, are now aggressively targeting African-Americans, Latinos,
and the poor."
White Castle - USAs första snabbmatkedja (den finns inte här men jag har ätit där när jag bodde i Ohio).
 |
| Också internet |
Michael Moss har skrivit en bok om marknadsföring av vardagsmat, Salt, Sugar, Fat: How the Food Giants Hooked Us och hur man stadigt ökat mängden salt, fett och socker sen 1960-talet för att kunna sälja mer och samtidigt försämra baskvalitén på maten. Ansvaret ligger i mångt och mycket hos matindustrin men också hos FDA och andra översiktsmyndigheter som inte kräver tydliga innehållsförteckningar för olika produkter. Med andra ord så har man långsamt och gradvis kunnat minska på delen råvara och öka delen tillsatser och socker utan att konsumenten vetat det (och eftersom det hänt gradvis och vi är biologiskt inställda på att gilla socker och fett så har vi snarare reagerat med att tycka att produkten smakar bättre, speciellt om målgruppen var barn).
Här är en artikel i Washington Post om "American Food Inequality" - med andra ord, rika amerikaner äter bättre och fattiga amerikaner äter likadant eller sämre än förut. Men nyheterna är inte enbart dåliga. Enligt den här artikeln äter amerikanen i gemen bättre eller är iallafall mer medveten om att man borde äta bättre än tidigare.
Sötad havregrynsgröt - ofta finns inte osötad gröt på restauranger och frukostbufféer när man reser...
Matannonser som riktar sig till barn.
 |
| Internet |
Jag har i stort gett upp mina åsikter om hur andra äter. Mat handlar om så mycket mer än rationella val. Barndomsminnen, vanor, matindustrin, klassfrågor, tid och ork, kärlek, traditioner, självbild, tröst, straff. I slutändan gör nog de flesta vad de kan och orkar. De som inte kan och orkar behöver definitivt inte mer att stress (eller känslan att vara "ohälsosamma," "feta" eller "dåliga föräldrar") i sina liv än de redan har i det här samhället!