Första veckan av undervisningen var som alltid extremt tröttande. Mitt jobb består av ytterligheter. På loven har jag ofta väldigt lite - eller ingen - mänsklig kontakt. Kanske bara min man och ett par telefonsamtal med kompisar på en vecka. Det gäller ännu mer i pandemitider förstås. Sen drar terminen igång och jag är i kontakt med över hundra personer om veckan. Den här terminen tror jag att jag har 107 studerande sammanlagt i mina kurser. Nu har allt rullat igång på allvar - planeringsstadiet är över - och nu rullar det på tills i maj.
Ovanpå det har vi dessutom det extra kaos jag hintat om i tidigare inlägg. Plus den utandning som hade att göra med att svärmor fick sin Covidspruta och med politiken.
| lokal kyrka mot regntunga skyar |
Hade jag varit i Sverige eller i ett annat kallare klimat hade jag nog tyckt illa om de regntunga skyarna och det strilande regnet i det här läget. Speciellt i januari och februari när det ännu är långt kvar till våren. Den där längtan efter ljuset och värmen. Här blir jag glad när vi har ett par dagar med kallare, blötare väder med tanke på Kaliforniens vattenbrist och torkan på sommaren men även - som sagt - för att livet saktar farten då.
Just nu är det fortfarande blåsigt och kallt. Ljuden av morgontrafiken på den blöta gatan. Men genom fönstret ser jag trianglar av blå himmel. Molnen har luddiga ljuskanter som fångar upp solstrålarna. Stannar nog i fåtöljen en stund till . . .
| Mulen och regnig kvällspromenad vid spårvagnsspåret. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar