Så är det måndag igen och jag landar i ett regnigt San Diego. Telefonen plingar. En till attack på ett till universitet. Ohio State University den här gången. Det känns nära för där har jag varit. Där har jag kollegor som jobbar och som suttit inlåsta på kontor i flera timmar idag. "Är detta vår nya verklighet?" frågar de ledset på sociala medier. Och, ja, det är det nog . . .
"Terrorism suspected in car-and-knife attack at Ohio State," trumpetar nyhetssidan på min telefon. Jag köper det inte. I den verkliga verkligheten - till skillnad från den på de sociala medierna - finns det ganska få renodlade "terrorister" - eller "trumpister," eller "deplorables." Där finns det mest människor som är rädda och därför förbannade, som håller på att falla sönder och därför anfaller, som lever med en ilska som sväljer dem varje dag och varje minut, som håller på att drunkna och griper efter det halmstrå som ser mest pålitligt ut. Det ursäktar inget men det gör att verkligheten får väldigt många fler gråskalor än den har på internet. Det blir svårare att rätta till allt som gått snett. Inga patentlösningar. Och i den linjen - so what om killen som höll kniven på Ohio State var Muslim och född i Somalia? För mig känns det som en 20-årig kille av samma slag som alla de andra: våldsam, drivandes mot radikalism - ibland Islam, ibland kristendom, ibland rasism. Desperat. Dramatisk.
Men varför måste de attackera just universiteten och oss som arbetar och studerar där, de här tungt beväpnade unga hjältarna? Eller skolorna eller kyrkorna?
.....
Nej, alltså. Det har varit en lång, tung höst. Det hade inte varit helt fel att tillbringa ett par extra dagar på svärmors soffa, med te, mintchoklad, älsklingen, filtar, helg-TV och film istället för att hårdlanda i vardagen och verkligheten. Men bara några veckor till nu så är den här terminen över.
Hänt i veckan Den här bloggen är en blandning av mitt liv numera mellan Sydkalifornien och Sverige, samt djupdykningar i mina minnen av att växa upp i Sverige på 80- och 90-talet och av ett brokigt liv i olika delar av USA.
2 kommentarer:
Ja, det är nog vår nya verklighet. OCH inget kommer att ändras. Har många kompisar här som gått på OSU. Så det känns nära för mig också.
OCH det är ju ngt jag har tänkt SÅ mkt på genom åren. En av mina värsta mardrömmar är just skolskjutningar. Förstår om ni som jobbar på skolor och unis funderar mkt på det. Genom hela Karolinas skolgång, hon började skolan precis vid 9/11, har det övats lockdowns. VAD göra om det värsta händer. När det värsta händer är det nog inte så mkt man kan göra iaf, är jag rädd.
USCH, Annika, detta är verkligen hemskt. OCH sen blir jag så störd på att de alltid ska ha ihjäl gärningsmannen, denne hade ju kniv. Varför inte bara skjuta honom med ett icke dödligt skott? DÅ kanske man får höra motivet också. Igår visste man ju inget om det eftersom gärningsmannen är död.
Ack ja, så hemskt, för såååå många. Och nej. det här var inte sista ggn. Känns lite som rysk roulette.
Skickar en kram från ett regnigt östkusten.
Ja, det är sorgligt. Men jag tänker inte så mycket på det - jag tror att det skulle vara svårt att fungera om man gick och tänkte på det hela tiden. Utan det är mest när något händer som det kommer i tankarna.
Ja, jag förstår inte heller varför de måste skjuta ner dem på stubben hela tiden. Speciellt i det här fallet som du säger.
Hoppas det blir uppehåll snart hos dig så du kan komma ut lite (om knät håller för det förstås!). Själv stack jag ut och sprang nu på morgonen och då kändes allt genast lite bättre.
kram
Skicka en kommentar